Del 16
Gränsöverskridande renskötsel. Historisk belysning

Nils Johan Päiviö

1 Inledning

Länge var norra Skandinavien ett gränslöst område befolkat av samerna med Ryssland, Sverige och Norge som närmaste statliga grannar. Redan innan gränsdragningarna mellan staterna i norra Skandinavien innehade samerna till renskötsel betesområden som efter gränsdragningarna kom att befinna sig inom två eller flera stater. Gränsdragningarna som sådana medförde inga omedelbara effekter på samernas markanvändning, utan det var respektive stats eget förhållningssätt till gränsens betydelse vid respektive tid som var avgörande för vilken verkan nationsgränsen fick för samerna.

En händelsekedja som markant har påverkat samernas markanvändning inleddes med att gränserna i nordligaste Skandinavien stängdes för gränsöverskridande renskötsel. Första gången detta hände var år 1852 då den ryska gränsen stängdes för norska samer på väg till sina vinterbeten i Finland. Andra händelsen var år 1889 då den finska gränsen stängdes för svenska samer på väg till sina vinterbeten i Finland. En tredje viktig händelse är resultatet av 1919- års renbeteskonvention, då svenska Karesuandosamer gjordes förlustiga på stora sommarbeten i Troms fylke i Norge. Dessa händelser har haft ett dramatiskt inflytande på samernas markanvändning inom hela det skandinaviska renskötselområdet, exempelvis medförde 1919- års renbeteskonvention att halva den renskötande befolkningen i Karesuando blev tvångsförflyttade med sina renar till sydligare renbetesområden, vilket i sin tur medförde ytterligare konsekvenser.

Till förståelse av dagens renbetesfråga mellan Norge och Sverige beskriver jag den kedja av händelser som tidigare har förekommit angående denna fråga mellan dessa stater. Denna rapport ämnar därför följa de fall där samerna förekommer i offentliga sammanhang vid staternas mellanhavanden beträffande gränsdragning och samernas gränsöverskridande renskötsel.

Det är främst ur den gränsöverskridande renskötselns perspektiv jag har studerat utvecklingen, över en relativt lång tidsperiod, och hur denna har påverkat samernas möjligheter att flytta över nationsgränserna i takt med att dessa etablerades. Detta sätt att angripa det omfattande historiska materialet har i förhållande till syftet varit rationellt och avgränsande. Denna rapport skall inte betraktas som en uttömmande fokusering på samernas rättigheter utan detta är endast en rättshistorisk bakgrund till dagsläget.

Det historiska materialet om samer är större än man, med anledning av det allmänt obefintliga medvetandet om samernas historia, kan ha anledning att tro. I vissa typer av internstatliga annaler, som skattelängder och jordeböcker, har samerna under de senaste århundradena redovisats frekvent, både i Norge och i Sverige. Även i vissa mellanstatliga avtal har samerna beaktats, i vart fall ett par gånger, t.ex. i vissa fredstraktat samt i 1751 års gränstraktat och senare tids renbeteskonventioner mellan Sverige och Norge.

Frågor jag i det följande kommer att belysa är exempelvis frågan om statservitut, som är ett begrepp som föddes vid Stettinfreden 1570. Detta begrepp omnämns uttryckligen i fredsfördraget och det har diskuterats om det gällde de nordliga delarna av Skandinavien eftersom inga gränser då var fastställda där, och det kan även diskuteras om någon stat vid denna tid verkligen hade suveränitet över dessa nordliga områden.

Jag kommer även att fokusera på upptakten till 1751- års gränstraktat mellan Sverige och Norge samt de undersökningar som då gjordes, tyngdpunkten härvid är lagd på Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjoner 1742 – 1745. Därefter ser jag närmare på Lappekodicillen, som var ett bihang till gränstraktaten år 1751. Det är ett folkrättsligt dokument varmed jag försöker anlägga en aspekt ur en folkrättslig synvinkel. Jag redogör även för Lappekodicillens enskilda artiklar och kommenterar kortfattat dessa.

Utvecklingen som ledde fram till 1883- års fe­lleslag, samt unionsupplösningen och de problem som följde med denna studeras närmare för att visa och problematisera den händelsekedja som senare ledde fram till 1919- års renbeteskonvention med dess konsekvenser. Även 1972- års renbeteskonvention gås kortfattat igenom.

Om man ser det som ovan beskrivits som en händelsekedja, så kanske det är lättare att få en förståelse av dagens situation.

2 Förhistoria

Redan vid Stettinfreden 1570, som var en följd av det nordiska sjuårskriget (1563-1570), slogs vissa rättsliga principer fast. I fredsfördraget, artikel 9, står det att de servitut och rättigheter som någon av staterna eller staternas undersåtar hade i något av de andra rikena skulle bestå. En del forskare anser att artikeln inte avsåg de norra delarna av Skandinavien, utan man hävdar att det snarare är landskapen Skåne, Halland och Blekinge som avses eftersom dessa då hörde till Danmark 1 . Sverige hade sedan Gustav Vasas tid haft som mål att införliva dessa landskap med riket för att säkra en tullfri sjöfart genom Öresund och att undanröja det hot som dessa danska landskap utgjorde mot Sverige genom att många danska arméer hade satts upp där och sedan marscherat mot Sverige.

Tullsatserna som svenskarna tvingats betala till Danmark hade också varit mycket besvärande och verkat som ett hinder för svensk handel. Även Holland drabbades av dessa tullar och det var alltid svårt att förutsäga vilken sida dessa skulle ta vid krigen mellan länderna. Den sida som Holland grep in på vann ofta krigen, eftersom de hade en flotta som var helt överlägsen de svenska och danska flottorna. Hollands ingripanden vilade helt på taktiska övervägande utifrån vad som var bäst för deras handel.

Men en konsekvens av freden blev att Sverige avsade sig alla anspråk på Norge, Skåne, Halland och Blekinge, Gotland, Jämtland och Härjedalen. Den danske konungen avsade sig också alla anspråk på den svenska kronan. Det blev inga förändringar av de då bestående gränserna och man kan säga att fredsfördraget utgjorde det definitiva slutet på Kalmarunionen.

Artikel 9 i fredsfördraget är dock intressant eftersom den godtar och reglerar servitut som undersåtar i ett land har in i det andra. Detta kan också vara grunden till de föreställningar som än idag finns, och som fördes fram under unionsupplösningen, om den samiska rätten i Norge som ett statsservitut för Sverige som stat, och inte en civilrätt för de berörda samerna.

Denna artikel har också vid vissa tillfällen åberopats som stöd för svenska territoriella anspråk uppe i norra Norge och vise versa. Artikeln lyder som följer:

«9. Do auch die Kon. W. oder derselber underhane vom adel oder andere. auf und an den grenzen gesessen , von alters aus einem in der anderen reich und lande gerichtsgewaldt, rente, gulden, servitut an fischereyen, jagt, widtbanen oder andere nutzbarliche gerechtigkeit gehabt, soll ein ider beisollichem seinem alten gerach, besitz, und gerechtigkeit gelassen, und alle unrechtsmessige turbation, hindernus und inhalt durch Ihre Kon. W. bey den amptleuten und underthanen mit ernst abgeschafft und abgestellt werden.» 2 .

Det kan diskuteras huruvida det var omsorg om de enskilda människornas eller nationens egna regalanspråk, som var grunden till denna artikel. Då ländernas territoriella anspråk byggde på principen om att det landet som den enskilde skattade till, också ägde domicilitet över det beskattade området, kan detta misstänkas vara den reella grunden till staternas positiva hållning till enskilda människors rättigheter i de andra länderna, vilket i förlängningen principiellt kunde vara en möjlighet till landanspråk i de delar som ej hade någon fastställd gräns.

Senare kom detta också att ske genom att Sverige hänvisade just till denna artikel när det gällde skattläggningen av olika samegrupper, speciellt längs den norska kusten, mellan Tysfjorden och Varangerfjorden. 3

Detta kan vara en förklaring, förutom skatteintäkterna, till att det finns skattelängder upprättade ända sedan mitten av 1500-talet. Det låg i staternas intresse att visa att man hade överhöghet över samerna och detta skedde genom att skattlägga dessa. Från den första början hade säkert det ekonomiska incitamentet varit det viktigaste men till detta kom just de ovan nämnda politiska dimensionerna, vilka med tiden blev allt viktigare i kampen om nordliga delarna av Skandinavien.

I traktatens 24 artikel finns också en bestämmelse hur man skall lösa tvister i de fall de uppstår. Där finns riktlinjer hur man skall gå till väga vid tvister eller olika uppfattningar mellan länderna. Enligt dessa riktlinjer skall det landet som är missnöjt först hänvända sig till det landet som tvisten berör och man skall gemensamt försöka komma till en lösning.

Om detta inte är möjligt finns ett skiljedomsinstitut föreskrivet i fredsfördraget. I skiljenämnden skall det ingå sex riksråd från respektive land. Detta skiljedomsinstitut var dock upprättat tidigare vid Brömsebrofreden 1541. 4 Dessa riksråd var under processens gång fritagna från sin trohetsed till kungen. Om man inte lyckades lösa tvisten eller om någon fick enkel majoritet skulle kungarna gemensamt utse en ordförande, och om man ändå inte uppnådde enighet skulle ordföranden utses genom lottdragning.

Att samerna haft en politisk betydelse länderna emellan framgår av det faktum att de behandlats i två fredtraktat. Först vid freden i Teusina 1595, mellan Sverige och Ryssland, där Ryssland avstod från beskattningsrätten av lapparna från Österbotten till Varanger.

Den andra gången var i freden mellan Danmark och Sverige i Knäred 1613. Där avsäger sig Sverige överhögheten över samerna, mellan Tysfjord och Varanger, men har fortfarande en viss rätt att ta upp skatt i området.

Redan 1603 hade emellertid beskattningen av samerna föranlett ett nytt möte mellan de svenska och danska konungarna, det så kallade Flabäcksmötet 1603, som också ledde till en dom i enlighet med ovan beskrivna skiljedomsförfarandet. Vid dessa förhandlingar hänvisas till förhållanden vid Stettinfreden 1570 och parterna försöker flytta över bevisbördan, om hur rätten till beskattningen uppstått på motparten, vilket var svårt för att inte säga omöjligt att bevisa. Resultatet av förlikningen blev att Sverige tillerkändes beskattningsrätten över sjösamerna som de haft före Stettinfreden, medan Norge tillerkändes höghetsrätten. Sjö­samerna ansågs vara norska undersåtar. Sverige fick alltså bara ett servitut över beskattningen. Fjällsamerna omnämndes inte alls i domen, utan dessa anspråk från norsk sida får nog anses vara underkända. 5 I förberedelserna till mötet framgår att båda länderna hävdar sin urgamla rätt att beskatta samerna och detta försökte man lägga till grund för de regalrättsliga territorialanspråken 6 . Det framgår tydligt att inget av länderna hade suveränitet över området utan det pågick en politisk maktkamp mellan länderna där samerna användes som slagträn. Det var tre länder som deltog i maktkampen, även Ryssland var med när det gällde de östliga delarna av Sápmi.

I diskussionerna talar man enbart om skatten som samerna betalade och inte om någon leija eller arrende eller bygsel. Den juridiska naturen av samernas rätt omnämns inte, och kanske var det inte heller något centralt tema på denna tid, utan man talar som sagt bara om skatten som samerna betalar till de olika länderna, i vissa fall till alla tre länderna. Detta är en klar indikation på att ingen av länderna kunde hävda någon suveränitet över området och utkrävandet av skatterna hade säkerligen många godtyckliga drag.

Flabäcksmötet 1603 hade som viktigaste punkt på dagordningen beskattningsrätten över samerna. Detta visar att samefrågan redan innan några gränser var fastställda var ett tvisteämne för de två staterna i vardande och deras expansionsansträngningar uppe i norr.

Efter domen i Flabäck som av Karl IX uppfattades som en framgång startade en mycket aktiv period från svenskarnas sida och man flyttade fram sina positioner, vilket ledde till motreaktioner från norsk sida. Efter diverse politiska turer ledde detta fram till att Danmark var berett på att gå i krig. I februari 1611 drev kung Kristian i igenom ett beslut i riksrådet om att till våren börja ett krig och den 4 april förklarar Danmark krig mot Sverige. Finnmarksfrågan var en av de viktigaste anledningarna till kriget. Men redan vintern 1611 hade svenskarnas aktiviteter i Finnmarken ebbat ut. Detta krig kallat Kalmarkriget pågick till freden i Knäred 1613. Karl IX hade haft en vision om ett ishavsvälde, som han med stor iver försökte upprätta. Men i och med Karl IX:s död i oktober 1611 försvann också drivkraften bakom dessa strävanden.

Gustav II Adolf efterträder Karl IX och avstår vid tillträdandet att kalla sig «lapparnas konung» i sin långa titel, vilket dock Karl IX gjort. Han är helt inriktad på att få till en fred med Danmark och anser inte Finnmarken vara av samma vikt som sin företrädare. Efter ett krig som varade i två år är båda länderna tämligen krigströtta och detta underlättar fredsprocessen. Vid freden som sluts den 20 januari 1613 i Knäred avstår Sverige anspråken på Finnmarkskusten och de förhållanden som i princip kom att råda fram till 1751-års gränstraktat grundläggs. De tvister som förkommer är om det såkallade fellesområdet som bestod av Kautokeino, Avjovara och övre Tana (Polmak), vilka även fortsättningsvis kom att betala skatt till både Sverige och Norge, men kom att ligga under svensk jurisdiktion.

Efter Gustav II Adolf tillträde dras Sverige så småningom in i krigsaktiviteter nere på kontinenten, vilka med kortare avbrott kom att pågå till Karl XII:s död 1718, i princip 100 år. Någon kraft att på allvar hävda någon rätt till Finnmarkskusten hade inte Sverige och kolonisationen av norra Sverige kom också av sig och kom inte igång igen förrän efter mitten av 1700-talet, när befolkningen i Sverige sakta börjar återhämta sig efter de många krigen. Denna tid brukar i Sverige kallas knektänkornas tid. Däremot var skattetrycket mycket stort på samerna och kriget var säkert en bidragande orsak till detta eftersom Sverige var hårt ekonomiskt ansträngt. Samerna hade mycket stora svårigheter att klara skatterna. Om skattetrycket blev för stort så flyttade samerna ofta över till Norge. Detta var ett problem som återkom i de svenska annalerna, vilket förde med sig att man från svensk sida var tvungna att inte utarma samerna så till den grad att de valde att flytta till Norge. Man kan förmoda att nationalitetskänslan inte var så djupt förankrad hos samerna eftersom nationsbildningsprocesserna i de olika länderna enbart inneburit problem för dem.

Norge hade också dispyter och diskussioner med ryssarna om beskattningen av östsamerna och Kola. Dessa diskussioner kan härledas ända tillbaka till 1251 då Norge och Novgorod i en gränsöverenskommelse delade beskattningsrätten av samerna mellan Malangen och Ummptokflällen i det inre av Kolahalvön 7 , men dessa problem ligger utanför ramen för det som avhandlas i denna studie. Gränsförhållandet mellan Norge och Ryssland blev inte slutgiltigt avklarat förrän 1826. 8

3 1751-års gränstraktat och dess förhistoria

Som jag tidigare nämnt händer i princip inte så mycket efter Knäredsfreden 1613, förutom mindre tvister om vart lappbyarna som är belägna på båda sidor om kölen skall betala skatt, eller vilket land de lyder under. Från norsk sida hävdas att enbart lappbyarna Siggevara och Sundavara betalar skatt till Sverige. 9 Detta kan ha sin förklaring i att de andra Lappbyarna ligger på båda sidor av kölen och därför betalar skatt till Norge för den delen som ligger väster om kölen och till Sverige för de delar som ligger öster om kölen. Detta kan också vara förklaringen till man från Norge hävdade att de lappbyarna var norska och från svenskt håll att de var svenska. Lappbyarna betalade alltså skatt till två länder och ibland till tre. Detta åberopades av länderna som bevis på att man hade överhöghet, fast man kan fråga sig om inte motsatsen bevisades.

3.1 Major Peter Schnitlers grense­eksaminasjoner

De grundligaste undersökningar som gjordes före gränstraktatens tillkomst var den norsk/danske Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjoner 1742-1745. Detta var ett led i förberedelserna inför gränsförhandlingarna med Sverige. Undersökningen omfattade de nordligaste områdena av Skandinavien och delvis gränsen mot Kolahalvön. Undersökningen har karaktären av en bred genomgång av vilka ståndpunkter som Norge/Danmark skulle inta inför de kommande förhandlingarna. Naturligtvis blir det också Norge/Danmarks målsättningar som utgör arbetets ramar 10 . Men trots detta har arbetet stor betydelse, speciellt när det gäller samernas rätt till de land de besitter. I undersökningen redogörs för förhållandena, delvis även för rättsförhållanden och samernas egna rättsuppfattningar. Det talas helt klart om äganderätt och skatteland på båda sidor om kölen. Men man bör hålla i åtanke att när man talar om äganderätt på denna tid så avser man något annat än det moderna äganderättsbegreppet till mark som finns idag. Rättigheterna var flytande och ett stycke land kunde ha flera överlappande olika typer av rättigheter. Protokollen styrs av ett frågeschema på gott och ont. Å ena sidan får man fram samma typ av fakta längs hela sträckan, men å andra sidan styrs sagesmännen hårt av schemat och det som faller utanför schemats ramar kommer inte fram.

Någon motsvarande undersökning från svensk sida gjordes aldrig.

Däremot kan skriftväxlingen mellan den svenske delegaten Klinkowström och den norske delegaten Mangelsen anses var någon slags förarbeten till kodicillen och där talas speciellt om nödvändigheten att bevara den «lappiske nation». 11

De svenska häradsrätterna gjorde också en undersökning med en del förhör med vittnen, men man var enbart intresserade av var gränsen gick och det är inte helt inom ramen för detta arbete. På denna tid var det så kallade lappskattelandsystemet rådande och det rådde inget tvivel om samernas rättsställning.

I Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling står det helt klart att samerna själva ansåg sig äga lapp­skattelanden och detta bekräftades också av det svenska rättssystemet. Denna avhandling blev mycket uppmärksammad eftersom man kan säga att den orsakade ett paradigmskifte beträffande synen på samernas rätt i äldre tid. 12

Schnitlers undersökning är intressant eftersom den ändå är förhållandevis detaljerad, ned till personnivå.

