4 Situasjonen i Sverige
Den svenske regjering har i skrivelse 2004/05:79 Upphörande av 1972 års svensk-norska renbeteskonvention, redegjort for spørsmålet om forlengelse av 72-konvensjonen.
I skrivelsens punkt 3.2 Frågan om ytterligare förlängning av nuvarande konvention, redegjøres det for det utgangspunktet den svenske forhandlingsdelegasjonen har hatt under forhandlingene om ny norsk-svensk reinbeitekonvensjon:
«Redan på ett tidigt stadium har kritik framförts från svenska samer vad gäller innehållet i 1972 års konvention. Kritiken har avsett omfattningen av svenska renägares tillgång till renbete sommartid i Norge. Man menar att dessa genom konventionen inskränktes på ett dramatiskt sätt i förhållande till vad som gällde tidigare och att svenska samer därigenom har utestängts från stora områden i Norge som man tidigare har utnyttjat. Mot denna bakgrund har utgångspunkten för förhandlingarna om en ny konvention varit att denna skall resultera i utvidgade möjligheter för samer i Sverige att utnyttja sommarbetet i Norge, i förhållande till vad som följer av 1972 års konvention.»
Den svenske regjering redegjør i skrivelsen for sin vurdering av en eventuell forlengelse av 1972-konvensjonen, i påvente av at videre forhandlinger fører til en ny konvensjon:
«(...) Lappkodicillen från 1751 (...) innehåller inte någon reglering av vilka områden det gränsöverskridande betet får ta i anspråk, utan hänvisar i detta hänseende till gammal sedvänja. Med hänsyn till att kodicillen inte har tillämpats under många år är det svårt att säkert förutse hur den skulle komma att fungera i praktiken såsom en reglering av det gränsöverskridande renbetet. Detta skulle kunna tala för en förlängning av 1972 års konvention tills denna kan ersättas av en ny överenskommelse mellan länderna.»
Svenska Samernas Riksförbund og det svenske Sametinget har derimot uttrykt overfor den svenske regjering at de ikke ønsker en forlengelse av 72-konvensjonen:
«Bakgrunden till SSR:s och Sametingets ställningstagande torde vara att en rad samebyar befarar att det förhållandet att de på grund av konventionerna varit förhindrade att hävda sin sedvanerätt i Norge skulle kunna leda till att de där upparbetade betesrättigheterna försvagas eller till och med helt utsläcks vid en förlängning av konventionen.»
Den svenske regjering konkluderer deretter med:
«Vid en avvägning mellan de olika intressen som nu har redovisats anser regeringen att uppfattningen hos de renägande samerna i Sverige och de skäl som dessa anfört måste tillmätas stor betydelse. (...) Regeringen har därför kommit till slutsatsen att 1972 års konvention inte nu bör förlängas. Regeringens inställning har redovisats i en note till det norska utrikesdepartementet den 21 januari 2005.»
Selv om den svenske regjering ikke ønsker noen forlengelse av dagens konvensjon har de ikke endret innstilling med hensyn til behovet for en ny reinbeitekonvensjon:
«Regeringens ställningstagande i frågan om förlängning innebär inte någon ändrad inställning i fråga om behovet av att träffa en överenskommelse om en ny konvention om renbete. Regeringen avser att i förnyade underhandskontakter med Norge ta upp frågan om utgångspunkterna och formerna för fortsatta förhandlingar om en sådan konvention.»
Den svenske regjering har også i skrivelse 2004/05:79 vurdert behovet for å vedta bestemmelser som kan supplere Lappekodisillen:
«Samernas renskötselrätt i Sverige och Norge har civilrättslig grund och bygger på urminnes hävd. Denna rätt har samerna oberoende av Lappkodicillen. Kodicillen innebär ett erkännande av dessa rättigheter, men kodicillens syfte är inte att reglera det privaträttsliga förhållandet till samerna utan gäller offentligrättsliga spörsmål.
I Lappkodicillens 29 § anges att det åligger båda staters ämbetsmän att tillse att främmande samers rättigheter enligt kodicillen respekteras. Detta ger uttryck för att Lappkodicillens regler skall utgöra intern rätt i de båda länderna (Jfr. Otto Jebens, Tidsskrift for Rettsvitenskap 1986 s. 267). Ett införlivande av kodicillen genom lagstiftning är således inte nödvändigt.
(...) Det är svårt att nu bedöma om Lappkodicillen är tillräcklig för att ensam kunna fungera som reglering av det gränsöverskridande renbetet. Kodicillen innehåller både principiella bestämmelser om samernas rättigheter och mer detaljerade bestämmelser om dessa rättigheters förverkligande, varav vissa är föråldrade och andra är svåra eller omöjliga att tillämpa på grund av sin ålderdomlighet. Behovet av en modernare reglering föranledde redan i slutet av 1800-talet att den första överenskommelsen om renbetet utarbetades. Regeringen avser därför att följa tillämpningen av kodicillen och, om det visar sig behövas, ta initiativ till kompletterande regler.
Trots den osäkerhet som nu redovisats vad gäller den närmare tillämpningen av Lappkodicillen förutsätter regeringen att det gränsöverskridande renbetet i Sverige och Norge skall kunna fortsätta i enlighet med vad som föreskrivs i kodicillen, utan att några väsentliga olägenheter behöver uppstå för renskötseln i respektive land.»
Den svenske regjering konkluderer altså med at det ikke behøver oppstå vesentlige ulemper for reindriftsnæringen i Norge og Sverige ved en anvendelse av lappekodisillen, og ser ingen umiddelbare behov for å regulere den grenseoverskridende reindriften med supplerende regelverk.