Jordens smältande isar måste räddas redan nu

Kryosfären kallas de delar av vårt klot som är täckta av snö och is. I decennier har vi sett att de värmts upp snabbare än resten av jorden. När förre vicepresidenten Al Gore och jag 2008 gav en grupp vetenskapliga experter uppdraget att sammanfatta tillståndet för kryosfären var vi beredda på allvarliga fakta.

Vi har nu fått en rapport som är en häftigt ringande larmklocka. Ingenting annat än ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläppen kan hejda avsmältningen och det måste ske nu, inte 2020, 2030 eller 2050. Till detta arbete krävs visionära ledare som kan se bortom snäva nationella intressen, skriver utrikesminister Jonas Gahr Støre.

Bilden av vår planet – ett skimrande blåvitt klot som avtecknar sig mot stjärnorna, virveln av moln med polernas bländvita ishättor mot blått hav – är en symbol för vårt gemensamma hem som nästan alla på jorden bär inom sig.

Hur länge kommer framtida generationer att få se detta bländande polarvita markera den enda platsen för männi­skans tillvaro? Klimatförhandlarna har samlats i Köpenhamn för att diskutera den globala uppvärmningen och rör sig med årtalen 2020, 2030 eller 2050, men det är mycket möjligt att det globala klimatsystemets framtid utefter dessa decenniedaterade tidslinjer inte bestäms av vad vi gör – eller inte gör – de närmaste åren utan i stället av hur snabbt isen smälter.

Kryosfären – de delar av jorden som är täckta av snö och is – har länge ansetts vara den globala uppvärmningens ”kanariefågel i kolgruvan”. Ända sedan den allra första rapporten från FN:s klimatpanel, Intergovernmental panel on climate change (IPCC), kom 1990 har vi vetat att Arktis värmdes upp snabbare, dubbelt så fort som resten av jorden. Vi har sett glaciärerna på Kilimanjaro långsamt försvinna, och 85 procent smälte bort på 1900-talet.

Under några veckor 2002 såg vi den 12 000 år gamla ”Larsen B”, en så kallad shelf-is i Antarktis, störta i havet.

Vi visste redan att läget var kritiskt. Nu vet vi att snöns och isens framtid på vår blåvita planet är ännu mycket mer prekär.

I april 2008 gav förre vicepresidenten Al Gore och jag en panel bestående av vetenskapliga experter i uppdrag att sammanfatta tillståndet i jordens täcken av is och snö. Nu är uppdraget fullgjort, och i dag den 14 december överlämnar vi rapporten till UNFCCC i Köpenhamn. Vi var beredda på allvarliga fakta. Det vi fick var en häftigt ringande larmklocka från kryosfärens alla hörn, en klocka som slår larm om smältande is:

• Förlusten av Grönlands istäcke har tredubblats bara under de senaste tio åren.
•  Snötäcket minskar och landglaciärer från Himalaya till Alperna försvinner i snabb takt. De största förlusterna sker i Anderna och i Nordamerikas nordvästra delar.
• Till och med det mäktiga Antarktis, som en gång tycktes vara immunt mot förlusten av is i andra regioner, visar tecken på att isen smälter över hela regionen i takt med att temperaturen stiger.

Vad innebär detta för världens folk, av vilka de flesta inte alls bor i närheten av is och snö? I framtiden kan det betyda praktiskt taget vad som helst.

• IPCC:s senaste beräkningar (2007), som tyder på att havsytans nivå kommer att ha stigit med 0,5 meter år 2100, anses nu vara tilltagna i extrem underkant. På grund av den allt snabbare avsmältningen på Grönland och i andra regioner kan ökningen ha nått 1,5 meter år 2100, vilket skulle påverka hundratals miljoner människor.
• I och med att snö och havsis smälter försvagas jordytans kapacitet att reflektera solljus, och i och med att permafrosten tinar avges mer metangas och koldioxid än förutsett. Båda dessa förändringar kommer att leda till att hela jorden värms upp mycket snabbare.
• Att landglaciärerna försvinner kan leda till utbredd vattenbrist. Omkring två miljarder människor är i dag beroende av vatten enbart från Himalayas högplatå, världens ”tredje pol”.
  Avsmältningen berör alltså inte bara dem som lever i bergen eller i Arktis. Den berör allas vår framtid.

Vad innebär detta för världens nationer som nu är samlade i Köpenhamn? Viktigare än allt annat är att alla ledare enas om kraftiga och ofrånkomliga minskningar av koldioxidutsläpp. Ingenting annat kan hejda isen och snön från att smälta under de närmaste århundradena. Eftersom koldioxiden är så långlivad måste vi ta itu med nedskärningarna i dag, inte nästa år, inte efter 2020. Nu. Klimatförhandlarna har gått så långt de har kunnat var för sig. Det som behövs i Köpenhamn är visionära ledare: sådana som är villiga att se bortom snäva nationella intressen, och bortom frågor om skuld och kompensation, till vår allt skörare planets hotade framtid.

Vi behöver också en beredskapsplan för kryosfären som vi kan börja verkställa nu, så att vi bevarar så mycket snö- och istäcke som möjligt. Det betyder att vi reducerar kortvariga faktorer som för närvarande inte ingår i någon klimatöverenskommelse, till exempel sot och gaser som påverkar ozonlagret, och ägnar större uppmärksamhet än hittills åt kortlivade växthusgaser som vätefluorkolföreningar (HFC) och metan.

Sot bidrar med så mycket som 12 procent till den globala uppvärmningen och ännu mer i kryosfären, där det svärtar snö och is så att avsmältningen ökar dramatiskt. Färska studier visar att en stor del av det sot som faller i Arktis kommer från grödor som bränns på våren i USA, Kanada och Ryssland. Vi måste alla göra vad vi kan för att omedelbart sätta stopp för detta skadliga förfarande.

Rök från gammalmodiga spisar producerar inte bara sot utan dödar också miljoner kvinnor och barn varje år. Om vi ersätter smutsiga spisar med renare, särskilt kring Himalaya, räddar vi liv och värnar samtidigt kryosfären. Det brådskar också med åtgärder mot metan, en Kyotogas som står för minst 25 procent av den globala uppvärmningen, och mer än så vid polerna på våren. Metannivåerna från allt större områden av smältande permafrost stiger hela tiden, och vi måste sätta in stora krafter på att minska alla mänskliga metankällor.

Köpenhamnsöverenskommelsen måste fastställa mål på medellång likaväl som på lång sikt, för 2020, 2030 och 2050, och några silkesvantar blir det inte tal om. Men vi får inte låta dessa årtal invagga oss i tron att vår marginal för insatser att rädda kryosfären har motsvarande bredd. Det är dags att handla nu. Vår planet, som skimrar blå och vit bland stjärnorna, får kanske inte en ny chans.