3.1.1 Vittnesutsagorna

Major Schnitler genomförde ett stort antal vittnesförhör av både norska och svenska samer under ed och förhören utmärks av stor noggrannhet, men vittnesutsagorna styrs hårt av de schematiskt formulerade frågorna, vilkas främsta syfte var att utröna var gränsen skulle gå.

Är det då möjligt att ur utläsa något om den samiska rättsuppfattningen ur Schnitlers protokoll? Ja till en viss del kan man ur vittnesförhören utläsa en del fakta. Man kan inte säga att man får någon entydig bild. Ofta har någon norsk östlapp, som det står i protokollen betalat leija för något fjäll. Detta är också anledningen till att man kallas norska östlappar. De svenska östlapparna som skattar i Sverige har inte betalat någon skatt i Norge. De norska östlapparna har i sin tur inte betalat någon skatt under sin vistelse i Sverige. Jag har närmare analyserat ett antal vittnesutsagor som innehåller lite mer information. Någon egentlig rättsuppfattning kan man inte egentligen tala om, utan det som framskymtar i vittnesmålen är att man alltid brukat områdena i generationer och utsagorna förefaller påverkade av den förestående gränsdragningen.

Själva gränsdragningen har jag inte ägnat någon uppmärksamhet.

Saltens fögderi

7:e vittnet i Salten

Ett intressant vittnesmål lämnar «lappfinnen» Jon Pedersen som 7:e vittne i Saltens fögderi. Det ligger visserligen långt söder om det område som studien omfattar men är ändå intressant eftersom äldre samiska förhållanden kommer fram. Han säger att varken han eller hans kamrater har någon byxel- eller fastesedel och ej heller deras föräldrar har haft det, från den kungliga norska överheten, till deras «Norske Field-leje». De påstår sig inte veta någon annan rätt därtill annat än det som varit gammalt bruk bland dem. Barnen har ärvt föräldrarnas rätt till fjällen. Detta har varit skick och bruk bland dem och ingen har frågat efter deras rätt och de har inte i sin tur frågat någon, och så har det gått till sen «Arildz tid». De har inte begärt och ingen har heller av dem frågat efter någon «byksel-sedel». Detta har fört med sig att andra samer, både norska och svenska, av denna anledning har trängt in på deras land, påstående att de inte har mera rätt de till fjällen än någon annan. De hade inte i enlighet med lagen tordats ta någon byxel-sedel till fjällen, så man har bara fått finna sig i dessa intrång. Han begärde nu att han och hans kamrater skulle få en byxel-sedel på landet så att de skulle veta vad de hade att förhålla sig till och därmed hindra andra från att göra intrång på deras land. 13

Av detta vittnesmål skulle man försiktigtvis kunna dra slutsatsen att det rått ett annat markanvändningssystem innan de svenska och norska rättssystemen började göra sig gällande. Detta förefaller i detta fall ha utnyttjats av andra samer i syfte att underslå sig nya betesmarker. Det är väl inte helt otroligt att detta påskyndats av de skattläggningar som båda länderna gjort, förmodligen som ett led i den kommande gränsdragningen. Det förefaller alltså som om en del av samerna levt med ett eget äldre markanvändningssystem fram till förhandlingarna om gränsdragningen började, men det har konkurrerats ut av de nationella systemen med byxel- och fastesedlar.

Senjens fögderi

1:a vittnet i Senjens fögderi

Henrik Mikkelsen Bjørndaler är svensk östlapp. På frågan om de har har speciella fjäll som de använder årligen eller om de använder fjällen tillsammans säger han att de nog har fjäll som de brukar men annars tar den som kommer först på våren ett fjäll och de andra får anpassa sig. Han säger att hans «Fjeld-Leje» ligger öster om Lavangen fjord norr om nästa vittnes, sannolikt Blåfjell. Hans vittnesmål är lite motsägelsefullt och på frågan om de inte ville betala leja för ett var sitt område svarar han att det är bättre att det blir kvar vid det gamla som det hittills varit. 14 Henrik Mikkelsson Björndahler finns för detta år på Talma och Woskowoma lappskatteland i Tingvara. 15

2:a vittnet i Senjens fögderi

Lars Guttormsen är en svensk östlapp och har fjället mellan Gratangen och Ofotsfjorden som sommarland, tillsamman med sin son Thomas Larsen. Detta fjäll kallas enligt Schnitler, Fladfjäll. Öster om detta fjäll ligger Leigasfield, eller Leaiggasoaivi som det heter idag, och sedan sträcker hans land sig mot Sverige och slutar vid Guoggil på den svenska sidan gränsen. Lars Guttormsen var 1743 skriven på Kadmatunduri och då är det fyra skattebetalare på landet medan han 1744 var skriven på Talma och Ripasenvuoma. 16 På detta land var det året 107 skattebetalare skrivna. Det kan inte uteslutas att denna förändring av skatteskrivningen på svensk sida var betingad av den förestående gränsdragningen och förställningen om att man inte skulle få flytta över till Norge med sina renar mer. 17 Lars Guttormsen är av släkten Labba, men skriver inte sitt släktnamn i jordeboken. 18

2:a vittnet i Senjens fögderi

Lars Guttormsen, svensk östlapp, brukar Fladfjell (Snaufjell), Leaiggasoaivi och vidare östöver till Guoggil vid västra änden av Torneträsk.

3:e vittnet i Senjens fögderi

Som 3:e vittnet i Senjens fögderi uppträder Lars Mikkelsen, en svensk östlapp. Han uppger att han brukar fjällen Ritavara som ligger på Čoarvenjarga, Sissoive och Kierrom bl a och vidare österut mellan Torneträsk och Altevatten. Alla fjällen går att indentifiera. Han flyttar sedan på hösten österut in i Sverige, längs fjället mellan Altevatten och Torneträsk som av Schnitler kallas «Duoderek» eller nuvarande Talma. Hans skatteland i Sverige är sannolikt Jostojärfwi för vilket han betalar 1 dahler skatt och där är han upptagen som Lars Mikkelson Sarri. Skattelandet ligger i Tingivara. 19

8:e vittnet i Senjens fögderi

Anders Hendriksen Matt är norsk bygdelapp. 20 Det som intressant är hans svar på vilken rätt samerna har på den norska och svenska sidan. Här följer citat på svar och frågor från Schnitlers protokoll:

Sp. 21. Hvad adkomst de Svenske Østlappar have til at sidde pa disse Norske Fielde?

Resp: De have ingen førlov af den Norske Øvrighed, ei videre Ret til, at sidde her pa denne Side af Landzkiølen, end at de have saa holdet saaledes fra Arildz Tid, og ligger her i Norge, som deres Forfædre for dennem giort have.

Sp. 22. Hvad han i Sverrig nyder, og ma svare i Skat? Hvad Skikke og Love undergiven?

Resp: De Østlapper nyde Furre og Gran-Skougen for deres Dyr, og til Brende Hved; Vande til Fiskerie, Skytterie i Slougen; de svare . 1. 1 . 2. til 3. Rdler hver efter sin Formue til Cronen i Skat, og havar sit afdeelt Marke-Land, hvoraf han skatter, men bruger Lapmark Fælles. 21

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att man i Norge alltid sedan «Arildz Tid» brukat landet långt innan gränsen mellan Norge och Sverige var påtänkt. Vad gäller Sverige så skattar man enligt vittnet för enskilda skatteland, men brukar Lappmarken tillsammans. Utvecklingen verkar ha utvecklats mot ett gemensamt bruk, sannolikt som en följd av tamrenskötselns utveckling mot större renhjordar.

14:e vittnet i Senjens fögderi

Detta vittne är den norske östlappen Erik Ammundsen. Han betalar skatt till Norge men flyttar på vintern över till Sverige. Han betalar ingen skatt till Sverige eftersom han är «Norsk skattelapp». Han håller på sommaren till på «Corvig-field», eller Kårvikkölen som det heter idag. Vittnesmålet är tämligen kortfattat och han utvecklar inte sin rätt eller ursprunget närmare. 22 Detta är intressant eftersom hans norska skatteland går att lokalisera. Detta distrikt kallades Aukolat av samerna själva, åtminstone senare under slutet av 1800-talet och fram till idag.

15:e vittnet i Senjens fögderi

Även detta vittne är en norsk östlapp, Thomas Ammundsen, och han betalade skatt för Middagsfjell söder om Reisen fjorden, inte långt från Sörreisa och det går att lokalisera. Detta fjäll ligger i Stallonjarga distriktet eller Hjerttind som det heter idag. 23 Också han flyttar till Sverige på vintern. Om han är släkt med tidligare vittnet framgår inte, men de har dock samma efternamn.

15:e vittnet i Senjens fögderi

16:e vittnet i Senjens fögderi

Detta vittne heter Lars Petersen och är svensk östlapp. Han är född vid kopparverket 3 mil öster om Jukkasjärvi lappkyrka av svenska föräldrar som var bönder. När han var 15 år flyttade han tillsammans med sina föräldrar till Norge där dom byxlade en gård. Efter deras död har barnen blivit kvar i Norge, utom denna Lars Petersen som gifte sig med en svensk lappkvinna och övergick till lapp­livet och lever nu som vilken lapp som helst.

Han håller till sommartid på Ritavarri norr om Nordfjorden. Det är det som på samiska kallas J­ahkutnjarga och det ligger mellan Nordfjorden och Balsfjorden. Han brukar också fjället «Tolpolke» (Duolbaoalgi, kan vara Slettfjellet) och på vintern är han i Sverige enligt Schnitler. 24

Han finns också upptagen i jordeboken för Tingivara i Sverige under namnet Lars Persson Swänsk och betalar en dahler i skatt för «Sikajärfi». 25

16:e vittnet i Senjens fögderi

17:e vittnet i Senjens fögderi

Niels Ammunsen är norsk östlapp och betalar skatt för fjället Moike, med största sannolikhet Meuken. Han hade betalat skatt för fjället i 20 års tid. Också hans far skattade till Norge. På hösten flyttar han över till Sverige där han dock inte betalar någon skatt, i likhet med alla andra norska östlappar. Enligt vittnet är lapparna i Sverige inte indelade i några skatteland utan man flyttar som man vill där man finner bete. 26

17:e vittnet i Senjens fögderi

18:e vittnet i Senjens fögderi

Även detta vittne, Anders Jacobsen är norsk östlapp. Han betalar skatt för Corvig field (Kårvikskjölen), och Vatsbrunfield. Även han hör till Aukolat distriktet. Han uppger att han betalat skatt för fjällen i 10 års tid. Också detta vittne har sina vinterbeten på den svenska sidan av gränsen i likhet med de andra norska östlapparna. Även detta vittnes far har skattat till Norge. 27

Tromsöens fögderi

I Tromsöens fögderi förefaller förhållandena varit sämre mellan svenska östlappar och den bofasta befolkningen. Av «Finne-Skolmester» Arne Pedersen Nideros fick Schnitler en lista över samerna vid Ulfsfjord vid sin vistelse där. Det var 27 sjösamer; vilka brukar gårdar, 3 sjösamer; barn till sjösamer som är husmän, 4 norska bygdelappar och 9 svenska östlappar som dock redan flyttat österut till Sverige, eftersom det redan var oktober. Vid vittnesförhören i Tromsens fögderi är bara en svensk östlapp med. Det nämns ingenting om norska östlappar och det är oklart om det finns sådana i Tromsöen. Bönderna klagar också över att renarna gör skador på deras marker. En bonde från Jägervatten beklagar sig över de svenska östlapparna och berättade att när han en gång besökte de samer, vilkas renar trampade ner hans ängar och jord och för dem talade om att de hade order av överheten att skjuta ner renar, förmodligen när de befann sig på hans marker, hade de svenska östlapparna svarat honom att om han hade bly och krut så hade de det samma att ge tillbaks. 28

De flesta samer som uppträder som vittnen i Tromsöen fögderi är därför bygdesamer. Detta har jag inte funnit så intressant eftersom deras utsagor inte innehåller några för mig intressanta upplysningar.

1:a vittnet i Tromsöens fögderi

Lars Larsen är bumand hos en norsk «Bue-Finn» efter att ha blivit fattig. Han hade tidigare varit svensk östlapp. På en fråga från Schnitler om vilken rätt svenska öst-lappar har i Norge svarar han att de inte hade något lov eller rätt till fjällen, men de tog det land de behövde efter eget behag utan att fråga Norge om det. 29

21:e vittnet i Tromsöens fögderi

De flesta av de svenska östlapparna i Tromsöens fögderi har redan flyttat österut och Scnitler har svårt att få tag på vittnen bland dessa. Det kan tänkas att det berodde på rädsla för de norska myndigheterna eftersom de tidigare blivit förbjudna att flytta in på de norska fjällen av den tidigare, nu döde, norska fogden. Av denna anledning har man heller inte betalat skatt till Norge trots att man egentligen vill göra det. Detta framkommer genom Anders Jonsen Ommas vittnesmål som 21:a vittne. Han uppger emellertid inte vilka fjäll i Norge han brukar. Detta kan vara förklaringen till att det inte finns några norska östlappar i Tromsöens fögderi. Man har helt enkelt inte tordats ta kontakt med norska myndigheter, de 4-5 senaste åren. Av vittnesmålet framgår dock att man tidigare betalat skatt till Norge. 30

Han nämner också två andra samers sommarfjäll, Henrik Guttormsen, som håller till på Kolsvara (Kvalvikfjellet), vid Lyngseidet, och Per Andersen Pilto som är på Svartvara (Svartnestind) eller Andersdalen som distriktet kallades senare. 31

22:a vittnet vid Tromsöens fögderi

Eftersom så få svenska östlappar hittills framträtt som vittnen så sänder Schnitler bud efter flera att infinna sig vid Skibottens marknad i början på december. Som 22:a vittne framträder där den svenske östlappen Anders Pedersen Jons, närmare 80 år gammal. Han uppger dock inte var han är på sommaren, men han uppger att han betalar skatt till Sverige. I jordeboken för Enontekis och Rounala finns han upptagen på «Råmmawoma» lappskatteland som Anders Persson, tillsammans med sin bror Jon Person Jounus. 32

Han påpekar att i Sverige är markerna delade mellan samerna, så att var familj eller vissa familjer besitter sina egna land, vilket också framgår av j­ordeböckerna i Enontekis och Rounala.

23:e vittnet vid Tromsöens fögderi

Det 23:e vittnet är Henrik Guttormsen Jons, svensk östlapp, över 50 år gammal. Han uppehåller sig på de norska fjällen sommartid och då speciellt på Kvalvikfjellet söder om Lyngseidet. Han har betalat skatt till «Norske Mikkel Hvids Fuldmægtig» och visar också för rätten kvitteringar för åren 1729 och 1738, och detta påstår han sig ha gjort för vart år. 33 I Enontekis finns han i Rounala lappby och betalar där 1,16 Rdahler i skatt för «Rommawoma och Rustotunderi». 34

23:e vittnet i Tromsöens fögderi

24:e vittnet vid Tromsöens fögderi

Jon Mortensen Nurte, är 50 år gammal och är svensk östlapp. Han uppger att han är på de norska fjällen om sommaren men anger inte närmare var. 35 I Sverige är han lapplänsman i Rounala vilket också framgår av jordeboken för Rounala detta år. 36 Han har emellertid aldrig betalat någon skatt till Norge.

Helt i slutet av förhöret bad dessa tre senaste vittnen om lov att få bruka de norska fjällen som man tidgare gjort, och till detta fick man lov, med det villkoret att man skulle följa med den «Norske FinneSkolemester» till fjälls, när de blev tillsagda, för att närmare bestämma riksgränsen efter deras egna vittnesmål. 37

25:e vittnet vid Tromsöens fögderi

Nils Anudsen Kok, är 52 år gammal och är också han svensk östlapp. Han uppehåller sig på sommaren mellan Ulfsfjorden och Balsfjorden. Höstbeten har han i Skarvdalen, mot Kåfjorden norr om Lyngen. Hans svenska skatteland är Råmmawoma i Rounala och ligger nu i nuvarande Finland. Enligt Johannes Marainens släktbok var hans namn enligt kyrkoböckerna Nils Amundsen Kocki. 38

Han har en gång betalat skatt till Norge för 3 år sedan.

25:e vittnet i Tromsöens fögderi

Per Andersson Pilto

I samband med förhöret av det 21:a vittnet Anders Jonsen Omma, omnämns det att Per Andersen Pilto har sommarbeten på Svartvara vilket enligt Schnitler skulle vara Svartnestind.

Per Andersen Pilto vittnar inte men omnämns på sidan 393 i Schnitler, bind II.

3.1.2 Diskussion

Man kan, vilket jag också gjort, till en liten del på kartor identifiera och åskådliggöra de områden som vissa av vittnena disponerade. Som framgått ovan har inte alla vittnen angett var de uppehållit sig på sommaren, utan enbart uppgett att de uppehållit sig i Norge. Som ovan framgår får man en stor spridning av sommarbetena.

En del har varit norska östlappar, eftersom de varit skattlagda i Norge, och åter andra har varit svenska östlappar, eftersom man varit skattlagda i Sverige. Det förfaller som om de svenska östlapparna tidigare betalat skatt till Norge, men efter hotet från en norsk fogde om att de inte fick vara i Norge överhuvudtaget, undvikit kontakt med norska myndighetspersoner, åtminstone de 4-5 senaste åren innan Schnitlers undersökningar. Tonen syns ha varit speciellt hård i Tromsöens fögderi.

Det har säkerligen inte varit någon större skillnad på svenska och norska östlappar, utan dessa har säkerligen varit nära släkt med varandra och också flyttat tillsammans, eftersom bruksmönstret varit detsamma.

Uppgifterna är ibland motsägelsefulla och varierar något mellan de olika vittnena, men är i huvuddrag samstämmiga. Speciellt uppgifterna om skatten till Norge varierar, men det kan bero på ovan redogjorda förhållanden om rädsla för norska myndigheter och hot om förbud att beta sina renar i Norge.

Syftet har varit att få fram de områden som samer har brukat för renskötsel i området. Av de 18 vittnen som jag har valt framgår tydligt att man brukat i princip hela Troms fylke. Om Ringvassö, Kvalö och Senjen framkommer ingenting, men en allmän uppfattning är att det funnits en äldre renskötsel där, men huruvida man flyttade över till Sverige på vintrarna framkommer inte av Schnitlers undersökningar. Att det bodde sjösamer där framkommer däremot av det äldre kamerala materialet.

I en uppteckning gjord av Peder Krog Hind kommer varje år till Lavangen, Salangen och Gratangen 75 svenska östlappar. 39 Utifrån vittnenas markdispositioner är det helt klart att det måste ha funnits östsamer på sommarbete i stora delar av Senjens och Tromsöens fögderi.

I Tingivara, på svensk sida, fanns detta år 120 skattebetalare registrerade på 40 lappskatteland och de flesta kan man förmoda hade sommarbeten i Norge. 40 I domboken för 1754 i Sverige framkommer att två tredjedelar av deras sommarbeten låg i Norge och uppgifterna är något så när samstämmiga. 41

Antalet norska östlappar förfaller vara betydligt färre, enligt Schitler. Antalet norska östlappar söder om Malangen förefaller ej ha varit fler än 6-7 till antalet. 42

En sak som också framkommer är att grunden till att man brukar dessa områden i Norge är att man alltid gjort det, sedan urminnes (Arildz) tid.

4 Lappekodicillen

4.1 Bakgrund

Situationen som idag råder är minst sagt oklar. Från den 1 maj 2005 finns inte längre någon renbeteskonvention mellan Sverige och Norge sedan 1972-års konvention utlöpte 2002. Denna hade i omgångar förlängts i avvaktan på att en ny renbeteskonvention skulle komma på plats. Den sista förlängningen gick ut den 1 maj 2005, efter det att Sverige inte gått med på någon ytterligare förlängning. Från svensk sida hänvisas till 1751-års lappekodicill (bihang till 1751 års gränstraktat mellan Sverige och Norge/Danmark). Man kan konstatera att det idag finns en oenighet mellan länderna om den areella omfattningen av betesrätten för svenska renar i Norge.

Så länge traktater, som ett utryck att reglera mellanstatliga angelägenheter, har funnits, har de varit föremål för olika tvistefrågor, inte minst hur de skall tolkas. Frågan som då reses är hur kodicillen skall tolkas

I Wienkonventionen 43 behandlas artiklarna 31-33 som berör tolkningen av traktater. Det finns även en del principer om hur traktattolkning skall genomföras, vilka tillämpas av den internationella domstolen i Haag som är den folkrättsliga juridiska instans som har att lösa traktatstvister.

I Wienkonventionens artikel 31 behandlas de allmänna principerna om traktattolkning. I princip kan man säga att tolkningen skall ske textuellt, vilket betyder att texten presumeras ge utryck för parternas verkliga intentioner med traktaten. Arbetet med tolkningen skall ske «ärligt» i överensstämmelse med den «gängse meningen» med traktatets utryck sedda i sitt sammanhang och mot traktatens ändamål och syfte 44 . Om den aktuella traktaten är klar och entydig finns inget behov att använda de supplementära tolkningsmetoderna.

I artikel 32 utrycks de supplementära tolkningsmetoderna, vilka används när det inte ur den aktuella traktattexten går att få en klar uppfattning om traktatens intentioner. Denna supplementära tolkningsprincip brukar kallas den evolutiva tolkningsprincipen och verkar ha haft ett inflytande, inte bara på Internationella domstolen i Haags praxis utan även på andra internationella domstolar

Det kan konstateras att det finns en hel del problem när det gäller att tolka en traktat från 1751. Det är helt klart att traktaten inte kan tolkas statiskt utifrån de samhällsförhållanden som förelåg vid traktatens tillkomst, utan en tolkning görs utifrån att rättigheterna förändrats i takt med den allmänna samhällsutvecklingen..

En fara med denna metod anses vara att den kan bli lagskapande eftersom domstolen kan tillföra nytt innehåll i de av staterna kodifierade rättigheterna. 45 Trots denna fara anses denna tolkningsprincip nödvändig för att konventionens rättigheter skall anses var reellt effektiva, och följa den allmänna samhällsutvecklingen.

Men traktattolkning är en mer komplicerad process än så, och det ovan skrivna är bara en liten problematisering av förhållandet. Hur domstolen, i det fall det kom upp till bedömning, skulle resonera är vanskligt att förutse.

Det kan dock konstateras att stora delar av kodicillen uppenbarligen förefaller obsoleta. Lappbyarna i den gamla meningen som juridiskt/kamerala enheter vid skatteuppbörden i Sverige finns inte längre, och lappskattelandssystemet har kommit ur bruk. I deras ställe har dagens samebyar uppstått, vilka i princip består av de gamla lappbyarna, men med nya gränsdragningar dem emellan. Detta blev en följd av 1886-års renbeteslagstiftning i Sverige då samernas rättigheter kodifierades i något som kan liknas vid en särlagstiftning. Rätten som samerna haft blev en kollektiv rätt för medlemmarna i samebyn, jämfört med rätten av privaträttslig karaktär som de enskilda samerna tidigare haft. I samband med lagens tillkomst kan man säga att samernas rätt i Sverige förvandlades till en nyttjanderätt, vilket är en betydlig försvagning av samernas tidigare rättsposition.

Den rätt som i dag utgör stöd för överflyttningarna är utan tvekan artikel 10 i kodicillen, som slår fast samerna har rätt att bruka de land som de av gammal sedvana använt.

Andra delar av kodicillen är dock intressanta som en historisk beskrivning av hur förhållandena en gång var. Intressanta är de delarna som behandlar den såkallade lapperätten, artikel 22 och framåt, där man kan skymta rememinenserna av en gammal samisk rättsuppfattning, och kodicillen ger också ett utrymme för utövandet av denna rätt inom vissa ramar.

Utvecklingen kan sägas vara ett resultat av nationalstaternas tillväxt och med en allt starkare administration av de nordliga områdena som de tidigare inte haft full kontroll över. Koloniseringen av områdena med en allt större norsk befolkning som bredde ut sig i områdena bidrog naturligtvis också till att konkurrensen om områdena ökade. Samerna som politiskt sett var i minoritet var de som fick betala priset för utvecklingen. Detta har sin bakgrund i den utveckling som startade efter 1814 då Norge från att ha varit en del av Danmark, mot sin vilja hamnade i en personalunion med Sverige. Norge fick en mycket självständig roll, jämfört med den danska situationen, och då startade också en uppbyggnad av den norska nationella identiteten där samerna helt enkelt var bortdefinierade och på detta sätt kunde majoritetsbefolkningen definiera bort minoritetens rättsgrundlag. 46

I resten av detta kapitel går jag kortfattat igenom och kommenterar kodicillen artikel för artikel. Detta med anledning av att lappekodicillen brukas i många sammanhang utan att man egentligen vet vad den närmare innebär. Denna kommentar gör inte anspråk på att vara någon helhetlig analys av kodicillen utan är min egen kortfattade analys med kommentarer. För en helhetlig analys krävs både en folkrättslig och en civilrättslig genomgång av kodicillen, och också av de samhällsförändringar som skett genom århundradena. En väl så komplicerad process där det inte är lätt att sia om utfallet.

4.2 Traktattext med kommentarer

Preamble (Ingress) På det att lapparnes wanlige öfwerflyttningar, samt den derföre betalande leija och jurisdiction öfwer de främmande Lappar under bemälte öfwerflyttningstid, hädanefter icke må gifwa någon anledning till oenighet och missförstånd, och man derjämte klarligen må kunna weta hwilka hädanefter såsom Swenska eller Norrske Lappar blifwa att anse, samt huruledes med dem uti alle tillfällen reciprocé skall umgås, hafwe de uti förestående Gränsetractat nämde och här under teknade Commissiarier om wisse härtill hörande puncter förenadt sig således, som följer:

Kommentar till preamblen

Syftet med en preamble i traktatsammanhang kan sägas vara att sätta traktaten i rätt politisk kontext. Där brukar redovisas staternas grundsyn och därmed syftet med traktaten. Den kan också anses vara ett tolkningshjälpmedel, om det finns tvetydigheter i traktattexten.

I preamblen till kodicillen framgår att ett syfte var att reglera överflyttningen till respektive land och att jurisdiktionsfrågan löses på så sätt att det landets lagar som samerna för tillfället vistas i skall gälla (domicilprincipen).

Dessutom framgår att ett annat syfte är att lösa medborgarskapsfrågan. Detta omnämns också i preamblen, men för hur det exakt skall gå till hänvisas till trakattexten, men helt klart är att samerna skall ha ett medborgarskap, svenskt eller norskt.

Dessa två frågor finns explicit utryckta i preamblen och man får väl anta att de var de viktigaste. I övrigt när det gäller preciseringen av alla andra förhållanden hänvisas till traktattexten.

§ 1 (Artikel 1)

Den sedan 1742 och under denna GränsseCommissions tid de privative Swenske Lappar, på visse ställen uti Norrlands Amt, pålagde nye Norrske Lappeskatt, och det derigenom införde städjandet af sommarland, samt dess öfwerlemnande till bemälte Swenske Lappar emot årlig skattsats erläggande, skall afskaffas och upphöra, såsom stridande mot en del af de nedanstående betingade Articlar, och bidragande oriktigheter uti Lappwäsendet, Hwaremotsådan inrättning som nedaföre på sine ställen anföres skall sättjas i wärket.

Kommentar till artikel 1

I denna artikel omnämns det förhållandet att sedan gränskommissionens tid 1742 betalade svenska samer i vissa delar av Nordlands fylke skatt till Norge för sommarskatteland. Enligt artikeln skulle detta ha börjat 1742 och ansågs bidraga till «oriktigheter uti Lappwäsendet», man förbjuder utryckligen detta och hänvisar till senare artiklar.

§ 2

Ingen Lapp må hädaneffter äga Skatte- eller Städjeland uti mera än ett Rike, på det all anledning till gemensamhet af undersåtare och Land hädanefter må kunna undvikas.

Kommentar till artikel 2

Denna artikel är helt klar, ingen same får äga eller städja skatteland i mer än ett rike, ett klarläggande av föregående artikel.

§ 3

Till underrättelse för närvarande tid betingas, att aldenstund från Börgefjäll till Bonnäsfjäll, det är, uti begynnelsen af Norlands Amt och för Helge-Lands fögderi på den Norrske sidan, men för Ångermanlands och Uhmeå Lappmarker på Swenska sidan, fjällryggen till Gräns är fastställd, och man således på bägge sidor derigenom mister de gamle skatteland och undersåtare, som man hitintills dersammanstädes inöfwer fjällryggen har hafft; så skola de Lappar med deras familler, som nu för tiden hafwa skatteland derstädes på den Swenska sidan af Gränsen, anses för Swenske undersåtare och höra samma sida till, oaktadt af hwilkendera sidan de förut hafwa byxlat Landet och till hwilken sida de deraf betalt skatt, lika som äfwen de Lappar med deras familler, som nu warande tid hafwa gammalt byxel-Land på Norrske sidan af Gränsen dersammanstädes, skola tillhöra Norrige.

Kommentarer till artikel 3

Denna artikel gäller sträckan från Börjefjäll 47 till Bonnäsfjäll 48 och i denna sträckning blir fjällryggen (kölen) riksgräns. Det blir nu belägenheten av skattelandet som bestämmer vilket lands medborgare man blir. Tidigare har det tydligen varit så att man kunnat betala skatt till ett land även om skattelandet legat på andra sidan kölen, förmodligen en effekt av att ingen gräns var fastställd. Nu stramas det hela upp och det land som skattelandet (byxellandet) geografiskt ligger i efter fastställandet av gränsen bestämmer medborgarskapet.

§ 4

I fall någon Lapp för nuwarande tid befinnes hafwa ett på båda sidor af Gränsen liggande gammalt Swenskt eller Norrskt sommarskatte-Land, det är ett sådant Land, hwarav för 1742 till Swerige eller Norrige skatt hafwer blifwit betald, då hafwe han frihet att wälja hvilken sida undersåtare han hädaefter will wara, så framt han intet winterskatteland på någondera sidan äger. Hafwer han wintwrskatteland på nägondera sidan, den Swenska eller Norrska, tillhöre då den sidan på hvilkens territorio han sådant wintwrskatteland äger.

Kommentar till artikel 4

Om en same har ett sommarskatteland som ligger på båda sidor om gränsen kan han välja i vilket land han vill vara medborgare. Om han därtill har ett vinterskatteland så blir han medborgare i det landet där vinterskattelandet ligger.

§ 5

I fall någon Lapp på den sträckningen emellan Bonnäsfjäll och Halde, Hwarest Koutokeinogräns begynner, det är på den Norrske sidan för hela Saltens, Senjens och en del af Tromsöns Fögderier uti Norlands Amt, men på den Swenske sidan för hela Piteå och Luleå samt en del av Torneå Lappmarker, befinnes hafwa ett sådant sommarskattland på Norrska siadan af Gränsen, hwarav för 1742 skatt till Norrige hafwer warit betald, men deremot att äga winterskatteland på Swenska sidan af Gränsen, då hafwe han frihet att wälja antingen han hädanefter will wara Swensk eller Norrsk undersåte, då han sedermera behåller det skatteland, han hafwer på samma sida om gränsen, men mister det skatteland han hafwer haft på den andra sidan om Gränsen.

Kommentarer till artikel 5

Denna artikel avhandlar sträckan Bonäsfjell till Halde, där gränsen till Kautokeino börjar. Den innebär att om någon same äger ett sommarskatteland på norska sidan av gränsen och ett vinterskatteland på den svenska sidan, så får han fritt välja medborgarskap, men mister då skattelandet på den andra sidan gränsen.

§ 6

På det man må weta hwilke äro Swenske eller Norrske undersåtare, skall den uti förestående 4:de och 5:de §§: omrörde Lapparnes fra wal ske uti de commiterades närwaro wid Rörläggningen, så snart som möijeligit är, utan hinder, låckande eller tubbande, mutors och skänkers gifwande, eij heller medelst löfte af en lindrigare skatt, eller eljest hwad sätt det wara må och af private jordägare eller andre på någondera sidan försökas kunde, utan komma de att äga ett aldeles fritt och otvunget wal.

Kommentarer till artikel 6

Relaterande till 4 § och 5 § stipuleras här att samerna vid val av medborgarskap inte skall utsättas för några påtryckningar i någon riktning utan valet skall vara helt fritt. Man skriver också i artikeln att de «commiterade» vid utsättningen av gränsrösena skall vara med vid dessa förrättningar, för att se att allt går rätt till. Uppenbart är att båda länderna är angelägna att så många samer som möjligt blir medborgare i det egna landet. Syftet är också att utröna till vilket land de skall räknas.

§ 7

De Lappar som således hädanefter sedan denna convention är i wärket stäld, befinnas hafwa både sommar- och winterskatteland, eller alenast endera delen, nemligen, antingen sommar- eller winterskatteland på den Swenska sidanaf Gränsen skola med deras famille, det är barneller de som äro i barns ställe, såsom foster barn och slägtingar uti ett och samma matlag, likaledes tjenare och husmän, anses som swenske undersåtare. Det samma är ock att förstå om de Lappar med deras familler, som hafwa ett gammalt byxel Land på Norrske sidan af Gränsen, Hwarmedelst man hädaneffter kan åtskilja hwilken Sidas undersåte han är, sedan ingen Lapp får äga skatte- eller byxel Land på bägge sidor, eij heller annorlunda kunna komma dertill än som i denna Convention föreskrifwit står.

Kommentarer till artikel 7

I denna artikel slås vidare fast att de samer som har både vinter- och sommarskatteland på svenska sidan skall tillsammans med sitt husfolk vara svenska medborgare. Det samma gäller också de som antingen har sommar- eller vinterskatteland på svenska sidan gränsen. Detta gäller också de samer som har ett gammalt byxelland på norska sidan, med vilken man kan avgöra vilket lands medborgare han är, eftersom ingen enligt kodicillen kan äga skatteland i båda länderna.

§ 8

I fall någon swensk Lapp giffter sin med en Norsk Lappehustru, som uti Norrige har sitt eget skattland eller flere renar än han, hafwe han frihet, utan något hinder eller avgifft af dess egendom, att blifwa en norsk Lapp, då han då han sig derom hos Swenske fogden anmäler och bewislig, giör en sådan dess beskaffenhet, hwaruppå Fogden sedemera har att lemna honom dess skrifteliga tillstånd til öfwerflyttningen, och detsamma uti uppbördboken att antekna, samt honom ifrån Swenske skatten att utesluta. Således förhålles viceversa med en Norrsk Lapp uti lika tillfälle. Uti andre omständigheter följe hustrun mannen.

Kommentarer till artikel 8

Om en svensk same gifter sig med en norsk samekvinna, som har sitt skatteland i Norge eller har fler renar än mannen står det mannen fritt att utan hinder eller avgifter att bli norsk medborgare. Han måste dock anmäla detta till den svenska fogden och styrka förhållandena och i så fall måste fogden lämna honom skriftligt tillstånd till överflyttningen. Dessutom måste det antecknas i uppbördsboken och samen i fråga, avföras från den svenska skatten.

Det samma gäller det omvända förhållandet. I andra fall följer kvinnan mannen.

§ 9

I fall en Lapp will öfwergifwa sitt Land och bliwa ett annat Rikes undersåte, förhålles med honom som med andre Swenske och Norrske underrsåtare uti lika tillfällen, neml:n han betalte tionde och sjette penningen af hwad han äger, till den sidan , hwarifrån han will flytta, samt hafwe bewis med sig till den didan dit han flytta will, att afgiften riktigt är erlagd, och undfått tillstånd till afflyttningen.

Kommentarer till artikel 9

Om en same vill flytta till det andra landet behandlas han på samma sätt som alla andra svenska eller norska medborgare i samma situation. Det innebär att han betalar tionde eller sjätte penningen 49 av allt han äger till det landet som han flyttar från. Därefter tar han med sig bevis på att betalningen är gjord och att han fått tillstånd till avflyttningen.

§ 10

Aldenstund Lapparne behöfwa Bägge Rikens Land, skall det dem efter gammal sedwane wara tillåtit höst och wår att flytta med deras Rhenhjordar öfwer Gränsen in uti ett annat Rike, och hädaneffter såsom tillförne lika med Landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af Land och strand till underhåld för deras djur och sig sjelfwa, då de wänligen skola emottagas, beskyddas och hjelpas till rätta, äfwen uti Krigstider, hwilka uti Lappwäsendet aldeles ingen förändring skola göra, och aldraminst skola de främmande Lappar warda exponerade för plundring eller något slags twång eller öfwervåld som Krigstiderne medbringa, utan alltid blifwa såsom egne undersåtare ansedde och handterade på hwilken sida de då sig såsom främmande uppehålla.

Kommentarer till artikel 10

I denna artikel stadgas att i fall samerna behöver båda rikenas land så skall de efter gammal sedvana, få flytta mellan länderna. Detta stadgande beror sannolikt på det faktum att samerna, som en följd av kodicillen förlorat skattelandet i det andra landet ändå skall ges möjlighet att som förut flytta till sina marker, nu som sedvaneland. De skall dessutom behandlas på samma sätt som landets egna medborgare, bortsett från de undantag som följer på en del artiklar i kodicillen. Detta gäller även krigstider och samerna skyddas uttryckligen från våld mm. Krigstider skall inte alls påverka samernas överflyttningar utan de förutsätts behandlas på samma sätt som det egna landets samer.

Denna artikel är sannolikt grunden till den rätt som samer idag civilrättsligt (privaträttsligt) kan stödja sig på vid vistelsen i det andra landet eftersom lappskattelandssystemet sedan länge förlorat sin praktiska betydelsen och ingen kunskap längre finns om lappskattelandens gränser och exakta belägenhet.

§ 11

Ingen Lapp som behöfwer att flytta med sine djur öfwer gränsen, må uti Krigstider begå någon fientlig gjerning. Beträdes han dermed, förhålles icke med honom effter Krigsbruk, utan han straffes på lika sätt, som om han missgerning wore uti fredelig tid begången.

Kommentarer till artikel 11

Denna artikel förpliktigar samer vid överflyttning under krigstid att inte begå några fientliga handlingar. I fall han ändå gör det skall han straffas enligt fredstids lagar och ej efter krigsrätt.

§ 12

Hwarest på Norrska sidan äro fredlyste sälfång och fogelduns samlande, som på Norrska kallas Kobbeweidw, Fugle- och Dun Waer, för hwilka wisse undersåtare årlig skatt betala, skall det under sådant straff, som Norrske Lagen för Norrske undersåtare stadgar, wara de Swenske Lapparne förbudit, att der bruka något skytteri, eller att på annat sätt skada göra. På alla andre ställen blifwer dem sådant och alt annat skytteri lika med Norrske undersåtare tillåtit, Äfwen njuta de Norrske Lappar en sådan frihet uti Lappmarken på den Swenska sidan.

Kommentarer till artikel 12

Här behandlas fridlysta sälfångstplatser eller platser för fågelduns samlande (på norska Kobbeveide och Fugle- och Dun vaer), som vissa norska medborgare betalar skatt för. Dessa platser är undantagna för de svenska samerna både för jakt och för annat nyttjande. Vid brott mot detta stadgande skall de svenska samerna straffas efter norsk lag. På andra ställen har de emellertid samma rätt som norska undersåtar och omvänt har norska samer motsvarande rätt under vistelsen i Sverige och Lappmarken.

§ 13

De Swenske Lappar som wäl flytta öfwer Gränsen med deras djur in på Norrsk grund, men dock icke komma till hafwet eller fjordarna och derstädes något fiskeri eller skälskytteri bruka, betala uti Leija för hwart tjugande djur som i deras följe ä, stort eller litet, af bägge kjön, undantagndes de kalfwar som samma wår äro födde, hwilka icke räknas, en skilling Dansk eller Swensk styfwer i kopparmynt, icke mera. Men bruka de fiskeri eller skälskytteri uti hafwet eller fjordarne på Norrska sidan, betale de för hwart tjugonde djur dubbelt så mycket som ofwan är förmält, nemligen två skilling Dansk eller twå Swenske styfwer i Kopparmynt, samma wårs-kalfwar oberäknade. Mera må af de Swenske Lappar icke tagas under hwad namn eller skjen det wara will, eij heller må de med något personligt arbete eller tjenstgjörande beläggas.

Kommentarer till artikel 13

I denna artikel behandlas storleken av skatten för de svenska samerna när de är i Norge. De samer som inte kommer ned till havet på norsk sida och inte jagar eller fiskar åläggs att betala i skatt (leija) «en skilling Dansk eller en Swensk styfwer i kopparmynt» för vart tjugonde djur, årskalvar oräknade. För de samer som kommer ned till havet och utnyttjar fisket och jakten är skatten (leijan) det dubbla. Dessutom påpekas att inget mer får krävas i skatt utöver detta, oavsett vad det kallas. Vidare slås fast att man inte får ålägga svenska samer under vistelsen i Norge något personligt arbete eller annan tjänstgöring.

§ 14

De Norrske Lappar, som om hösten flytta med djur öfwer gränsen in på Swenska sidan betale för hwart tjugonde djur som de med sig hafwa, stort eller litet, af bägge könen, samme års wärkalfwar med inberäknade twå skilling Dansk eller twå styfwer Swenske kopparmynt, aldenstund bemälte lappar derstädes den längsta tiden af året förblifwa och wårkalvarna på den tiden samma underhåld som de andra djuren behöfwa. Wilja de tillika idka fiske och skytteri i Lappmarken, betale då dubblet så mycket, nemligen fyra styfwer i kopparmynt eller fyra skillning Danske. Mera må af de Norrske Lappar icke tagas, eij heller må de med något personligt arbete eller tjenstgörande beläggas, under hwad namn eller skjen det nämnas kan.

Kommentar till artikel 14

Artikel 14 är reciprok med artikel 13. Den avhandlar de norska samernas vistelse i Sverige och har principiellt samma lydelse. Det som skiljer dem åt är att skatten (leijan) som de norska samerna betalar är den dubbla, eftersom vistelsen i Sverige är mycket längre. Dessutom ingår årskalvar i underlaget eftersom de vid tiden för överflyttningen övergått till naturbete från mjölk och har vuxit i storlek. I övrigt har de samma rätt till jakt och fiske i lappmarken som svenska samer. Förbudet mot privat arbete och annan tjänstgöring finns också i denna artikel.

§ 15

Uti hwart distirct, Hwarest öfwerflyttande Lappar äro, skall förordnas en Lappelänsman och twänne Nämdemän, som för deras öfwerflyttningar inte skola betala.

Kommentar till artikel 15

Här finns bestämmelser om att för varje distrikt skall finnas en Lappelänsman och två Nämdemän, vilka är befriade från skatt (leija).

§ 16

Lappelänsmannen och Nämdemännene skola reciproce besörja, att de öfwerflyttande Lappar för ders djur njuta tillräckelig underhåld, dock så att Lappen sjelf som för Landet skattar icke af främmande Lappar uttränges och lider brist. För den ordsaken skuld skola Lapparnes Länsman och nämdemän wäl känna beskaffenheten af skattelanden på deras sida, samt weta antal på de djur som den Lappen äger, Hwilkwn skattar för Landet, på det främmande Lappar, om så behöfwes och begäres, till beqwämlige ställen må kunna anwisas. Å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig att de icke under deras flyttningar göra Landets egne inwånare någon skada, hwarken winter eller sommar, på skog, åker och äng, Multebärs eller hjortronmyror, eller något annat, wid laga plikt, och bör skadan ersättjas effter mätismanna ordom.

Kommentarer till artikel 16

Lappelänsmannen och Nämdemännen skall reciprokt se till att de överflyttande samerna och deras renar har tillräckligt med bete för sina djur, men skall också se till att de inte inkräktar på de samers land som de skattar för. Lappelänsmannen och nämdemännen förutsätts ha god kunskap om skattelanden men också om det antal renar som varje same har för att kunna bedöma hur markerna effektivt skall kunna förvaltas så varje same får tillräckligt bete för sina djur. Dessutom förutsätts de främmande samerna ta hänsyn till dem som bor i landet så att varken vinter eller sommar någon skada orsakas på varken åker, äng, skog eller hjortronmyrar. Om skada detta till trots uppkommer skall enligt lagen skadan ersättas efter taxering av skadorna.

§ 17

Förr än någon Lapp, Swensk eller Norrsk, med sine djur flyttar öfwer Gränsen, skall han för sin egen Lappe-Länsman och Nämdemän angifwa antalet på de djur som i hans följe äro, det är så wäl på hans egne, som på hans barns, tjenares och husmäns, samt Leijan till bemälte Länsman lefwerera emot bewis så wäl på angifwandet, som för leijaan. Äfwen skall han då straxt angifwa sig om han will idka fiske och skytteri, hwarefter leijan kommer att proportioneras och betalas, samt på angifwelsen och bewiset att antecknas. Med detta ofwannämde bewis passerar han sedan utan hinder och widare tilltal fram och tillbaka.

Kommentar till artikel 17

I denna artikel regleras hur det skall gå till rent praktiskt med redovisningen av folk och antal renar innan man flyttar över gränsen till det andra landet. Dessutom skall samerna uppge om de tänker jaga eller fiska i det andra landet. Han skall också ange antalet personer i hushållet och antalet renar och betalning ske efter den fastställda avgiften. Detta skall han göra till den egna lappelänsmannen. Därefter skall han av lappelänsmannen få ett intyg om att skatten är betald och med detta kvitto skall kunna färdas hur han vill över gränsen. De som avser att jaga och fiska betalar dubbel avgift.

§ 18

Förr än LappeLänsmännerne med deras Lappar flytta öfwer gränsen, skola de tillställa den andra sidans LappeLänsman en af dem och nämdemännerne underskrefwen Specificerad förtekning på de SkatteLappar och djur af deras district som samma år wilja flytta öfwer gränsen, då de tillika leijan till bemälte Lappelänsman lefwerera emot bewis på förmälte förtekning och betalning. I brist af Lappelänsman, som bemälte förekning och betalning af den främmande sidan kan emottaga, skall den eller de som leijan tillkommer, afsända en fullmägtig, som på ett så beqwämligt ställe som möjeligit är, skall uppehålla sig, nemligen uti närmmast intill gränsen liggande Lappesockn på Swenske sidan, och på den Norrske sidan uti en af de närmaste innanfjordar och på fasta landet.

Kommentarer till artikel 18

Den egna lappelänsmannen skall sedan i sin tur lämna den enligt föregående artikel upprättade förteckningen undertecknad av honom själv och nämdemännen, till den andra sidans lappelänsman och också betala skatten (leijan) till honom, mot kvittering för leijan och förteckningen. Om inte den andra sidans lappelänsman finns på plats skall en fullmäktig för den som skall ha leijan finnas på ett så bekvämt ställe som möjligt, på den svenska sidan i närmaste «Lappesockn,» och på norska sidan i den närmaste fjordbotten eller på någon plats på fastlandet.

§ 19

Lapparna skola, om det åstundas, hwart år en gång för alla och icke oftare på den sidans territorio som leijan tillhörer, för bemälte sidas Lappelänsman, eller hwem ägare af Leijan dertill skriffteligen committerar, wara förpliktade att framwisa alla de djur, som uti deras följe äro, och låta räkna desamme till bewis på riktigheten af deras angifwande. Neka de sådant, eller bemälte personer med ord eller gerning illa bemöta, böte en Swensk, allenast för sin motsträfwighwt, Tålf daler silfwermynt, och en Norrsk Lapp Fyra Riksdaler Danske, hälfften till bemälte oförättade personer och den andra hälften till Konungen. För hwar gång förseelse sker, fördubblas straffet. Förgriper Lappen sig på bemälte personer widare, än att det till Simpel uppstudsighjet kan räknas, starffes han derföre efter lagen.

Kommentarer till artikel 19

Här stadgas att samerna är pliktiga att vid anmodan visa upp sina renar för kontrollräkning av lappe­länsmannen i landet ifråga, eller av den som uppbär leijan. Om man inte efterföljer denna begäran så åläggs man böter, tolv dalrar silvermynt för en svensk same och fyra danska riksdaler för en norsk same. Hälften går till den som äger leijan och den andra hälften till konungen. För varje gång det upprepas fördubblas bötessumman. Om någon förgriper sig på nämnda personer så straffas denne efter den vanliga lagen.

§ 20

I fall någon Lapp, Swensk eller Norrsk, befinnes hafwa falskeligen angifwit antalet på sine djur, så att han hafwer tjugo djur eller fler deröfwer, än han anmält, betale han för hwart tjugonde djur i hela flocken, twänne gånger så mycket som ofwan förmält är. Beträdes ha andre gången med sådan oriktighet, betale dubbelt så mycket som förste gången. Tredje gången dubbelt så mycket som andre gången och så widare, så att straffet för var gång fördubblas, hwaraf angifwaren tager hälften och andre hälften tillfaller den som Leijan tillhörer. Då ingen annan angifware är, behåller ägaren af leijan altsammans.

Kommentarer till artikel 20

Denna artikel är intressant på sätt att den bygger på ett angiverisystem där angivaren belönas ekonomiskt. Artikeln avhandlar vad som händer om någon uppgett för lite renar än han flyttat över med. Om samen uppgett tjugo renar mindre än han fört över gränsen så fördubblas leijan för hela flocken. Om han gör om det en andra gång fördubblas summan ytterligare och vidare fördubblas summan för varje gång det upprepas. Angivaren får halva summan medan den som äger leijan får hälften och finns ingen angivare så får ägaren av leijan hela summan.

§ 21

I fall Lappelänsmännerne eller nämdemännen befinnas hafwa colluderat med Lappane uti deras oriktiga angifwande eller deras egen förtekning förfalskat och något innehållit af den leija som de uppburit plikte förste gången tre gånger så mycket som wederbörande derigenom blifwit eller kunnat blifwa beswekne, hälften till angifwaren och den andre hälften till den eller dem som Leijan tillhörer.

Andre gången sättes de ifrån deras Ämbete och straffes som tjufwar.

Kommentarer till artikel 21

Om lappelänsmannen eller nämdemännen tillsammans med samerna fuskat eller lämnat oriktiga uppgifter om renantal eller liknande skall de betala tre gånger det undanhållna beloppet, hälften till angivaren och resten till den som rätteligen skulle ha haft beloppet.

Om det upprepas avsätts de från ämbetet och straffas som tjuvar.

§ 22

Då någon twistighet yppas emellan Lappar från en och samma sida, antingen angående deras öfwerflyttningar och stället hwarest de under deras öfwerflyttningstid praetendera att uppehålla sig, eller om bortkomne Renar, slagsmål, små skuldfordringar, som icke stiga öfwer tålf daler Silfwermynt eller fyra Riksdaler Danske, alle arfskifften effter afdöde, eller andre små saker, Lappewäsendet in Specie och Lapparnas sedwanor beträffande, skola sådana saker, då de icke kunna förlikas, af samma sidas Lappelänsman och hans twänne Nämdemän straxt afgöras, och så framt wederbörande till Häradsrätten icke will wädja, dersammanstädes exequeras, utan afseende på hwilkens territerio factum är passerat eller saken påtald. Men äro sådana saker emellan parter af åtskild nation, eller emellan Swensk eller Norrsk Lapp, då tillkommer, utan hänseende til jus territerio, kärandens Länsman och nämdemän att straxt deruti döma, och domen, då, deremot eij appeleras, att exequera; dock således att rätten tillika med twänne Nämdemän ifrån Swarandes sida besättas, och att Länsmannen å samma sida, såsom dess förswar och ombud skall wara berätigad att wara tillstädes, om så åstundas, altsammans utan betalning för bemälte betjente uti bägge fallen. När en af parterna med denne Lapperätts förrättning är missnögd och med saken will gå vidare, skall appelationen ske till den Härads- eller Bögderätt Hwarest factum är begångit, eller i fall af arfskiften, der den döde i Lifstiden hänhördt.

Kommentarer till artikel 22

Denna artikel ger behörighet åt en speciell samisk domstol som brukar kallas lapperätten, att döma i vissa nedan specificerade mål.

I första delen avser den tvister mellan samer som är av samma nationalitet. Därefter räknas upp en hel katalog av ärenden i vilka lapperätten har kompetens att döma i.

Det är tvister vid överflyttningar eller om de platser där de uppehåller sig med renarna, bortkomna renar, slagsmål, små skulder som inte överstiger tolv daler silvermynt eller fyra danska riksdaler, arvskiften eller andra småsaker, samernas förhållanden eller «Lappewäsendet in Specie» som det utrycks i artikeln och samernas sedvanor.

Sådana tvister skulle dömas av samma sidas lappelänsman och hans två nämdemän. Om inte domen besvärades till Häradsrätten eller Bögderätten så vann domen laga kraft, oavsett vilket territorium man befann sig på. Om däremot domen besvärades så gick den in i den instansordning som rådde i territoriet de befann sig på, det vill säga svenskt eller norskt.

I den andra delen regleras de fall där de tvistande är av olika nationalitet. I dessa fall skall den kärandes lappelänsman och nämdemän döma, oavsett vilket territorium man befinner sig på. Dessutom skall två nämdemän från den svarandes sida ingå i rätten. Utöver detta har den svarandes lappelänsman rätt att som försvarare för den svarande delta i förhandlingarna. Ingen ersättning betalas till någon för denna process. Om någon vill besvära sig över beslutet vänder man sig till den Härads-eller Bögderätt där saken hänt. När det gällde arvsskiften så var det nationaliteten som bestämde forum.

§ 23

Alle andre saker emellan Lappar antingen af en och samma nation eller af olika nation höra till de wanlige Böigde eller Häradsrättersamt angifwas, dömas och, i fall de icke till högre rätt instämmas, dersammastädes exequeras, alt på det territorio hwarest gerningen är skedd, allenast med den åtskillnad , som i näst föregående §: är anfördt, nemligen att då en af parterne är en främmande undersåte eller factum på en främmande undersåte eller dess egendom begångit, skall uti Rätten tagas twenne Nämdemän från den främmande sidan, hwilka på alt sätt skola hafwa samma anseende, rätt och myndighet, som de öfrige nämdemännen, och skall den främmande LappeLänsmannen wara berättigad att dervid wara tillstädes såsom förswar och fullmägtig för den pparten som är af samma sida. När bewisligt är att berörde twänne främmande nämdemän äro lagligen tillsagde till bisttjare uti en sådan Rätt, och de dock icke infinna sig, kan i deras ställe twänne förnuftige och ärlige lappar ifrån samma sida anragas. Kunna sådan icke erhållas, förblifwer det wid den wanlige Nämden, och skall då dommen på stället afkunnas, och acten deröfwer gifwas wederbörande som är tillstädes ifrån den främmande sidan, antingen Lappelänsmannen eller nämdemännerne, uti wittnens närwaro eller emot deras bewis, utan betalning; på det man på samma sida kan weta huru Rätten handhafwes.

Förser sig någon domare emot någon af de i denna convention föreskrefne stadgar, hafwe han förbrutit sitt Ämbete.

Kommentarer till artikel 23

Alla andra ärenden oavsett nationalitet av de inblandade döms i vanlig ordning i enlighet med domicilprincipen och enligt svensk eller norsk rättsordning. Men om en av parterna är av annan nationalitet skall två främmande nämdemän tas in i rätten med samma myndighet som det egna landets nämdemän. Det andra landets Lappelänsman har också rätt att agera som fullmäktig eller ombud för det egna landets undersåte. Om inte det andra landets nämdemän infinner sig kan två andra förnuftiga och ärliga samer träda in i deras ställe. Om sådana ej kan finnas, så avger rätten dom i alla fall.

När domen är avkunnad skall denna överlämnas till den främmande lappelänsmannen eller nämdemännen i vittnens närvaro eller mot bevis.

Om någon domare bryter mot ovan nämnda regler förlorar han sitt ämbete.

§ 24

Wederbörande ifrån den främmande sidan, så wäl parter som wittnen, skola när de lagligen äro kallade och stämde wara pliktige att möta för denne combinerade Rätt och swara till saken eller att aflägga wittnesmål. Comparerar den Swarande icke, eij låter dess oumgängeliga förfall och hinder wid rätten, till samma tid han instämd är, anmäla och bewisa, och dock bewisligit finnes att han lagligen är stämd, förfares likafullt med saken, som om han wärkeligen wore tillstäde, då klagemålet eller stämningen och de förewarande bewis domen afsäges och exequeras. Kan swarande wid nästföljande ting bewisligit göra dess förfall både att icke sjelf hafwa kunnat infinna sig, heller kunna detsamma Rätten kundgöra å den dag han sjelf wid rätten comparera bort; så får saken åter uptagas och afdömas. Men uteblifwa wittnen ifrånförsta tinget, och saken utom dem eij kan uplysas; då får saken upskjutas tillnästa ting, och plikte wittne som förefallelöst utebliwit tre daler Silwfermynt eller en Riksdaler Dansk för utebliwandet, till den Crona hwilkens undersåte det är.

Kommentar till artikel 24

Här slås först fast att både parter och vittnen från den främmande sidan har en plikt att infinna sig till denna kombinerade domstols förhandlingar.

Om den tilltalade inte kan visa laga förfall för sin bortavaro, och om han är lagligen stämd till tinget, dömes i målet som om han vore närvarande.

Om den svarade vid nästa ting kan visa att han hade laga förfall för sin bortavaro och ej haft möjlighet att meddela rätten detta, så får saken tas upp igen och dömas på nytt.

Om vittnen inte kommer till den första förhandlingen, och saken utan dem inte kan avgöras, får saken skjutas upp till nästa ting, och dessutom utfärdas ett vite om tre daler silvermynt eller en dansk daler, som tillfaller den krona som vittnena lyder under.

§ 25

Ingen execution eller utpantining, undantagandes efter de domar som Lapperätten enligit 22:§: äger att afsäga och exequera, må uti någon främmande Lapps bo företagas, så framt icke skriftelig dom upwises och bewis för den utmätte betalningen till den Lappen uti hwilkens bo executionen eller utpantningen företages, genast på stället aflefwereras. Förser sig någon häremot, staffes som för wåldswerkan.

Kommentarer till artikel 25

I denna artikel slås fast att ingen exekution eller utpantning får göras i någon främmande sames bo, om inte en skriftlig dom och bevis för utpantningen uppvisas.

Domar enligt lapperätten i artikel 22 omfattas ej av denna bestämmelse. Om någon bryter mot denna artikel straffas han för våldsverkan.

§ 26

Rymmer någon Lapp för begången lifwssak öfwer det Rikes Gränsor hwarest gerningen är begången, förhålles med honom som med andre Swenske eller Norrske undersåtare i like fall.

Kommentarer till artikel 26

Om någon rymmer över gränsen efter att ha orsakat någons dödsfall, döms han i likhet med andra norska eller svenska medborgare.

§ 27

Alle Lappesaker skola på slätt och stämplat afhandlas och beskrifwas, då en främmande Lapp i saken är intresserad.

Kommentarer till artikel 27

Om en främmande same är part i målet, skall målet avhandlas på ostämplat slätt papper.

§ 28

Inbyggarna uti Utzjocki, som nu genom Gränssens förening åro blefne privative Swenske undersätare, skola på alt sätt handeln beträffande, så wäl med landets producter, som med de waror som bringas till landet, blifwa behandlade lika med de Komgl. Norrske undersåtarena der i landet, och lika med dem tillgodo njuta så wäl den nuwarande, som den hädanefter till utgifwande octroy och annan handels inrättning, så att hwad de till Norrske Köpmännen öfwerbringa skall dem efter octroyen blifwa betalt, och likaledes efter o­cktroys priset uplåtit hwad de sig tillhandla wilja; men dock skall Compagniet ej wara förbundet att gifwa desse Swenske undersåtare den credit, som det i visse tillfällen, i följe af Octroyen, böra gifwa de Norrske.

Kommentarer till artikel 28

De som bor i Utsjoki och som efter gränsdragningen blivit svenska medborgare garanteras här samma rätt i Norge som landets egna medborgare, till handel såväl med landets egna produkter som med varor som tas in i landet. Uppenbarligen finns en oktroj för någon att bedriva handel däruppe och de svenska medborgarna försäkras att bedriva handel på samma villkor som de norska samerna. När det gäller krediter står det däremot oktrojinnehavaren fritt att bevilja krediter till dessa främmande samer. Enligt oktrojen bör de dock vid vissa tillfällen ge de norska samerna kredit.

§ 29

Alle wederbörande Kongl. Betjente å både sidor, särledes LandsHöfdingar och Amtmännene, skola fliteligen efterforska huruledes de främmande Lappar blifwa medhandlade och troligen besörjda att den wederfares hwad rätt är och de efter denne Convention böra njuta. I lika måtto skola de, när de Landet igenomresa och på ämbetets wägnar besöka, tidigt låte samme Lappar weta på hwilken tid och ställe de komma uti deras granskap, på det de, ifall de hafwa något att klaga, personligen hos dem måge kunna infinna sig, och deras åliggande anddraga.

Kommentarer till artikel 29

Tjänstemän på båda sidor om gränsen, speciellt Amtmännenoch Landshövdingarna åläggs ett ansvar att tillse att de främmande samerna inte särbehandlas. De skall när de besöker områdena i god tid tillkännage var och när de är i området och var och när de träffas så att de främmande samerna kan framföra sina klagomål eller synpunkter.

§ 30

Ändteligen finner man nödigt at härwid förklara, det desse här ofwanföre stipulerade öfwerflyttningar med de deraf dependerande inrättningar, ingalunda således äro att förstå, som skulle KonungaRikerna Swerige eller Norrige derigenom någon jurisdiction eller annan rättighet, af hwad namn den wara må, in öfwer gränssen i det andra Riket tillerkännas, men allenast säsom en toleranse och reciproque fogelighet, hwliken icke wäl kan umbäras, så framt annars lapparne på båda sidor skola blifwa wid magt, och in politics hållas uti tillbörlig skick och ordning. Alltså blifwer den uti den uprättade Gränsetractractaten öfwerenskomne GränsseLinea, så wäl i anseende till Lapparne och deras Districter, som i öfrigit beträffande de andre Swenske och Norrske undersåtare och deras Districter aldeles vid sin fulla kraft, så att hvarken tidsen ålder, wederbörande betjenters och undersåtares försummelser, collusioner och ingrep eller någon häfd och bruk inöfwer samma gränts, den blifwe så gammal, samt af hwad art och beskaffenhet, den wara må, häruti någon förändring skall eller kan göra, men hwart rike skall hädanefter på sin sida om ofwannämda gränsor allena och utan intrång wara berättigat att utöfwa och behålla alla regalia och jura Majestatis så wäl uti andeliga som werdlige saker.

Detta bihang till Gränsetractaten skall uti alle sine puncter wara af samma kraft, som ofwanberörde Gränsetractat sjelf, aldeles såsom den ord ifrån ord deruti wore införd.

Till yttermera visso äro häraf twänne exemplar författade, som af Bägge Deras Kongl. Maij:tts Kongl. Maij:tts befullmäktigade GränseCommissarier äro underteknade och med deras wanlige Signeten bekräftade, som skedde i Strömstad år effter Christi födelse det Ett Tusende Sjuhundrade Femtionde.

Kommentarer till artikel 30

Slutligen förklaras uttryckligen i denna artikel att bestämmelserna i traktattexten inte innebär att någon stat har någon jurisdiktion eller annan rätttighet i det andra landet. Det är endast fråga om en ömsesidig tillåtelse att flytta över gränsen, som är nödvändig för att samerna skall kunna upprätthålla sitt levnadssätt och näringar och att vidmakthålla någon sorts legal ordning och rättsligt skydd för sina rättigheter i det andra landet.

Det slås också fast att den i traktaten överenskomna gränsen, såväl avseende samerna och deras distrikt, liksom övriga svenska och norska undersåtar, och deras distrikt, skall vara i sin fulla kraft, så att varken tidens gång eller ländernas tjänstemän eller undersåtarnas försummelser, konspirationer och ingrepp eller någon hävd över gränsen, hur gammal eller vilken art eller beskaffenhet den kan tänkas ha, skall eller kan ha någon inverkan på den hävden man har.

Men varje land skall ha överhöghet både juridiskt och ha suveränitet över områdena, såväl i andliga som världsliga frågor.

I andra stycket statueras att kodicillen skall vara av samma kraft som gränstraktaten själv, «aldeles såsom den ord ifrån ord deruti vore införd». Denna mening har tolkats som om kodicillen är ouppsägbar, och tolkningen är väl i allra högsta grad rimlig för att inte säga sannolik.

Slutligen är traktaten undertecknad i Strömstad 1751, men två datum är angivna den 21. september och den 2. oktober. De som har skrivit under traktaten är gränskommisarierna, den svenska J. Mauritz Klinckovström och den norske J. Mangelsen.

5 Utvecklingen 1843-1883

5.1 1843-års kommission

Från Lappekodicillen fram till 1843 var tillståndet tämligen problemfritt. Men som en följd av att den bofasta befolkningen i Tromöens och Senjens fögderi ökade blev konflikterna med flyttsamerna oundvikliga. Den 7 december 1843 tillsattes en kommitté, på norskt initiativ, bestående av två svenskar och två norrmän för att utreda eventuella ändringar av eller tillägg till Lappekodicillen. 50 I sitt arbete inhämtade kommittén främst upplysningar från överhetspersoner. Den första som nämns är Erik Ulrich Grape som framför åsikten att renantalet gått ned med 20 000 renar de senaste åren på grund av dåliga betesförhållanden, trots att antalet familjer som flyttar till Norge på sommaren ökat från 70-80 till ca 100. Enligt Grape har flyttsamernas områden i allt högre grad tagits i anspråk av de fastboende. I Balsfjorden och Ulfsfjorden har de fastboende slagit sig ner på flyttsamernas gamla flyttvägar och de ställen där de mjölkat sina renar. På dessa ställen har som en följd av flyttsamernas bruk marken blivit kraftigt gödslad, vilket gjort jorden särskilt bördig. Detta hade skett också på andra håll och på somliga ställen kunde inte flyttsamerna komma till kusten utan att passera de fastboendes egendomar. Enligt Grape var tvister mellan flyttsamer och fastboende sällsynta förr, men hade ökat de 10-15 senaste åren. Han menar också att konflikterna inte kunde skyllas på dålig bevakning, utan berodde snarare på att fastboende slagit sig ned på gamla flyttsamevisten. 51 De fastboende ansåg att samernas renar trampade ned åker och äng och flyttsamerna i sin tur hävdade att de fastboende sköt ned deras renar. Men det råder ingen tvekan om att det var frågan om en expansion av de fastboendes markanvändning som var en viktig förklaring till konflikterna.

Länsman Ole Ulrich Berg medger att på vissa ställen har de fastboende stängt av flyttlederna, men huvudorsaken till problemen enligt honom skulle vara det ökande renantalet och dålig bevakning. 52

De åtgärder som kommissionen rekommenderade var alla riktade mot rendriften. Det var flyttsamerna som var tvungna att anpassa sig till jordbrukets eller de fastboendes villkor.

Even Saxlund i Östfinnmark, från vilken kommissionen inhämtar en kommentar, har dock en helt annan uppfattning. Han anser att det inte kan vara tal om att flyttsamerna ensamma skall bära bördan, eftersom flyttsamerna är de ursprungliga brukarna av dessa områden och det ligger i sakens natur att de var de första som var i besittning av markerna. Han anser också att vore förnuftigt att i stället skydda flyttsamerna från att helt trängas undan av de fastboende.

En grund till att jordbruket skulle har företräde till marken skulle enligt kommissionen vara samernas primitiva levnadssätt. Mot detta synsätt polemiserar Saxlund genom bl a följande uttalande:

«Den grad af Usselhed i Eet og Alt, som dessværre ei sjælden findes blandt de lavere Classer, er neppe nogensteds at see hos Nomaden.- Fjeldfinnens Liv i og for sig selv fortjener derfor Beskyttelse...» 53

Saxlund menar också att lösningen inte enbart kan sökas i att ålägga flyttsamerna en massa plikter utan att krav också måste ställas på de fastboende. Han föreslår bland annat att de skall hägna in sina ägor. Han menar också att fastboende norrmän fritagit sig från alla slags förpliktelser mot flyttsamerna. Men samtidigt påpekar han att det är viktigt att flyttsamerna vaktar sina renar noggrant för att bland annat undvika renstölder och därmed slå vakt om sin ekonomi.

Kommissionen avvisar Saxlunds förslag till ingärdning bland annat för att det skulle vara omöjligt att bestämma sådant genom allmänna föreskrifter och att markerna var alltför vida och att denna kostnad inte stod i relation till värdet av de karga markerna.

Resultatet av kommissionens arbete blev att flyttsamerna ålades en långtgående plikt att vakta sina renar så att de inte skulle orsaka någon skada på de bofastas ägor.

Förslaget som kommissionen kom med ledde inte till någon lagstiftning, men kom att utgöra riktlinjerna för den kommande regleringen av förhållandet mellan de bofasta och flyttsamerna. 54

En ytterligare komplikation var Finlands stängning av vinterbetet för norska samer 1852, vilket medförde en utflyttning av samer från Kautokeino till Karesuando, vilket spädde på de problem som fanns tidigare genom att antalet samer på sommarbete i Tromsö ökade. Detta beskrivs grundligare senare i utredningen.

5.2 1857-års kommission

Under hösten 1857 hänvände sig det norska departementet för Indre till den svenska justitieministern för att höra om de hade några invändningar mot att frågan togs upp igen. Den 27 september fick det norska departementet ett positivt svar. Men redan 27 februari hade den norska regeringen tillsatt en kommission för inomnorska samefrågor. Därför beslutade den norska regeringen att vänta ut denna utredning innan någon utredning om den svensk-norska problematiken tillsattes. 55 Den interna norska utredningen förkastades emellertid av det norska odelstinget och därmed föll också den norsk-svenska kommissionen. 56

5.3 1883-års felleslag

Den norska regeringen föreslog i två skrivelser den 2 mars och den 9 maj 1866 att en ny svensk-norsk kommission skulle tillsättas för återigen utreda samefrågan, speciellt i Tromsö, där konflikten hade trappats upp betänkligt. En kommitté tillsattes också den 29 maj samma år. 57

Kommissionen avlämnade ett förslag redan 23 mars 1867. Förslaget överlämnades till den svenska regeringen 15 oktober 1867 tillsammans med den norska regeringens yttrande och förslag till ändringar.

Högsta domstolen gav ett utlåtande den 16 november 1868. Majoriteten av HD menade att kommissionens upplysningar om orsaken till konflikten mellan fastboende och flyttsamerna var ofullständig. Det samma gällde upplysningarna om flyttsamernas behov och förhållanden. Det var därför enligt HD: s majoritet svårt att bedöma förslagets rättfärdighet och ändamålsenlighet. 58 Departementet för Indre i Norge var starkt oenig med HD: s kommentarer och påpekade i sitt svar 2 februari att det var frågan om ett samstämmigt förslag från kommissionens både svenska och norska medlemmar. Jag skall av utrymmesskäl inte här närmare kommentera turerna, men dessa finns refererade i Kirsti Strøm-Bulls, Reindriften i Finnmark, s 89-108. Enligt Strøm-Bull är det en oenighet som bestått fram till i våra dagar.

Den 22 september 1869 fördrogs frågan inför ett sammansatt svenskt-norskt statsråd. Därefter inhämtades den norska regeringens utlåtande och det angavs den 12 augusti 1870. Därefter behandlades frågan åter i ett svenskt-norskt statsråd den 23 december 1870 och den 14 januari 1871 togs prop. Nr. 9 till 1871-års riksdag. Eftersom det på denna tid var en tvåkammarriksdag 59 i Sverige och det krävdes enighet i båda kamrarna så föll propositionen på grund av skiljaktiga meningar.

Den fråga som mest debatterades i första kammaren var det kollektiva ansvaret för ersättning vid skada orsakad av renar, eftersom detta bryter mot svenska rättsprinciper. 60 En ledamot urskuldar paragrafen med att det har att göra med det alldeles exceptionella förhållandet med de nomadiserande lapparna. En annan åter anser förslaget nödvändigt, men förkastligt i teorin. 61 En tredje ledamot är av en annan uppfattning och anser att förslaget strider mot principen om sann rättvisa. 62

Andra kammaren diskuterar mer den principiella frågan om samernas rättigheter till jorden, men också lagen som helhet. Debatten i kammaren berör också det genensamma ansvaret vid skador orsakade av renar. 63 Debatten i andra kammaren är dock betydligt kortare då man inte går in i några detaljdiskussioner, eftersom man tidigt beslutat sig för att avslå motionen. Andra kammaren avslår också förslaget i sin helhet.

Men frågan aktualiserades åter genom den norska regeringen 13 juli 1879 och den bifölls genom en norsk kunglig resolution 21 juli 1879.

Eftersom första kammaren 1871 var för lagen så var inte stämningen i kammaren förändrad. Man debatterade lagen efter liknande mönster och liknande argument och man var naturligtvis för lagen. Argumenten med underlägsna raser förekom och naturligtvis en del prosamiska stämningar. Man tyckte synd om de «stackars samerna».

I andra kammaren ville man nu inte åter riskera att frågan avslogs och av den anledningen inleddes debatten av konungens representant statsrådet von Steyern. Han är där för att bedriva lobbying för lagförslagets genomförande och man tar inga chanser med en trilskande andra kammare. Debatten liknar den förra debatten i andra kammaren 1871 och argumenten är i princip desamma. När det gäller problemet med civilisation visavi nomadism ställer en ledamot retoriskt frågan om nybyggarna verkligen kommit med upplysning, odling och civilisation. Han bevarar själv frågan med nej. 64

Förslaget mynnade ut i en lag daterad 6 juni 1883 på svensk sida 65 den 2 juni i Norge 66 . Lagen kom att gälla från den 1 januari 1884 och var tidsbegränsad till 15 år.

Man kan säga att felleslappeloven, som den kom att kallas i Norge, kom att vidareföra principen om «urminnes hävd» begreppet enligt svensk rätt eller motsvarande norska «alders tids bruk» begreppet. Felleslappelovens 3 § kan sägas vara en förlängning av sedvanebegreppet från Lappekodicillens 10:e artikel (se ovan). 67

En viktig förändring var att Tromsö amt 17 november genom en norsk kunglig resolution 17 november 1883 blev indelat i 27 distrikt. (Se karta på nästa sida). Varje svensk flyttsame som flyttade över till Norge på sommaren blev skyldig att anmäla sig till något distrikt. För ansvaret för skador som renarna gjorde på de fastboendes mark blev flyttsamerna i distriktet där skadan uppkom kollektivt ansvariga. 68

I övrigt blev det inga areella begränsningar av betesrätten i Norge, men både från norsk och svensk sida, hade man bland jurister haft vissa betänkligheter mot det kollektiva ansvaret eftersom detta ansågs vara svårförenligt med både den norska och svenska juridiska traditionen, men lagen antogs trots dessa invändningar.

6 Unionsupplösningen

En av de mest svårlösta frågorna vid unionsupplösningen mellan Sverige och Norge kom att bli flyttsamernas flyttningar mellan länderna. I tillägg till kampen om arealerna kom nationsbyggnadsprocesserna och de starka nationella strömningar som var ett resultat av detta att leda till en mycket negativ syn på det samiska eftersom dessa stod för något främmande, som passade dåligt in i den gängse uppfattningen.

Denna process hade i Norge börjat redan under första halvan av 1800-talet. Den har beskrivits av Steinar Pedersen och tar sig i utryck genom en invandringsteori där normännen anses vara de första som befolkade den skandinaviska halvön före både svenskarna och danskarna. Samerna ansågs ha funnits där tidigare men på grund av sitt fåtal och för att de ansågs leva ett uselt liv i landets nordliga utkanter ansågs de ligga på en lägre nivå i alla hänseenden. 69

Ett motto på denna tid var «ett folk, ett land och ett språk». Kirsti Ström-Bull citerar i sin studie Lappekodisillen og 1905 70 den norske historikern Ernst Saas som 1903 uttalade:

«Yankeer vil ikke erkjende sine sorte Medborgere for Landsmend og det er vel ogsaa med sterke Forbehold at vi her i Norge taler om de i Finmarken og Nordland boende lapper som «Landsmend»»

Liknande tongångar hade några år tidigare hörts i den svenska riksdagen när 1886-års renbeteslagstiftning debatterades. Justitierådet Olivecrona redogör där för sin uppfattning om sedvanerätten utifrån 1734-års lag och om uttrycket landssed som förekommer där. Han menar att denna är ett undantag och att statens:

«förnuftiga intressen komma att i betänklig grad åsidosättas och den lag, som hittills skyddat äganderätten till jord, givas till spillo,... Ett för allt framåtskridande till högre civilisation gällande, oföränderligt villkor hos varje folk är, att detsamma äger fasta bostäder. De folkstammar, vilka icke vilja lämna nomadlivet, måste med nödvändighet stanna på lägre kulturgrad, giva vika för de mera civiliserade, bofasta stammarna och slutligen, efter ett avtynande liv, utdö... Staten vars intresse det måste vara att befrämja en högre civilisation, kan icke annat än med rätta gynna åkerbruket.» 71

På detta vis resonerar en ledamot i landets högsta domstol, med argument som idag skulle vara helt omöjliga att framföra, men i den tidens samhälle var helt vanligt förekommande.

Detta är stämningsläget när samernas rätt avgörs i de högre maktsfärerna i de båda rikena. Socialdarwinistiska 72 idéer starkt präglade av engelsmannen Herbert Spencer är rådande i samhällsdebatten och är en implicit premiss för de beslut som fattas. Naturligtvis finns det mer moderata uppfattningar i båda länderna och lyckligtvis har de en återhållande effekt på de värsta ytterlighetsståndpunkterna. Jag skall dock inte närmare här gå in på detta utan vill bara med dessa två citat belysa diskursen i den tidens samhälle.

Några diskussioner om samernas eventuella civilrättsliga rättigheter förekommer knappast alls eftersom ett så primitivt folk inte kunde ha några.

Det är alltså jordbruket som prioriteras och samernas rättigheter tillpassas jordbrukets behov.

6.1 Karlstadförhandlingarna

Ett av de viktigaste svenska villkoren för att unionen skulle upplösas var de svenska samernas rätt att beta sina renar i Norge sommartid, som man alltid gjort sedan urminnes tid, skulle bestå. Bakgrunden till detta var säkerligen Norges inställning till Lappekodicillen. Norge hade 1897 tillsatt en kommission (lappekommisjonen) som skulle se speciellt på de svenska samernas bete av renar i Norge. I deras inställning ges en mycket negativ bild av renskötseln och man konstaterar att den var till stor skada för landet. Detta gäller inte bara de svenska renarna i Norge utan också den interna norska renskötseln. I Kautokeino påstås en gång ha vuxit furuskog men denna har förötts av samerna och deras renar och situationen skulle ha varit den samma i Skoganvarre. 73 Retoriken skulle kunna vara hämtad från dagens debatt om renantalet i Finnmark. Samerna skulle endast få disponera den mark som blev över när alla andra intressen var tillgodosedda. Det är denna inställning som gett upphov till den allmänt utbredda uppfattningen om att samernas rätt endast var ett «tålt bruk». Kommissionens slutsats är också att det bästa vore om de svenska samernas renbete i Norge kunde upphöra helt eftersom detta vore det bästa för landet. 74 Denna uppfattning kommer också fram vid Karlstadsförhandlingarna.

Vid förhandlingarna i Karlstad framfördes av den norske statsministern Michelsen åsikten om att Norge på grund av det skeva förhållandet mellan det antal svenska renar som betade i Norge sommartid och norska renar som betade i Sverige på vintern, skulle vara grund för en uppsägning av kodicillen. I Tromsö betade 60-70 000 renar och motsvarande norska renar i Sverige var 2400 och för Nordland var förhållandet 20-30 000 svenska renar i Norge och 4 500 norska renar i Sverige. Michelsen hävdar också att det från svensk sida inte förelåg något servitut (statsservitut). Enligt Lappekodicillen var det heller inte fråga om något servitut. Detta utrycks helt klart, utan det är en civilrättslig på sedvanerätten grundad rätt.

I sin avhandling avlagd vid Tromsö Universitet i januari 2006 skriver Steinar Pedersen följande:

«Der fokuseres det på at samene trengte begge rikenes land som livsgrunnlag for reinene sine. Samtidig presiseres det at kodisillen ikke skulle gi kronene noen som helst slags rettighet i det andre landet. Det var med andre ord et arrangement som ene og alene skulle gjelde samene». 75

Servitutstänkandet är sannolikt en kvarleva från Stettinfreden. Michelsens synsätt är något betecknande för den rådande uppfattningen om samernas rätt både i Sverige och i Norge. Man talar inte om samernas eventuella rätt utan enbart om staternas rätt. En vanlig uppfattning bland en del av de norska ledamöterna var att frågan borde avgöras genom en skiljedom, vilket svenskarna motsätter sig.

Från svensk sida krävs att Norge skall medge att Lappekodicillen är ouppsägbar. Den svenske ledamoten Lundeberg 76 förde fram åsikten att Lappekodicillen inte var uppsägbar eftersom denna inte byggde på ömsesidighetsprincipen (reciprocitetsprincipen), och det var inte frågan om prestation och motprestation. Men även om den förändring som följde efter Rysslands stängning för norska renar att beta i Finland, som då var ett ryskt storfurstendöme, så kunde inte detta åberopas mot Sverige utan var en fråga mellan Norge och Ryssland. 77 På detta sätt pågick diskussionerna och de bofastas besvär med flyttsamerna var ett ofta återkommande tema i förhandlingarna.

En anledning som också åberopades från svensk sida var humanitära skäl. Det var så synd om de «stackars samerna» och detta tema hade också varit uppe i debatten om 1886-års ren­beteslags tillkomst.

Den juridiska grunden för flyttsamernas rätt förbigicks förutom att det nämndes att samerna alltid funnits där.

Så småningom kunde man enas om ett utkast till överenskommelse.

Andemeningen i förslaget är intressant. Den första artikeln lyder som följer:

«Begge riger forplikter sig af humanitaere hensyn til vedblivende at taale, at hvert riges flytlapper i den udstrekning, som fra gammel tid af har funnet sted, nyder de rettigheder i det andet land, som omhandles i 1ste kodicill til graensetraktaten af 7/18 oktober 1751, hvilken hvilken kodicill ikke nogen af rigene vill göre krav på ensidigt opsige.» 78

Här konstateras att det är främst humanitära skäl som ligger till grund att samerna fortsättningsvis skall få fortsätta att bruka sina gamla s­ommarbeten i Tromsö amt. Dessutom fastslås att ingen av länderna skall göra anspråk på att säga upp kodicillen. Det står dock inte uttryckligen att kodicillen är ouppsägbar.

Den andra artikeln bekräftar inledningsvis att 1883-års felleslov förlängs med tio år efter dess utgång 1907, dvs. fram till 1917.

I första punkten stadgas att överenskommelsen enbart avser Tromsö och Nordlands amter och Norrbottens och Västerbottens län.

I den andra punkten stadgas att samerna inte får medföra renar som tillhör fastboende eller aktiebolag.

Den tredje punkten är en begränsning av tiden man får vistas i Norge och den är satt till 15 juni för inflyttning, om inte exceptionella betesförhållanden föreligger. Artikeln ger dock Sverige rätt att på egen bekostnad hänskjuta just frågan om inflyttningstiden till Norge till skiljedomstol, och part­erna förbinder sig också att efterkomma resultatet av förfarandet. Den tidigaste gränsen sätts dock till 1 maj.

Artikel 3 stadgar att parterna skall inleda nya förhandlingar om innehållet i överenskommelsen före utgången av 1917.

Artikel 4 som är den sista artikeln är en skiljedomsklausul. Den stadgar att vid eventuell oenighet vid tolkningen av överenskommelsen, så skall tvisten lösas genom ett skiljedomsförfarande. Skilje­nämnden skall i sådant fall bestå av tre personer, en från vardera landet och den tredje medlemmen utses av de två valda och om man inte kommer överens om den tredje medlemmen så skall det schweiziska förbundsrådets president utse ordförande. 79

Frågan gick senare vidare till det norska stortinget och den svenska riksdagen för godkännande tillsamman med alla andra frågor som avhandlades vid denna konferens. Renbetesfrågan var endast en av många frågor som skulle lösas inför den förestående unionsupplösningen, men kom att bli en av de mest komplicerade tillsammans med fästningarna längs gränsen. En del hävdar till och med att det var den svåraste frågan att lösa. Efter debatter i de båda ländernas riksdagar och storting, vilka i princip följde de mönster som fanns vid Karlstadskonferensen och med liknande argument, så godtogs överenskommelsen den 9 oktober av stortinget och den 13 oktober av riksdagen och den 26 oktober 1905 slöts den slutliga konventionen med Norge och unionen var därmed upplöst.

7 Utvecklingen mot 1919-års renbeteskonvention

En tid efter 1905-års konvention börjar en utveckling, vilken så småningom kommer att leda fram till 1919-års konvention. Flera kommissioner tillsätts och kommer med utredningar, men man når inte fram till en slutlig lösning. Därtill är låsningarna alltför stora och den nationella prestigen väger tungt. Stämningarna efter unionsupplösningen är fortfarande uppskruvade. Men processen rullar vidare och efter många turer når man så småningom en lösning. I detta kapitel följer en kortfattad genomgång av ett skeende som i sig själv vore underlag för en avhandling.

7.1 1909-års renbeteskommision

Från svensk sida var man missnöjd med tidpunkten, den 15 juni, för inflyttningen av de svenska renarna till Norge. Speciellt då samerna i Karesuando och Jukkasjärvi, eftersom det var brist på vårbeten och kalvningsplatser på den svenska sidan. Som en följd av detta uppdrog den svenska regeringen den 16 juni 1906 åt en svensk kommission att undersöka de påstådda förhållandena i Jukkasjärvi och Karesuando. En annan anledning till att denna undersökning kom att göras på den svenska sidan var att man på den norska sidan var av den uppfattningen att det i Sverige fanns stora outnyttjade betesmarker och att behovet av bete i Norge inte var så stort och att man genom en «dislokation», via tvångsförflyttning av samer inom Sverige kunde lösa problemet. 80

Regeringen beslöt den 28 september 1907 att tillsätta en ny svensk-norsk kommission, vilken i sin tur tillsatte en svensk-norsk subkommission. Protokoll över de i Tromsö 1908 hållna förhören finns tryckta i Stockholm. Jag har emellertid av tidsskäl ej kunnat studera dessa, utan jag har koncentrerat mig på de två stora konventionerna från 1909 respektive 1913, vilka också kom att avhandla samernas marker på båda sidor om riksgränsen. 1909-års kommission behandlade den svenska sidan, och 1913-års kommission den norska. Dessa kommissioner gjorde ett omfattande utredningsarbete på tillsammans drygt 20 band, utgörande någon hyllmeter.

Enligt 1905-års konvention hade Sverige, som bekant, förbehållit sig rätten att pröva frågan om inflyttningstiden till Norge genom skiljedom. Sverige tog också upp frågan om inflyttningstiden i förhandlingarna med Norge och krävde att den skulle vara 1 maj istället för det i 1905-års konvention fastställda datumet 15 juni. Under 1907 och 1908 togs frågan upp i många förhandlingar och det gjordes många undersökningar.

Efter omfattande förhandlingar, där ett av de stora problemen var inflyttningstiden till Norge, krävde svenskarna att denna skulle vara 1 maj och den norska ståndpunkten var den 15 juni.

Man kan konstatera att det var åtskillig nationell prestige med vid förhandlingarna och att detta naturligtvis satte sin prägel på processen. Som en följd av unionsupplösningen var de nationalistiska stämningarna mycket starka och förhandlingarna bar inte alltid saklighetens prägel. Först var det en diskussion om rennomadism kontra jordbruk, och dessutom var nomaderna i detta fall svenska medborgare och jordbrukarna norska och därmed borde det inte råda några tveksamheter om vems intressen man borde tillvarata först. 81

De under 1907 inledda förhandlingarna mellan länderna hade emellertid stora svårigheter att leda till någonting konstruktivt och i januari 1909 beslöt Sverige att hänskjuta frågan angående inflyttningstiden till skiljedom i enlighet med Karlstadkonventionen 1905. Efter en notväxling mellan Sverige och Norge där man försökte att lägga skulden för avbrottet på varandra gick saken så till skiljedom (våldsgift).

Skiljedomstolen som kom att ha sitt säte i Köpenhamn beslutade den 16 december att tillsätta, en av sakkunniga personer bestående undersökningskommission, med uppgift att närmare undersöka förhållandena i området för att sedan redovisa dessa förhållanden och också redovisa sin uppfattning om dessa till skiljedomstolen. 82 Undersökningskommissionens mandat begränsade sig helt till den svenska sidan och området utgjordes i princip av Karesuando och Jukkasjärvi socknar samt de delar av Pajala och Muoniolusta som samerna brukade använda för vinterbete. 83 Kommissionens medlemmar var ordföranden V. Tanner från Helsingfors, kronolänsmannen J. Rossander från Rovaniemi, klockaren Y. Halonen från Enontekis, sognepräst N.K. Nissen från Karasjok och jägmästaren A. Montrell från Luleå 84 . För att biträda kommissionen tillsattes också två finska lappar som var väl förtrogna med renskötsel, men samtidigt inte var besläktade med vare sig norska eller svenska samer. Dessa var nämndeman Samuel Valle och Antti Aikio, båda från Enare. 85

Kommissionen konstaterar i sin rapport att om de renar som finns inom undersökningsområdet tvingas att beta inom området fram till 15 juni, innan man får lov att flytta in i Norge, som 1905 års konvention stadgar så kommer en katastrofal överbetning bli följden. Kommissionen tar inte ställning i sak utan redovisar endast resultatet av sin undersökning. 86

Kommissionens slutrapport består av totalt 6 band. I det första bandet sammanställs undersökningen och kommissionens utlåtande till skiljedomstolen redovisas och den är naturligtvis själva rapporten. De andra delarna består av protokoll, register med mera som man upprättat under arbetes gång, d v s själva underlaget till rapporten.

Kommissionen betraktar inte alls de juridiska sidorna av problemet. Vad samerna kan tänkas ha för juridisk rätt till sina betesområden avhandlas överhuvudtaget inte. Detta ingick inte heller i kommissionens uppdrag, men det säger ändå något om staternas syn på problemet, och man kan således konstatera att samernas rättsställning inte var en frågeställning överhuvudtaget. Av det jag skrivit ovan framgår också att inte i något av länderna internt ansågs samerna ha någon rätt av starkare civilrättslig art.

Sverige har försökt hävda samernas rättsställning när det gäller områdena i Norge, men när frågan om samernas rättsliga ställning inom Sverige, vid tillkomsten av 1886-års renbeteslag debatterades i den svenska riksdagen hördes helt andra tongångar. En sorts dubbel standard kan man tycka. Även när det gällde de norska samernas rättsliga ställning i Norge var synen oerhört negativ, vilket också framgår av Kirsti Ström-Bulls studie om «Reindriften i Finnmark». Renskötseln skulle helst avvecklas och rennäringen skulle vika undan så fort det konkurrerade med något norskt intresse, så kallat tålt bruk.

Naturligtvis var det svårt för Sverige att hävda att de svenska samerna skulle ha en starkare rättslig position i Norge än de man hade i Sverige. Den juridiska statusen av samernas rätt var så svag i båda länderna så det blev därför en nationell (politisk) fråga och inte en juridisk. Från norskt håll talas om ett statsservitut för nationen Sverige i nationen Norge, ett eko från Stettinfreden. Samernas rätt blir en statsrättslig konflikt. Mitt i alla konflikter mellan länderna var man outtalat eniga om sak, samernas obefintliga rättsställning. Därför blev det en fråga som skulle lösas på departements- och regeringsnivå i stället för att prövas inom ramarna för de rättsliga systemen eller utifrån rättsliga ställningstaganden.

Det kan väl diskuteras huruvida samerna skulle ha haft någon större framgång i domstolarna eftersom även dessa verkade i den tidens kontext då stadieteorier och folks olika utvecklingsnivåer med medföljande kompetens att äga mark mm var en implicit premiss.

Skiljedomstolen bestämde att frågan skulle tas upp i två delar. Den första delen skulle omfatta skriftväxlingen och de muntliga förhandlingarna angående det sätt som de nödvändiga bevisen och upplysningarna skulle läggas fram. 87 Sverige vann en betingad seger 88 genom ett beslut av kommissionen angående den första delen av målet 1912 som gällde undersökningens omfattning. Där beslöts att den endast skulle avse Karesuando, Jukkasjärvi och delar av Pajala och Muoniolusta, ca 22 000 km2. Området var dock 9500 km2 större än vad Sverige hade begärt, men var dock mycket mindre än de 70 000 km2 som Norge krävt. Anledningen till att Norges krav var så stort var att man ville ha hela renbetesområdet i Sverige undersökt för att problemet skulle kunna lösas genom en dislokation av samer, via tvångsförflyttning, från de nordliga delarna av Sverige till andra delar av ren­skötselområdet 89 . Detta avslöjar också synen på den juridiska naturen av samernas rätt. Tanken på att samer i andra delar av Sverige skulle motsätta sig detta fanns överhuvudtaget inte, utan det var en staternas angelägenhet. Att skiljedomstolen på detta sätt begränsade undersökningsområdet kom därför att uppfattas som en betingad svensk framgång. Detta skulle indikera hur domstolen såg på saken och på sina håll talas det om att det styrkte Sveriges position. Kjerschow var efter att ha studerat skiljedomstolens utlåtande övertygad om att Norge skulle förlora saken. Men allmänt i Norge ansågs, och Vogt i synnerhet ansåg, att möjligheten att vinna var rimligen god. 90 Även på svensk sida gjordes bedömningen att möjligheten att vinna saken var god. Men som alltid vid avgöranden vid domstolar kan man aldrig vara säker på utgången. Skiljedomstolen behövde dock aldrig mer ta upp frågan eftersom Sverige och Norge beslutade att tillsätta en ny kommission 8 april 1913.

7.2 1913-års renbeteskommission

Staterna agerade väldigt snabbt och redan en dryg månad senare var beslutet om en kommissionen signerad.

Den undertecknades den 9 maj av Sverige och den 13 maj av Norge. 91 Denna kommission skulle så småningom leda till den första renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge 1919, vilken skulle komma att få så vådliga konsekvenser för de svenska Karesuandosamerna, med omfattande tvångsförflyttningar som följd och än idag kan man skönja de negativa efterverkningarna av denna.

Undersökningarna som gjordes i samband med 1913-års renbeteskonvention kom att enbart beröra de norska delarna av Karesuando- och J­ukkasjärvisamernas betesområden, d v s sommarbetesmarkerna.

Det bestämdes att kommissionen skulle bestå av tre finnar, fyra norrmän och fyra svenskar och en av finnarna skulle vara kommissionens ordförande. Det blev statsgeologen vid Helsingfors universitets zoologiska avdelning, fil. Dr. V. Tanner.

De norska ledamöterna blev prof. Konrad Nielsen, prof. Jens Holmboe, skogsinspektören E. E. Nilsen och sogneprästen i Kautokeino P. Lorens Smith.

Svenska ledamöter blev jägmästaren Eric von Sydow, docent Thore C. E. Fries, rektorn Samuel Mårtenson och jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen.

Eftersom kommissionen var uppdelad i två underavdelningar blev de två återstående finska ledamöterna ordförande för var sin avdelning. Dessa var fil. Dr. B. Poppius och professor J. E. Rosberg.

Sekreterare blev en finne, docent Gunnar Ekman. Dessutom var två samiska representanter från vardera Sverige och Norge utsedda att medverka i arbetet, men naturligtvis utan rösträtt, enbart som sakkunniga. Från Norge var det Klemet Mathisen Somby från Karasjok och Samuel Samuelsen Anti från Nesseby. Från Sverige var samerna Jon Ersson Venni från Gällivare och Anta Pirak från Jokkmokk ledamöter för år 1914 och Petter Ivarsson Tuolja och Petter Amma Ammason Grufvisare, båda från Jokkmokk för 1915. 92

Kommisionen påbörjade sin verksamhet i Tromsö genom att sammanträda i Tromsö den 7 till 27 april 1914. 93 1914 och 1915 genomfördes ett antal undersökningar i omgivningarna hos svenska samer under våren och sommaren, med mellanliggande sammanträden i Tromsö, för att avslutas med ett sammanträde i Tromsö oktober 1915 där man den 12 oktober förklarade att alla praktiska undersökningar var avslutade.

Därefter fortsatte kommissionen sitt arbete i Köpenhamn under perioden 8 november 1915 till den 23 mars 1917. Den 23 mars skrevs utlåtandet under av kommissionen och därmed var kommissionens arbete avslutat efter nästa tre års arbete. 94

Arbetet är oerhört omfattande och består av totalt 18 band. Band 1 som består av 3 delar utgör kommissionens utlåtande medan resten av banden är protokoll, namn register mm alltså kommissionen arbetsmaterial. Ett sådant stort material kräver åtskilligt med tid för att gå igenom och detta har jag inte haft, så av den anledningen är genomgången därför något summarisk och översiktlig.

7.2.1 Reflektioner över 1919-års konvention

Man kan konstatera att det i samband med tillkomsten av 1919-års renbetskonvention inte gjordes några juridiska ställningstaganden överhuvudtaget. Enligt Lae hade länderna redan i Göteborg 1912 kommit överens om vilka ändringar man kunde tänka sig. Man hade där beslutat att man enbart skulle se till praktiska lösningar utan att vara bundna av juridiska hänsyn. 95 Samernas juridiska rätt var alltså helt politiserad.

De huvudsakliga konsekvenserna blev att öarna Ringvassö, Kvalö och Senjen blev helt undantagna från bete av svenska samers renar. Dessa öar hade inte heller omfattats av kommissionens arbete och det var alltså från början redan bestämt att dessa områden skulle undantas från svenskt renbete. Dessutom bestämdes det att fyra av de största halvöarna skulle undantas plus en del områden i inre Troms. 96

Ett annat resultat av 1919-års renbeteskonvention blev också, som en naturlig följd av reduceringen av betesmarker, att antalet renar på sommarbete i Troms skulle reduceras till 39 000. Av dessa fick 16 000 renar beta under tiden 1 maj och 30 september medan de resterande fick beta mellan 15 juni och 30 september.

Enligt norsk uppfattning betade mellan 60-80 000 svenska renar i Troms på sommaren medan en officiell svensk renräkning kom till 45 000 renar. För 1909 var det uppgivna antalet svenska renar 37 591 och för 1908 var antalet 35 987. Den norske lappefogden beräknade dock antalet till 60-65 000 djur. 97

En starkt bidragande orsak till att det var så svårt att få till en lösning på problemet var nationell prestige, eftersom renbetessaken var en del av unionsupplösningen. Det rådde ett ömsesidigt misstroendeförhållande mellan länderna. Men eftersom tiden gick började de värsta nationalistiska stämningarna att lägga sig. Därtill kom utvecklingen i Europa med 1:a världskrigets utbrott och den därpå följande kaotiska situation på kontinenten att sätta den gränsöverskridande renbetesrätten i ett annat perspektiv. När Sverige och Norge väl lyckades bortse från den nationella prestigen så nådde de också fram till en lösning på problemet i form av en kompromiss. Lösningen hade naturligtvis ett pris och detta betalades av de svenska samerna som hade haft sina sommarbeten i Norge. Konventionen skulle gälla till 1952, men vid utebliven uppsägelse skulle den förlängas med tio år åt gången. 98 Detta förhållande kom att gälla till den 15 juni 1962 då Norge sa upp konventionen.

1919-års konvention fick omfattande konsekvenser för de svenska samerna i Karesuando och Jukkasjärvi. 75 familjer, huvudsakligen från Karesuando, med ca 20 000 renar blev under åren 1898 till 1928 mer eller mindre tvångsförflyttade till sydligare områden i Sverige, ifrån Gällivare till Tärnaby. Kvar i Karesuando blev ett 80-tal familjer med ca 20 000 renar. 99 Konsekvensen blev att hälften av samerna i Karesuando fick lämna sina traditionella sedvanerättsliga områden. Den största utflyttningen skedde dock efter 1919-års renbeteskonvention. Flyttningarna innan var mer betingade av gränsstängningen av de finska vinterbetena för svenska samer 1889 och den trängsel som blev en följd av detta.

Idag finns Karesuandosamer utspridda över hela renskötselområdet i Sverige ända ned till Handölsdalen i Härjedalen.

Men redan innan 1889 hade många samer flyttat «frivilligt» till sydligare områden och också efter 1928 fortsatte utflyttningarna ända in på 1950-talet. Dessa utflyttningar hade dock inte samma omfattning som den stora utflyttningen mellan 1919 och 1928.

8 Mot 1972-års konvention

Först kan man konstatera att det finns väldigt lite skrivet om tillkomsten av 1972-års renbeteskonvention. Anledningen till detta kan vara att stora delar av materialet varit sekretessbelagd och inte funnits tillgängligt. Det är först under senare tid som man börjat lätta på sekretessen.

Av det material som jag haft för handen framskymtar dock att det finns många frågetecken när det gäller förhandlingarna. Den svenska delegationens taktik framstår inte som helt stringent. Man bör dock ha i åtanke att mycket har hänt efter 1972, när det gäller samernas rättställning, speciellt i Norge, där den rättsliga situationen har förbättrats åtskilligt. Flera rättsfall har vunnits av samerna, så av den anledningen måste man se 1972-års konvention som en produkt av sin tid och de förställningar som då rådde i samhället, både i Norge och i Sverige.

Den 5 maj 1968 träffades den svenska förhandlingskommitèn och de sakkunniga inför de första förhandlingarna med Norge om en ny renbeteskonvention. Detta möte är intressant ur den aspekten att man får en inblick i hur de olika deltagarna resonerade och vilka överväganden man gjorde. Det förkommer olika uppfattningar om hur man skall gå fram, alltifrån en försiktig attityd i syfte att uppnå en «minikonvention» till att man närmare skulle analysera de rättsliga implikationer som Altevattendomen kunde tänkas ha på förhandlingarna och de svenska samernas civilrättsliga ställning 100

Altevattendomen anses allmänt vara en banbrytande och principiellt viktig dom, både för de svenska och för de norska samerna. Domen fastställer att samernas rätt är grundad på sedvanerätt, eller alders tids bruk som det kallas i Norge och är en rätt som åtnjuter ett civilrättsligt skydd. Domen har i och för sig endast rättsverkningar just i Altevatten, men i ett brev till ambassadör Nilsson skriver Eckhoff, som skrev Altevattendomen att i ett mål med liknande omständigheter skulle domstolen sannolikt komma till en liknande slutsats. Detta skulle innebära att man från norsk sida anser domen vara prejudicerande. Enligt brevet hävdar Eckhoff också att det är tveksamt om man kan åsidosätta rättigheter som samerna förvärvat genom alders tids bruk genom en konvention. Jag har ej sett brevet, men Nilsson hänvisar till detta i ett brev till Love Kjellberg. 101 Domen var dessutom enhällig utan dissidenter.

Innan detta möte hade man haft ett antal informationsmöten med de berörda samebyarna på svensk sida och resultaten av dessa redovisades. Resultatet var i korthet följande. Det enda Talma hade att erinra var att betestiden på hösten skulle förlängas till den 15 september. För Sarivuomas vidkommande var det lite varierande från ett behållande av nuvarande områden till ett accepterande av kommissionens förslag. Men man var eniga om en förlängd betestid till den 15 september. För Lainiovuoma förelåg inga invändningar mot betesområdet men man ville i likhet med Talma och Sarivuoma ha betestiden förlängd till slutet av september men helst även november. Köngäma hade flera olika uppfattningar i frågan, men majoriteten verkade förespråka en samrenskötsel med de norska samerna, men det fanns ett motstånd mot detta på norsk sida. Men man beslutade dock att försöka förhandla om detta. Vid detta möte konstaterades också att kommissionens förslag i det stora hela accepterats, men på vissa håll fanns önskemål om att justera betesområden och betestider.

Vid detta möte förde sameombudsmannen Cramér fram de rättsliga aspekterna och då framför allt utfallet av Altevattendomen där svenska samer tillerkänts en rätt av privaträttslig (civilrättslig) natur grundad på «alders tids bruk». Utrikesrådet Kjellberg ansåg dock saken vara alltför osäker och han ville inte heller stöta sig med norrmännen och framförde tanken på en minimikonvention. Han visade ingen större förståelse för de synpunkter som fördes fram av Cramér och argumenterade också mot honom. Wängberg, som också var medlem av den svenska förhandlingskommittén, förde fram att man borde argumentera för ett biologiskt behov av beten i Norge, vilket också använts som argument och också utgjort en viktig hörnsten vid tillkomsten av 1919-års konvention.

Cramér förde fram uppfattningen att det vore bra med en konvention men inte helt nödvändigt, utan juridiska argument och Lappekodicillen skulle räcka. Enligt Cramér skulle man spela bort de privaträttsliga rättigheter som tillerkänts av de norska domstolarna om man gick med på en minikonvention.

Förhandlingarna fortsatte med i princip samma argument där Cramér hävdar att man skall lägga större tyngd på juridiken medan Kjellberg förespråkar en politisk lösning. Det fördes också fram kritik mot «den bristande logiken» i Cramérs resonemang, vilket kan vara svårt att förstå så här i efterhand.

Kjellberg konstaterar också att samerna ej lämnat några preciserade önskemål. Cramér förde också fram synpunkten att uti det fall de svenska samerna förlorade marker på norska sidan, så skulle dessa ersättas, utan att ha en klar uppfattning om av vem.

Cramér fick också i uppdrag att lämna besked om de önskemål som lappbyarna hade. Vidare bad Cramér om att han skulle hållas underrättad om resultaten av eventuella förhandlingskontakter med norrmännen. 102

Den norska hållningen i konflikten framgår i St. nr. 136 (1962-63). Från den norska sidan försöker man att få hela frågan att bli en tvist mellan nationalstaterna. Man talar exempelvis om «svenska renar» och ytterst sällan om de samer det berör. Här framgår den gamla «devisen» om ett servitut för staten Sverige i Norge, en kvarleva från Stettinfreden. Man hänvisar också till den ojämlikhet i förhållandet mellan staterna som uppstått efter det att Ryssland frånträdde kodicillen genom att stänga vinterbetena för norska samer. Det förefaller som om man från norsk sida helst hade velat bli av med de svenska samerna, vilket också framgår i propositionen till stortinget.

Från norsk sida verkar man inte intresserade av att det skulle vara några privaträttsliga rättigheter för de svenska samerna, utan man vill i möjligaste mån kringgå juridiken.

I denna atmosfär kommer 1972-års konvention till och blir också en avsevärd inskränkning av de svenska samernas betesområden i Norge.

Eftersom så lite är skrivet om denna konventions tillkomst och mycket av materialet tidigare varit hemligstämplat på svensk sida så har inte någon analys kunnat göras. I dag förefaller det som om det är möjligt att ta del av det tidigare sekretessbelagda materialet, åtminstone i Sverige, och därmed närmare belysa problematiken. Som jag tidigare nämnt tyder mycket på att det inte blir någon upplyftande läsning, vare sig om den svenska eller den norska delegationen.

Jag har inte haft tid att inom ramen för mitt arbete göra detta eftersom det är förenat med en hel del arkivforskning.

Det finns dock en risk att man, även i fortsättningen faller in i gamla hjulspår, eftersom det hela fortfarande ligger på departementsnivå och folk från de politiska strukturerna i länderna skall förhandla. Visserligen är samerna representerade i den nya kommissionen genom att sametingen i Sverige och Norge har fått utse två ledamöter var. Men genom att förhandlingarna fortfarande förs på departementsnivå finns risken att de politiska dimensionerna blir viktigare än de juridiska och då blir det lätt låsningar.

Man kan skymta två olika ståndpunkter som ligger till grund för ländernas ställningstaganden.

Den första ståndpunkten är idén om statsservitut som har sina rötter i Stettinfreden, detta argument har ofta använts från norsk sida.

Den andra ståndpunkten är att stadganden i Lappekodicillen som uttryckligen fastslår att samernas rätt inte är någon rätt för staterna, utan en rätt som enbart berör samerna på sina sedvanerättsliga områden (se artikel 30). Detta argument har ofta använts från svensk sida, men utan någon konsekvens.

Enligt den första ståndpunkten är det en politisk fråga och hör då hemma på departementsnivå.

Enligt den andra ståndpunkten är det en juridisk fråga och borde då vara föremål för domstolsprövning.

En annan intressant fråga man kan ställa sig är om den pågående processen om vissa fjällområden i norra Jämtland kan ha haft implikationer på den svenska ståndpunkten. Samerna hade stämt svenska staten och de hävdade att de hade äganderätt eller i vart fall bättre rätt än staten till dessa områden. Staten hade en motsatt uppfattning och bestred samernas talan. Statens uppfattning var att samerna enbart hade en nyttjanderätt, men att staten ägde marken. 103

En delikat fråga som då uppkommer är hur staten i det ena fallet skall ta tillvara de svenska samernas rätt i Norge och i det andra fallet inom Sverige bestrida den.

Mot denna bakgrund kanske det är lättare att förstå den svenska kommissionens agerande.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det jag har sett av de protokoll och annat material som finns från denna tid så är det inte speciellt smickrande för vare sig den svenska eller norska förhandlingsdelegationen. En implicit premiss har hela tiden varit att inte anlägga några juridiska aspekter på problemet.

9 Gränsstängningarnas effekter

Riksgränsernas upprättande hade inga omedelbara effekter på samernas markutnyttjande. 1751 års gränsdragning mellan Sverige och Norge ändrade inte på bruket av markerna. Inte heller 1809 års gränsdragning mellan Sverige och Finland, då Sverige förlorade Finland som blev ett storfurstendöme inom det ryska väldet, förändrade markutnyttjandet. Det tog 100 år efter 1751 års gränsdragning innan flyttningarna började begränsas.

Det hela började 1852 då Ryssland stängde f­inska gränsen för norska samers vinterbete i Finland. Ur samisk synpunkt var det en dramatisk händelse som skulle sätta igång stora omflyttningar av samer, eftersom det ekologiska grundlaget för den tidigare renskötseln undergrävdes.

9.1 1852-års gränsstängning

Denna gränsstängning var den första händelsen som kom att påverka samernas flyttningar. Den satte igång en reaktion som förde med sig att samer från Kautokeino på grund av brist på vinterbeten började flytta till andra områden. En del flyttade norrut till Karasjok och till Polmak. 104 Andra åter flyttade till Karesuandoområdet i Sverige och också in i Finland.

Jag berör i denna studie enbart de som flyttade till Sverige och då mera ur ett demografiskt perspektiv.

Som en följd av stängningen av den finska gränsen, skrev sig 72 familjer med ca 30 000 renar, från Kautokeino, som svenska undersåtar. En del av dem flyttade in i de svenska samebyarna, medan andra aldrig var på svenskt område trots att man var skrivna i Sverige, utan flyttade som vanligt mellan vinterbetena i Finland och sina vanliga sommarbeten i Norge. 105 Dessa flyttningar fick till följd att problemen i Tromsö förstärktes, mycket beroende på att en del av Kautokeinosamerna också började flytta till Tromsö och en del av dem var också mycket stora renägare.

9.2 1889-års gränsstängning

Denna gränsstängning var också fatal för renskötseln, eftersom alla i Suontavaara och Rommavuoma skrivna samer hade vinterbeten på den finska sidan gränsen. Dessutom hade en stor del av Köngämäsamerna också vinterbeten i Finland. Denna gränsstängning ledde till att de flesta i Suontavaara skrivna Kautokeinosamer flyttade tillbaka till Norge. En del av dem flyttade dock längre söderut i Sverige, främst till lappbyarna Saarivuoma, Talma och Norrkaitum. Dessutom tvingades en del Köngämä- och Rommavuomasamer att flytta, också till Norrkaitum och några familjer till Sörkaitum. Denna gränsstängning kom också att bidra till den omfattande omlokaliseringen av samer till sydligare delar av det svenska renskötselområdet.

9.2.1 1890-års folkräkning i Sverige

Enligt 1890-års folkräkning i Sverige var 88 Kautokeinosamer skrivna i Suontavaara lappby, mer än hälften av lappbyns totala antal på 164 personer. I Rommavuoma lappby fanns det 8 Kautikeinosamer, i Köngämä 15, i Lainiovuoma 9, i Saarivuoma 40 och i Talma 17. Det fanns alltså totalt 177 samer med ursprung i Kautokeino. Folkräkningen omfattade alla levande familjemedlemmar, även barn. I Rommavuoma fanns totalt 160 personer, i Köngämä 314, i Lainiovuoma 268, i Saarivuoma 208 och i Talma 183. Det totala antalet samer i alla dessa lappbyar var 1301, och den största delen av dessa flyttade över till Norge på sommaren.

Antalet Kautokeinosamer skrivna i Suondavara hade dock varit betydligt större tidigare, men en återflyttning till Kautokeino startade efter 1889-års gränsstängning för svenska samers vinterbete av renar i Finland. Det framgår med tydlighet att gränsstängningarna medförde en förskjutning av samer från Kautokeino söderut in i Sverige.

9.3 1919-års renbeteskonvention

Som ovan beskrivits var det denna konvention som fick de mest ödesdigra konsekvenserna för de svenska samerna i Karesuando. Eftersom man förlorade stora delar av sommarbetena så blev det en omfattande tvångsförflyttning till sydligare områden av det svenska renbetesområdet. Detta förde med sig att andra samebyar mot sin vilja fick ta emot dessa Karesuandosamer. Naturligtvis blev det konflikter på grund av kulturella skillnader och skillnader i renskötselmetoder.

I dag finns nordsamer i de flesta samebyarna i Sverige, ända ned till Handölsdalen i Härjedalen.

9.4 Sammanfattning

Dessa tre myndighetsåtgärder kom att få omfattande återverkningar för alla samer, inte bara i de områden som främst drabbades. Karesuando, både den svenska och finska delen, och Kautokeino blev helt söndertrasade av riksgränser. Dessa gränser kom med tiden ge återverkningar på samernas flyttningsmönster i området. Till en början försökte samerna strategiskt att anpassa sig till dessa nya förhållanden, genom att norska samer började skriva sig som svenska samer, eftersom 1852-års gränsstängning enbart gällde norska och finska samer. Detta fungerade fram till 1889 då gränsen helt blev stängd, även för svenska samer. I och med detta hade fördelarna som ett svenskt medborgarskap gav försvunnit, och då återgick merparten av de samer som skrivit sig som svenska samer till sitt ursprungliga norska medborgarskap. Men en stor del av dem blev kvar och flyttade längre in i Sverige. Under de 36 år som man hade varit skrivna i Sverige hade en omfattande socialisering ägt rum genom giftermål och man hade fått en generation som uppfattade sig som Karesuandosamer.

1919-års renbeteskonvention blev ett verkligt dråpslag mot den Karesuando samiska befolkningen i och med att man förlorade stora delar av sommarbetena i Troms fylke.

Karesuandosamerna och de från Kautokeino inflyttade samerna, nu som Karesuandosamer, blev helt enkelt tvångsförflyttade till sydligare betesmarker. Detta var ett trauma som fortfarande präglar samerna. Både de som tvångsförflyttades och de som blev kvar. Familjer och släkten rycktes sönder. Berättelserna är många om de ögonblick, när man skildes åt, väl medvetna om att man aldrig mer skulle se varandra.

Karesuando som varit en samisk kommun i paritet med Kautokeino, förlorade bortåt hälften av sin samiska befolkning.

Även de samer i de lappbyar dit Karesuando­samerna tvångsförflyttades drabbades hårt, genom att man mot sin vilja fick ta emot ett stort antal främmande samer, med ett annorlunda språk, andra vanor och renskötselmetoder.

Ingvar Åhren har i en uppsats i Norrbottens museums årsbok för 1976-77 beskrivit denna tvångsförflyttning. 106 Där framkommer att nord­samerna var mycket ovilliga att lämna sina gamla sedvaneområden och de ursprungliga samerna i de nya områdena var lika ovilliga att ta emot dem. Men detta var under lappfogdeväldets storhetstid och samerna hade ingen talan, utan fick snällt foga sig. När nordsamerna väl hade fått beslutet att de skulle flytta så fanns ingen återvändo. Med stigande vitesförelägganden blev de ekonomiska konsekvenserna så stora att man var tvungna att flytta. De som försökte stanna blev tvungna att foga sig eftersom myndigheterna konsekvent genomdrev vitesförläggandena.

I likhet med konventionens tillkomst så fästes ingen vikt vid de civilrättsliga aspekterna av samernas rätt, utan detta beslutades långt över huvudena på de berörda.

En förklaring till detta kan kanske anses vara att samernas rätt i den tidens samhälle ansågs vara enbart en nyttjanderätt eller tålt bruk som det heter på norska. Därför ansåg man väl, utifrån denna svaga rättsliga position, att det inte heller var nödvändigt att ta hänsyn till samernas åsikter i frågan.

10 Sammanfattning

Tanken om statsservitut för den svenska staten i Norge är av gammalt datum. Redan vid Stettin­freden 1570 kommer tankarna till utryck första gången. Det har hävdats att det enbart var fråga om de dåvarande danska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Men Sverige försökte senare att hänvisa till denna artikel, när det gällde skattläggningen av samer från Tysfjorden till Varanger. Man fick dock inget gehör för sina anspråk, utan beskattningsrätten tillföll Norge. Av detta kan kanske slutsatsen dras att servitutstanken i Stettinfreden inte avsåg de norra delarna av Skandinavien.

Att samerna haft en stor betydelse framgår av att de omnämndes i två fredstraktat, Teusina 1595 och Knäred 1613.

Sverige hade under Karl IX haft stora ambitioner om ett ishavsvälde, men efter dennes död 1611, upphörde dessa. Efterträdaren Gustav II Adolf skulle få helt andra saker att tänka på efter Sveriges inträde i krigen nere i Europa. När samernas beskattningsförhållanden hade preciserats inträdde en stabil period fram till gränsdragningen mellan Sverige och Norge.

1742 inledde den norske majoren Peter Schnitler undersökningar i syfte att närmare fastställa var gränsen skulle dras. Dessa undersökningar görs från ett norskt perspektiv, men är ändå intressanta för processen i sin helhet pga av noggrannheten. Huvudfokus är naturligtvis gränsens läge, men många andra intressanta upplysningar beträffande samernas markbruk och i viss mån rättsuppfattningar lyfts fram. Ett viktigt tema vid gränsdragningen var bevarandet av den samiska nationen. Det skulle tas hänsyn till samerna, så att dessa kunde fortsätta att utöva sina näringar som förut. Detta skedde genom att till gränstraktaten tillfogades ett bihang, Lappekodicillen, som kom att precisera samernas rättigheter. Denna var reciprok och infördes som gällande lag i de båda länderna. Kodicillen ger samerna långtgående rättigheter och där slås uttryckligen fast att det inte är fråga om rättigheter för staterna i det andra landet, utan det är enbart fråga om rättigheter som samerna har. Det är alltså fråga om rättigheter av civilrättslig natur och inget servitut för någon stat.

I början av 1800-talet börjar konflikter mellan samer och jordbrukare dyka upp. Detta är naturligtvis en följd av att den norska befolkningen i Tromsö amt ökar och det uppstår en konkurrens om resurserna. Under 1800-talet börjar också en nationsuppbyggnadsprocess i Norge där samerna då ses som ett främmande element. Detta sätter igång en politisk process där de svenska samernas rättigheter ifrågasätts. Denna process leder så småningom fram 1883-års felleslag. Denna innebar inga areella begränsningar för samerna. Tromsö amt delas upp i ett antal renbetesdistrikt inom vilka samerna blir solidariskt ansvariga för skador som renarna gör på jordbruksmark. Det var främst ersättningsansvaret som preciserades och skärptes för samerna.

Inte heller unionsupplösningen 1905 medförde några nämnvärda försämringar för de svenska samerna i Tromsö. Trots att det var en del diskussioner om inflyttningstiden till den norska sidan. I 1905-års konvention fanns en skiljedomsklausul (våldsgift) om just inflyttningstiden och denna aktualiserades också av Sverige. De nationella känslorna var under denna tid upphaussade och diskussionerna bar inte alltid saklighetens prägel. Sverige ansågs ha vunnit en delseger genom att de områden i Sverige som blev föremål för skiljedomstolens undersökning mer sammanföll med de svenska kraven än de norska. Skiljedomstolen behövde dock aldrig ta ställning i sak, därför att de norska och de svenska regeringarna beslutade att tillsätta en ny renbeteskommission 1913. Denna konvention ledde så småningom fram till 1919-års renbeteskonvention, vilken fick ödesdigra konsekvenser för de svenska Karesuandosamerna. En omfattande tvångsförflyttning av Karesuando­samer till sydligare områden i Sverige blev följden av konventionen. Det är ingen tvekan om att detta var ett omfattande rättsövergrepp med dagens ögon sett. Följden har blivit att det idag finns Karesuando- och Kautokeinosamer över hela det svenska renskötselområdet. Övergreppet bestod inte bara av tvångsförflyttningen utan också av att samer i andra lappbyar söderut, tvingades att mot sin vilja ta emot dessa «dislokaliserade samer», för att använda ett vackrare ord.

1972-års renbeteskonvention begränsade ytterligare de svenska samernas områden i Troms. Det är intressant att se att det man diskuterade var staternas rätt, servitutstanken, och inte samernas eventuella privaträttsliga rätt. Det verkar som om varken de norska eller de svenska staterna hade något intresse att göra juridik av det hela. En förklaring kan vara att den rättsliga statusen av samernas rättigheter var under diskussion i båda länderna. Sverige kunde inte hävda att de svenska samerna i Norge skulle ha en starkare rätt i Norge än i Sverige, vilket de ju de facto hade enligt Altevattendomen. Någon liknande dom fanns inte på svensk sida. Den svenska delegationen hade inget intresse att använda denna dom i förhandlingarna, och detta gjordes inte heller. Dessa argument kunde tänkas slå tillbaka i Sverige och samernas rätt där.

Samtidigt pågick i Sverige det så kallade skattefjällsmålet, där samerna processade just mot den svenska staten om äganderätt eller bättre rätt än den svenska staten till vissa fjäll i norra Jämtland. Den allmänna uppfattningen i Sverige på denna tid kan nog liknas vid att samerna inte hade någon rätt utan enbart ett privilegium på den svenska statens mark. En dubbel roll där staten i det ena fallet skall tillvarata de svenska samernas rätt i Norge och i det andra fallet argumenterar man mot samernas rätt i Sverige.

Idag är förhandlingarna inför en ny konvention igång igen efter att ha misslyckats i första rundan. Sverige gick inte med på en förlängning av 1972-års konvention efter att denna förlängts ett antal gånger, utan hänvisade till Lappekodicillen. Som jag tidigare nämnt är det dock inte helt klart vad denna står för. Det är ju en drygt 250 år gammalt traktat och frågan är väl om inte den till vissa delar är obsolet. Vissa delar är dock tveklöst gällande, speciellt de delar som avhandlar sedvanerätten. Man kan också framskymta föreställningar om statsservitut i förhandlingarna, trots att det uttryckligen i Lappekodicillen slås fast att det inte är frågan om någon rätt för någon stat, utan för enskilda personer. Tankarna om statsservitut förefaller att vara en kvarleva från Stettinfredens dagar och saknar sannolikt relevans idag.

10.1 Avslutning

Denna rapport sträcker sig över drygt 400 år. Inom ramen för rapporten finns ämnen och företeelser som var för sig skulle utgöra underlaget för en doktorsavhandling. För att förstå utvecklingen från början till dagens situation har jag valt att inte gå för djupt på någon enskild del, eftersom arbetet annars skulle bli ohanterbart inom de givna ramarna för arbetets fullförande. Istället har jag försökt få fram de huvudsakliga politiska och juridiska förklaringarna och bakgrunden till utvecklingen och dagens situation på ett sammanhängande sätt.

Under den undersökta tidsperioden har naturligtvis samhället i grunden genomgått en genomgripande förändring, från i princip senmedeltid till nutid. Stater har bildats, riksgränser har dragit över ett tidigare gränslöst område som behärskades av samer. Politiska beslut tagna långt över huvudena på dem som bebodde området har fått ödesdigra konsekvenser för dessa.

Min förhoppning är att detta arbete skall vara ett litet bidrag till förståelsen av den situation som råder idag.

Litteratur

• Cramér, Tomas och Prawitz, Gunnar, Studier i renbeteslagstiftning , P A Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1970.

• Hansen, Lars Ivar og Tom Schmidt, Major Peter Schnitlers grenseeksaminsjonsprotokoller, 1742-1745.

• Korpijaakko-Labba, Kaisa, Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland, Helsingfors, Juristförbundets förlag, 1994, Svenska upplagan.

• Lae, Erling, Fra Karlstadskonvention til reinbeteskonvensjon , Diedut 4/2003.

• Laursen, L, Danmark-Norges Traktater, bd. II , Köbenhavn 1912.

• Marainen, Johannes, Karesuando samesläkter.

• Manker, Ernst, Vägen går krokigt.

• Mårsäter, Olle, Folkrättsligt skydd av rätten till domstolsprövning , Universitets tryckeriet, Uppsala universitet, 2005.

• Olofsson, Sven Ingemar, Övre Norrlands historia under Carl IX och Gustav II Adolf.

• Pedersen, Steinar, Fra bruk av naturgodene etter samiske sedvaner til forbud mot jordsalg til ikke norsk-talende , NOU 2001:34.

• Pedersen, Steinar, Lappekodisillen i nord 1751-1859.

• Porsanger, Jelena, Bassejoga čáhci.

• Päiviö, Nils Johan, Lappskattelandens rättsliga utveckling i Sverige , Diedut 3/2001.

• Qvigstad, J og Wiklund, K B, Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller, 1742-1745, Bind II.

• Raestad, Arnold, Fra Stettin til Strömstad. Historisk tidskrift, Oslo.

• Strøm-Bull, Kirsti, Reindriften i Finnmark , Cappelen Akademisk Forlag, Oslo 2001.

• Strøm-Bull, Kirsti, Lappekodisillen og 1905 , Rett, Nasjon, Union: Red: Mestad, Ola og Michalsen, Dag, Universitetsforlaget.

• Åhren, Ingvar, Tvångsförflyttning eller dislokation , Norrbottens Museum, årsbok 1976-77, Luleå, 1979,

Arkivkällor

• Jordebok och uppbördsbok för Torne Lappmark, 1731-1756, Transkriberat Lenvik bygdemuseum 1995, Rauø, Kåre og Larsen, Dag A.

• Högsta Domstolen, Remissbetänkande, Bihang till riksdagens protokoll, 1885, 1 saml. 1 avd.

• Första kammarens protokoll, 1871, band 3.

• Andra kammarens protokoll, 1871, band 4.

• Andra kammarens protokoll, 1882, em, band,2.

• Renbeteskommissionens af år 1909 handlingar, Band 1.

• Vienna Convention on the law of treaties, 23 may 1969, 155 UNTS 331.

• Brev daterat 12/11 1968 från utrikesrådet ambassadör Nilsson till Kjellberg där han refererar till ett samtal med Eckhof.Från UD:s arkiv, Stockholm.

Rättsfall

• NJA 1989, s 1. (Skattefjällsmålet)

• Norske Høyesterett, 20 april 1968, L.nr. 42, nr. 8/1966. (Altevattendomen)

• Lagstiftning

• Förste Bihang eller Codecill till Grænsse Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige och Norge, Lappmännerne beträffande.

• Kungl.Maj:ts nådiga förordning 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta emellan Sverige och Norge.

• Konvention, avslutad i Stockholm den 26 oktober 1905, mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbete m.m.

• 1919-års renbeteskonvention

• Konventionen 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning.