5 Utdrag fra finsk lov om forsikringsformidling med forarbeider
Lag om försäkringsförmedling 15.7.2005/570
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
2 §
Begränsningar av tillämpningsområdet
Denna lag tillämpas inte på försäkringsförmedling, om
1) verksamheten kräver kunskap endast om det försäkringsskydd som erbjuds,
2) försäkringsavtalet inte gäller livförsäkring eller ansvarsförsäkring och något annat inte följer av 5 punkten,
3) försäkringsförmedling bedrivs vid sidan av någons huvudsakliga övriga rörelse eller yrkesverksamhet,
4) den årliga försäkringspremien är högst 500 euro och försäkringsavtalet gäller högst fem år, samt
5) försäkringsförmedlingen gäller en försäkring som kompletterar en vara eller tjänst vilken näringsidkaren säljer och som täcker
a) risk för förlust av eller fel eller skada på varan, eller
b) risker i samband med en bokad resa, om ett eventuellt livförsäkringsskydd och ansvarsförsäkringsskydd är komplement till det huvudsakliga försäkringsskyddet.
På försäkringsförmedling som gäller återförsäkring tillämpas inte 19–23, 25 och 26 §, 28 § 2 och 3 mom., 29 och 33–36 §, 40 § 2–4 mom. och 41 §. Denna lag tillämpas inte på försäkringsförmedling som från en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bedrivs i Finland, om verksamheten endast gäller återförsäkring och verksamheten övervakas i det aktuella landet på ett sätt som minst motsvarar kraven i denna lag eller på ett därmed jämförbart sätt.
Bestämmelserna i 6–13, 28–31 och 41 § tillämpas inte på en försäkringsförmedlare som är registrerad i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Finland.
26 §
Försäkringsmäklarens arvode
Försäkringsmäklaren får ta emot arvode endast från uppdragsgivaren.
49 §
Övergångsbestämmelser
På avtal som ingåtts innan denna lag trädde i kraft tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
En försäkringsmäklare som vid denna lags ikraftträdande är införd i Försäkringsinspektionens försäkringsmäklarregister förs in som försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret enligt denna lag. En sådan försäkringsmäklare förutsätts inte ha den yrkeskompetens som visas genom försäkringsmäklarexamen enligt 12 § 2 mom. Under sex månader från denna lags ikraftträdande krävs inte heller att en sådan försäkringsmäklare skall ha en ansvarsförsäkring som motsvarar bestämmelserna i 28 §, om försäkringsmäklaren har en ansvarsförsäkring som överensstämmer med de bestämmelser och föreskrifter som gällde vid denna lags ikraftträdande.
En sökande vars ansökan om att bli införd i försäkringsmäklarregistret är anhängig vid Försäkringsinspektionen vid denna lags ikraftträdande kan föras in som försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret, om sökanden uppfyller de krav för registrering som försäkringsmäklare som gällde vid denna lags ikraftträdande. På en sådan försäkringsmäklare tillämpas vad som i 2 mom. föreskrivs om yrkeskompetens och ansvarsförsäkring.
Av en fysisk person som skall antecknas som försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret förutsätts inte den yrkeskompetens som visas genom försäkringsmäklarexamen enligt 12 § 2 mom., om han eller hon den 1 januari 2004 eller senare har avlagt den försäkringsmäklarexamen som ordnas under Försäkringsmäklarexamensnämndens ledning och övervakning. Förutsättningen är att personen i fråga har påbörjat avläggandet av examen före denna lags ikraftträdande och att personens godkända ansökan om att bli införd i registret har lämnats till Försäkringsinspektionen inom två år efter lagens ikraftträdande.
Ett ombud som vid denna lags ikraftträdande bedriver verksamhet som kräver registrering enligt denna lag får fortsätta sin verksamhet tills beslut om anteckning i försäkringsförmedlarregistret har fattats, om en begäran enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 1 mom. om anteckning i registret framställs inom sex månader från lagens ikraftträdande. Ett sådant ombud behöver inte i samband med registreringen visa att han uppfyller kraven för registrering enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 1 mom. 1–3 punkten.
Utan hinder av vad som föreskrivs i 26 § får en försäkringsmäklare under tre år från lagens ikraftträdande ta emot arvode också från någon annan än uppdragsgivaren.
Försäkringsmäklaren skall under tre år från lagens ikraftträdande i fråga om de försäkringslösningar som ingår i den opartiska analysen informera kunden om grunderna för hur arvodet från försäkringsgivaren eller någon annan instans bestäms och, om det inte är omöjligt, arvodets belopp.
Försäkringsmäklaren skall under tre år från lagens ikraftträdande uppge arvodets belopp och grunderna för hur det bestäms också i fråga om ett försäkringsavtal som kunden ingår. Försäkringsmäklaren skall uppge arvodets belopp och grunderna också om de väsentligen har förändrats jämfört med vad som tidigare uppgetts. Meddelandet skall ges skriftligt, om inte försäkringsmäklaren och kunden har kommit överens om något annat.
Försäkringsgivare får under tre år från lagens ikraftträdande betala arvode till försäkringsmäklare för förmedling av lagstadgade pensionsförsäkringar endast enligt de av social- och hälsovårdsministeriet fastställda grunder som gäller vid lagens ikraftträdande.
Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om försäkringsförmedling och till lagar om ändring av vissa lagar som har samband med den
Allmän motivering
1.4. Bedömning av nuläget
1.4.1. Försäkringsmäklare
Lagen om försäkringsmäklare trädde i kraft vid ingången av 1994, dvs. vid samma tid som försäkringsförmedlingen började utvecklas på ett betydande sätt i Finland. Grunderna i lagen är fortfarande de samma. De största förändringarna har varit att tillsynen över försäkringsmäklare överfördes från social- och hälsovårdsministeriet på örsäkringsinspektionen 1999 i samband med att den inrättades och att bestämmelser om försäkringsmäklares marknadsföring och tillsynen över den fogades till lagen 2001, då motsvarande bestämmelser togs in även i den övriga försäkringslagstiftningen.
De ändringar som nu görs i lagstiftningen om försäkringsmäklare föranleds i huvudsak av genomförandet av försäkringsförmedlingsdirektivet. Samtidigt görs dock vissa ändringar som anses nödvändiga på basis av utvecklingen på försäkringsmarknaden och de nationella erfarenheterna av tillämpningen av gällande lag.
Ett av kraven för bedrivande av försäkringsförmedling är att försäkringsmäklaren skall ha en utbildning som anses vara tillräcklig samt praktisk erfarenhet. När gällande lag stiftades fanns det inte något särskilt utbildningsprogram för förmedling av försäkringar eller någon examen som kunde ha tagits in som ett krav för registrering som försäkringsmäklare. Enligt Försäkringsinspektionens bestämmelser anses tillräcklig utbildning vara att den som ansöker om registrering har avlagt examen minst på andra stadiet och har bedrivit tillräckliga studier i försäkringsbranschen. Som tillräckliga studier i försäkringsbranschen godkänns den försäkringsmäklarexamen som övervakas gemen samt av Försäkringsinspektionen, Finska Försäkringsbolagens Centralförbund och Finlands Försäkringsmäklarförbund, försäkringsexamen, den allmänna försäkringsexamen samt övriga studier i försäkringsbranschen som Försäkringsinspektionen anser motsvara ovan nämnda studier.
Som tillräcklig praktisk erfarenhet anses att den som ansöker om registrering under de senaste tio åren minst fyra, eller den som avlagt försäkringsmäklarexamen, minst två år verkat i uppgifter som motsvarar en försäkringsmäklares uppgifter eller i därmed jämförbara uppgifter. Sådana uppgifter är t.ex. självständig försäljare i anställning hos ett försäkringsbolag, ombud för ett försäkringsbolag eller riskhanteringsuppgifter i ett storföretag. Tillräcklig praktisk erfarenhet kan också skaffas i uppgifter som anses vara motsvarande i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Tillräcklig utbildning och praktisk erfarenhet skall värderas som en helhet. Försäkringsinspektionen kan enligt prövning avvika från nämnda krav till fördel för den som ansöker om registrering, om sökandens utbildning och praktiska erfarenhet annars som helhet bedöms uppfylla kraven på försäkringsmäklare.
Det nuvarande registreringskravet gällande utbildning och praktisk erfarenhet kan förenklas på basis av erfarenheterna av utvecklingen av försäkringsmäklarexamen och försäkringsmäklarnas verksamhet. Att ta in ett krav på avläggandet av en examen som bygger på den nuvarande försäkringsmäklarexamen i lagen skulle vara ett enkelt sätt att bedöma om den som ansöker om registrering har tillräcklig kompetens och underlätta Försäkringsinspektionens arbete. Det särskilda kravet på arbetserfarenhet skulle kunna slopas, om examen innehöll uppgifter om praktikk och man i lagen i övrigt strävade efter att säkerställa en behörig verksamhet och ett tillräckligt skydd för kunden.
Försäkringsmäklares skyldighet att ge information till kunden är tämligen täckande. I lagen föreskrivs om information som skall lämnas vid marknadsföring och om de försäkringar som erbjuds kunden samt om information om försäkringsmäklarverksamheten. En central uppgift för försäkringsmäklare är att i den omfattning som uppdragsavtalet anger klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkringsskydd och utgående från detta föreslå hur försäkringsbehovet skall täckas på ett sätt som motsvarar uppdragsgivarens intressen.
I lagen föreskrivs inte om på vilket sätt förslaget till hur försäkringsbehovet kan täckas skall ges till kunden, varför det även kan ges muntligt. Det behöver inte heller förklaras för kunden vilka omständigheter försäkringsmäklarens förslag bygger på. Om det i efterskott uppdagas problem i försäkringsmäklarens verksamhet eller kunden är missnöjd med mäklarens verksamhet, minskar bristen på skriftligt material Försäkringsinspektionens möjligheter att bedöma om mäklarens verksamhet varit korrekt. Det vore motiverat att försäkringsmäklaren i princip skulle vara skyldig att skriftligen ge kunden sitt förslag till hur försäkringsbehovet kan täckas och klargöra vilka väsentliga omständigheter som ligger till grund för mäklarens förslag.
Försäkringsmäklare handlar på uppdrag av sina kunder och får inte på grund av arbets-, ombuds-, ägarskaps- eller annat avtal eller förhållande vara beroende av försäkringsgivaren. Inom försäkringsförmedling förekommer en praxis enligt vilken försäkringsmäklarens arvode betalas av försäkringsgivaren, dvs. av den i förhållande till vilken försäkringsmäklaren bör vara självständig när han sköter kundens uppdrag. För närvarande måste försäkringsmäklaren informera sin uppdragsgivare om försäkringsgivaren betalar arvode för försäkringsförmedlingen samt på uppdragsgivarens begäran arvodets belopp. I uppdragsförhållanden skulle det vara naturligt, att uppdragsgivaren skulle betala arvode till sin representant.
Detaljmotivering
1 . Lagförslag
1.1. Lag om försäkringsförmedling
2 kap. Registrering av försäkringsförmedlare
6 §. Förutsättningar för registrering av en fysisk person. I paragrafen föreskrivs om de förutsättningar som en fysisk person måste uppfylla för att kunna bli registrerad som försäkringsförmedlare. Försäkringsinspektionen kan enligt förslaget inte använda ändamålsenlighetsprövning när den fattar beslut om registrering utan skall registrera den som önskar som försäkringsförmedlare förutsatt att denna uppfyller kraven i paragrafen.
I 1 mom. föreskrivs om förutsättningarna för registrering som ombud.
Enligt artikel 3.1 i försäkringsförmedlingsdirektivet skall försäkringsförmedlare vara registrerade vid behörig myndighet i sin hemmedlemsstat. Enligt artikel 2.9 är en fysisk persons hemmedlemsstat den där han eller hon har sin hemvist och bedriver sin verksamhet.
I 1 mom. 1 punkten föreskrivs att den som skall registreras skall vara bosatt i Finland.
Med boningsort avses hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994) eller, om personen inte har en sådan hemkommun, den ort där han är stadigvarande bosatt.
Enligt 2 punkten skall den som registreras vara myndig, inte vara försatt i konkurs eller ha begränsad handlingsbehörighet. Den som skall registreras får sålunda t.ex. inte stå under förmyndarskap eller näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985).
Genom intyg från myndigheterna kan påvisas att den som skall registreras råder över sig själv och sin egendom och inte är försatt i näringsförbud. Försäkringsinspektionen utfärdar närmare bestämmelser om detaljerna i registreringsförfarandet.
Enligt artikel 4.1 och 4.2 i försäkringsförmedlingsdirektivet skall försäkringsförmedlaren uppfylla behöriga yrkeskrav och ha en god vandel. I 1 mom. 3 punkten föreskrivs att ett ombud som skall registreras skall vara tillförlitlig i enlighet med 11 § och yrkeskunnig i enlighet med 12 §. Bestämmelser om den yrkeskompetens som krävs av ombud skall tas in i 12 § 1 mom.
Enligt definitionen i 3 § 1 mom. 1 punkten skall ombudet agera för försäkringsgivarens räkning och på dennes ansvar. Detta leder till att den som önskar bli registrerad inte kan bli registrerad som ombud om han inte har ett giltigt ombudsavtal med försäkringsgivaren. Avtal krävs dock inte om den juridiska person hos vilken den fysiska personen är anställd har ett sådant avtal.
I 2 mom. föreskrivs om kraven för registrering av en fysisk person som försäkringsmäklare.
Enligt 1 punkten skall den som skall bli registrerad uppfylla kraven i 1 mom. 1–3 punkten. Den som registreras skall vara bosatt i Finland och vara myndig. Han eller hon får inte vara försatt i konkurs eller ha begränsad handlingsbehörighet. Han eller hon skall vara tillförlitlig och yrkeskunnig. Bestämmelser om kraven på försäkringsmäkl arens yrkeskompetens föreslås i 12 § 2 mom.
I 2 mom. 2 punkten föreskrivs om i vilket förhållande en försäkringsmäklare får stå till försäkringsgivaren. Utgångspunkten för försäkringsmäklarverksamhet är att försäkringsmäklaren handlar på uppdrag av kunden i enlighet med kundens intressen. Kunden skall kunna lita på att försäkringsmäklaren i sin verksamhet framför allt beaktar kundens intressen.
Då kundens intressen definieras kan man i synnerhet granska vad som skiljer försäkringsmäklarverksamheten och ombudsverksamheten från varandra. Den grundläggande skillnaden är att ombudet representerar en eller flera försäkringsgivare inför försäkringstagaren. Ombudets syfte är att sälja produkter som tillhandahålls av de försäkringsgivare han representerar till försäkringstagaren. Försäkringsmäklaren representerar för sin del kunden, dvs. uppdragsgivaren i förhållande till försäkringsgivarna. Försäkringsmäklaren skall fritt kunna välja den med tanke på kundens behov lämpligaste försäkringslösningen på marknaden oberoende av vilken försäkringsgivares produkt det är fråga om.
En sådan här valfrihet som inte är beroende av försäkringsgivarna är en central utgångspunkt i försäkringsmäklarverksamheten. Då kunden anlitar en försäkringsmäklares tjänster i stället för att vända sig till en försäkringsgivare eller ett ombud, är den centrala nyttan eller fördelen för kunden att inte försäkringsmäklaren när han representerar kunden på basis av avtal eller ett faktiskt beroendeförhållande är skyldig att beakta försäkringsgivarnas intressen mer än vad kunden själv är skyldig att göra det. Sådana förhållanden mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren som bygger på avtal eller ett faktiskt beroende och begränsar mäklarens valfrihet strider med andra ord mot kundens intressen. Ett avtal eller ett faktiskt beroendeförhållande strider mot kundens inntressen också när det på grund av försäkringsmäklarens egen fördel uppmuntrar mäklarn att styra kunden till en viss försäkringsgivare utan orsaker som beror på kundens behov.
Betydelsen av skillnaderna i utgångspunkt i ombuds- och försäkringsmäklarverksamhet betonas när man granskar de gemensamma dragen i dessa verksamheter. Både ombud och försäkringsmäklare kan för försäkringstagarens räkning sköta t.ex. uppgifter i anslutning till förvaltningen av ett försäkringsavtalsförhållande eller värdering av skador. Dessutom är både ombud och försäkringsmäklare beroende av försäkringsgivarna i den bemärkelsen att bådas verksamhet förutsätter att det finns försäkringsprodukter som tillhandahålls av försäkringsgivarna.
Trots de gemensamma dragen i verksamheterna handlar både ombud och försäkringsmäklare i enlighet med huvudmannens intressen. När man bedömer i vilket förhållande en försäkringsmäklare i praktiken kan stå till försäkringsgivaren, är det naturligt att granska saken ur den synvinkeln vilka slags förhållanden till försäkringsgivaren som skulle äventyra försäkringsmäklarens möjligheter att bedriva försäkringsförmedling i enlighet med huvudmannens intressen.
I 2 punkten föreskrivs att en fysisk person som verkar som försäkringsmäklare inte får stå i arbetsavtals- eller ombudsförhållande till en eller flera försäkringsgivare. Försäkringsmäklaren får inte heller stå i ett sådant avtalsbaserat förhållande eller annat beroendeförhållande till en eller flera försäkringsgivare som är ägnat att påverka försäkringsmäklarens verksamhet i strid med kundens intressen. Nedan ges exempel på vilka slags förhållanden mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren som föreslås var tillåtna och vilka som skall vara förbjudna.
En försäkringsmäklare skall inte kunna ingå avtal om representation eller annat fortgående samarbete med försäkringsgivaren. Förbjudet samarbete föreslås t.ex. vara marknadsföring eller produktutveckling. Försäkringsmäklarens verksamhet får inte heller bestå av ensamförsäljningsavtal eller andra sådana avtal som i strid med kundens inntressen uppmuntrar försäkringsmäklaren att erbjuda kunden en viss försäkringsgivares produkter.
Ett osakligt beroendeförhållande kan också vara av ekonomisk eller faktisk karaktär. Det kan t.ex. visa sig som en koncentrering av förmedlade försäkringar till största delen till försäkringar som tillhandahålls av en viss försäkringsgivare eller en sammanslutning av försäkringsgivare utan godtagbart skäl eller som en överföring av ekonomiskt betydande kunskaper och färdigheter i anslutning till försäkringsverksamhet från försäkringsgivaren till försäkringsmäklaren, t.ex. datorprogram.
Förbjudna beroendeförhållanden mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren är sådana som är ägnade att påverka försäkringsmäklarens verksamhet i strid med kundens intressen. Det har ingen betydelse om det i ett enskilt fall råder ett sådant beroendeförhållande mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren som i praktiken påverkar mäklarens verksamhet osakligt. Det räcker att förhållandet enligt en allmän bedömning kan öka eller främja möjligheten att försäkringsmäklarens verksamhet styrs av ett motiv som strider mot kundens intressen. När gränsen mellan förbjudet och tillåtet bedöms bör man i synnerhet beakta att försäkringsmäklarens och ombudets verksamhet skall hållas klart åtskilda i lagen.
Försäkringsmäklaren kan med försäkringsgivaren ingå avtal om hur skötseln av uppgifter som bygger på ett avtal mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren skall fördelas mellan försäkringsgivaren och försäkringsmäklaren. Försäkringsmäklaren kan t.ex. också utan att det betraktas som förbjuden produktutveckling göra försäkringsgivaren uppmärksam på behov av utveckling av försäkringsprodukterna. Väsentligt för tillåtna avtals- och andra förhållanden mellan försäkringsgivaren och försäkringsmäklaren är att försäkringsmäklaren i dessa uttryckligen handlar enligt kundens behov. Syftet med försäkringsmäklarens verksamhet får inte vara att gynna en viss eller vissa försäkringsgivares rörelse utan sådana förhållanden till försäkringsgivaren skall vara förbjudna.
En naturlig utgångspunkt i uppdragsförhållanden är att uppdragsgivaren betalar sin representant för de tjänster han utför. I försäkringsmäklarverksamheten förekommer också förfarandet att försäkringsgivaren betalar arvode till försäkringsmäklaren. Detta är inte möjligt i framtiden, ty enligt 26 § får mäklaren ta emot arvode endast från uppdragsgivaren. Bestämmelsen tillämpas efter en övergångsperiod på ett år.
Enligt 2 mom. 3 punkten skall försäkringsmäklaren ha en sådan ansvarsförsäkring som avses i 28 §.
Enligt 3 mo m. försäkring krävs dock inte om den fysiska person som verkar som försäkringsmäklare bedriver försäkringsförmedling enbart för en sådan juridisk persons räkning som avses i 7 §, eftersom den juridiska personen är skyldig att teckna försäkring.
4 kap. Försäkringsmäklarens verksamhet
26 §. Försäkringsmäklarens arvode. I paragrafen föreskrivs om försäkringsmäklarens arvode. Med arvode avses ersättning i pengar eller annan förmån med penningvärde. Försäkringsmäklaren får ta emot arvode endast från uppdragsgivaren.
Arvode betalas sålunda av den part som försäkringsmäklaren företräder och i enlighet med vars intressen mäklaren är skyldig att verka. Bestämmelsen är konsekvent i förhållande till kravet på att mäklarna skall verka oberoende av försäkringsgivarna. Bestämmelsen förändrar nuvarande praxis, ty t.ex. år 2003 erhöll försäkringsmäklarna 79 procent av sina arvoden från försäkringsgivarna och 21 procent från uppdragsgivarna.
8 kap. Särskilda bestämmelser
49 §. Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. skall lagens bestämmelser om avtal endast tillämpas på avtal som ingås efter lagens ikraftträdande.
I artikel 5 i försäkringsförmedlingsdirektivet ges möjligheten att automatiskt föra in försäkringsförmedlare som redan bedriver verksamhet i ett register enligt direktivet, om förmedlarna har tillräckliga kunskaper och färdigheter och om kraven på ansvarsförsäkring och tryggande av penningrörelsen i artikel 4.3 och 4.4 i direktivet fullgörs.
Paragrafens 2 mom. innehåller övergångsbestämmelser som gäller de nuvarande försäkringsmäklarna. När denna lag träder i kraft förs en försäkringsmäklare som är införd i Försäkringsinspektionens försäkringsmäklarregister utan särskild ansökan in som försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret enligt denna lag.
Det krävs inte att en försäkringsmäklare som föras in som försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret skall ha sådan yrkeskompetens som påvisas med en försäkringsmäklarexamen enligt 12 § 2 mom. En sådan försäkringsmäklare behöver inte visa sin yrkeskompetens genom en examen, eftersom hans yrkeskunskaper har utretts i samband med registreringen som försäkringsmäklare.
I momentet föreskrivs också om en övergångsperiod på sex månader, under vilken en försäkringsmäklare som skall föras in som försäkringsmäklare enligt den lag som föreslås skall ordna sin ansvarsförsäkring i enlighet med kraven i denna lag. Under sex månader från denna lags ikraftträdande krävs inte att försäkringsmäklaren skall ha en ansvarsförsäkring som motsvarar bestämmelserna i 28 §, om mäklaren under övergångsperioden har en ansvarsförsäkring som uppfyller kraven på försäkringsmäklares ansvarsförsäkring i den form de ingår i lagen om försäkringsmäklare när denna lag träder i kraft.
I 3 mom. föreskrivs om ansökningar som vid denna lags ikraftträdande är anhängiga vid Försäkringsinspektionen gällande registrering som försäkringsmäklare. En sökande kan antecknas i försäkringsförmedlarregistret enligt denna lag, om sökanden uppfyller de krav för registrering som försäkringsmäklare som gäller när lagen träder i kraft.
På en sådan försäkringsmäklare tillämpas dessutom vad som i 2 mom. föreskrivs om försäkringsmäklarexamen och ansvarsförsäkring. Mäklaren förutsätts således inte ha sådan yrkeskompetens som påvisas genom försäkringsmäklarexamen. Mäklaren skall ordna sin ansvarsförsäkring i överensstämmelse med denna lag inom sex månader från lagens ikraftträdande.
Enligt 4 mom. förutsätts inte en fysisk person som skall antecknas som försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret ha sådan yrkeskompetens som påvisas genom försäkringsmäklarexamen enligt 12 § 2 mom. vilken ordnas av försäkringsförmedlingsnämnden, om han eller hon den 1 januari 2004 eller senare har avlagt den försäkringsmäklarexamen som skall ordnas under försäkringsmäklarexamensnämndens ledning och övervakning. Förutsättningen är att personen i fråga har påbörjat avläggandet av examen senast innan denna lag träder i kraft.
Med nämnda examen avses den försäkringsmäklarexamen som övervakas gemensamt av Försäkringsinspektionen, Finska Försäkringsbolagens Centralförbund och Finlands Försäkringsmäklarförbund och ordnas av Försäkringsbranschens utbildningscentral under Försäkringsmäklarexamensnämndens ledning och övervakning. Enligt gällande krav för registrering som försäkringsmäklare betraktas avläggandet av denna examen som sådana tillräckliga studier i försäkringsbranschen som krävs av en försäkringsmäklare. Avläggandet av examen påverkar också hur lång arbetserfarenhet som krävs av den som skall registreras som försäkringsmäklare.
Övergångsbestämmelsen behövs för att de som studerar till denna försäkringsmäklarexamen eller just har avlagt examen när denna lag träder i kraft när de eventuellt ansöker om registrering som försäkringsmäklare inte skall bli tvungna att påvisa sin yrkeskompetens också genom en examen enligt denna lag, ordnad av försäkringsförmedlingsnämnden. Utan bestämmelsen kunde sådana personer orsakas oskäliga olägenheter och ett onödigt intrång göras i deras berättigade förväntningar. Att någon har påbörjat avläggandet av examen innan denna lag träder i kraft kan påvisas genom att han eller hon har registrerats som examinand vid Försäkringsbranschens utbildningscentral.
Förutsättningen för tillämpningen av övergångsbestämmelsen skall också vara att personens ansökan om att bli införd i försäkringsförmedlarregistret har lämnats in till Försäkringsinspektionen inom två år från denna lags ikraftträdande och att ansökan godkänns, dvs. att sökanden i övrigt uppfyller kraven för registrering som försäkringsmäklare. Efter den tvååriga övergångsperioden skall kravet för registrering normalt vara att sökanden har avlagt den examen som ordnas av försäkringsförmedlingsnämnden.
Paragrafens 5 mom. innehåller övergångsbestämmelser om ombud. Ett ombud som bedriver verksamhet som kräver registrering när denna lag träder i kraft får fortsätta sin verksamhet utan registrering fram till dess att ett beslut om anteckning i försäkringsförmedlarregistret har fattats. Begäran om anteckning i registret skall framföras inom sex månader från lagens ikraftträdande.
En sådan fysisk eller juridisk person som skall registreras som ombud behöver inte i samband med registreringen visa att han uppfyller kraven för registrering enligt 6 § 1 mom. eller 7 § 1 mom. 1–3 punkten.
Att ett ombud bedriver ombudsverksamhet när lagen träder i kraft kan påvisas genom ett giltigt ombudsavtal mellan ombudet och försäkringsgivaren.
Enligt 6 mom. får försäkringsmäklaren under ett år från lagens ikraftträdande ta emot arvode också från någon annan än uppdragsgivarenutan hinder av vad som föreskrivs i 26 §. Efter övergångsperioden få mäklaren ta emot arvode endast från uppdragsgivaren.
I 7 och 8 mom. föreskrivs om försäkringsmäklarens skyldighet att informera kunden under övergångsperioden som avses i 6 § om de arvoden han får från försäkringsgivaren och om grunderna för hur de bestäms.
Med arvode avses ersättning i pengar eller annan förmån med penningvärde. Det arvode som skall uppges för en enskild kund hos försäkringsmäklaren är det totalbelopp som försäkringsgivaren betalar mäklaren på den grund att mäklarens kund till följd av mäklarens verksamhet står i kundförhållande till försäkringsgivaren. Oftast torde det arvode som försäkringsgivaren betalar vara definierat så att det bestäms på grundval av varje enskild kunds försäkringsavtalsförhållande. Om försäkringsmäklarens arvode har definierats så att det inte direkt bestäms på grundval av försäkringsgivarens enskilda kundförhållanden, avses med försäkringsmäklarens arvode för en enskild kund det kalkylmässiga arvode som kan anses bli hänfört till den aktuella kunden.
Enligt 7 mom. skall försäkringsmäklaren i den opartiska analysen för varje försäkringslösning som ingår i analysen informera kunden om på vilka grunder det arvode som betalas av försäkringsgivaren och någon annan bestäms. Kunden skall med andra ord informeras om på vilka grunder den försäkringsgivare eller någon annan instans som jämförts i den opartiska analysen betalar arvode till försäkringsmäklaren, om kunden väljer en sådan försäkring som tillhandahålls av den aktuella försäkringsgivaren. Försäkringsmäklaren kan få sitt arvode t.ex. som en procentandel av de försäkringspremier som kunden betalar eller som en fast ersättning i en eller flera rater.
Med annan instans avses t.ex. en placeringsfond dit försäkringstagarens medel styrs när det gäller fondanknutna försäkringar. Den andra instansen måste nämnas i momentet, eftersom det är möjligt att ett arvode som betalas av en sådan instans inte går via försäkringsgivaren utan betalas direkt till försäkringsmäklaren.
Försäkringsmäklaren skall också för varje försäkringslösning informera kunden om beloppet av det arvode som betalas av försäkringsgivaren eller någon annan instans, om detta inte är omöjligt. När försäkringsmäklaren ger sin kund en opartisk analys har det inte ännu uppstått något försäkringsavtalsförhållande mellan kunden och försäkringsgivaren. De arvodesbelopp som uppgetts i den opartiska analysen bygger på då gällande uppgifter. Om försäkringsmäklaren får ett fast arvode från försäkringsgivaren eller någon annan instans för att förmedla en viss försäkring, känner mäklaren i allmänhet exakt till arvodets belopp redan innan försäkringsavtalet ingås. Beloppet av försäkringsmäklarens arvode kan också vara bundet till beloppet av de försäkringspremier som kunden betalar. Då skall kunden informeras om arvodets belopp, som har räknats ut på basis av de uppgifter som framgår av den opartiska analysen eller på basis av en betalningsplan som annars allmänt används i fråga om den aktuella försäkringen.
Avsikten är att kunden med avsevärd noggrannhet skall känna till beloppet av mäklarens arvode för att kunna bedöma om det arvode som betalas av försäkringsgivaren eller någon annan instans påverkar mäklarens verksamhet. Genom bestämmelsen förhindras att försäkringsmäklaren utan kundens vetskap och i strid med dennas intressen styr försäkringen till det bolag som betalar det största arvodet till mäklaren. Genom bestämmelsen utökas också informationen om försäkringsmäklarnas arvoden och på detta sätt främjas konkurrens och effektivitet i försäkringsmäklarverksamheten.
Det vore omöjligt att uppge arvodets belopp, om inte försäkringsmäklaren med avsevärd noggrannhet kan bedöma arvodets belopp utgående från grunderna för fastställandet av arvodet, kundens behov eller tidigare erfarenheter av motsvarande försäkringar. Detta torde vara sällsynt.
Enligt 8 mom. skall försäkringsmäklaren informera kunden om arvodets belopp och grunderna för hur arvodet bestäms när det gäller ett försäkringsavtal som kunden skall ingå.
Försäkringsmäklaren skall informera kunden om arvodets belopp och om grunderna för hur det bestäms genast när han känner till dem. Om försäkringsgivaren eller någon annan instans betalar arvode till mäklaren i flera rater enligt en på förhand känd plan, behöver kunden inte särskilt informeras om alla rater utan mäklaren kan på förhand även informera kunden om beloppet av förestående arvoden. Grunderna för hur arvodet bestäms och arvodets belopp behöver givetvis inte uppges en andra gång i samband med ett ingånget försäkringsavtal, om de redan har uppgetts i den opartiska analysen.
Arvodets belopp och grunderna för hur det bestäms skall även uppges om de väsentligt förändrats jämfört med vad som tidigare uppgetts, vilket avser den opartiska analysen eller tidigare information som lämnats på basis av detta moment.
En minst tio procents förändring kan i allmänhet anses vara en sådan förändring i arvodets belopp som är väsentlig för kunden. Det är viktigt för kunden att få information om förändringar i arvodet i synnerhet om arvodets belopp stiger. Förändringar i grunderna för hur arvodet bestäms kan anses vara väsentliga bl.a. om arvodesstrukturen klart förändras eller förändringarna orsakar en väsentlig förändring i arvodets belopp.
Informationen skall ges skriftligt, om inte försäkringsmäklaren och kunden har kommit överens om något annat.
Enligt 9 mom. får försäkringsgivaren under ett år från lagens ikraftträdande betala arvode till försäkringsmäklaren för förmedling av lagstadgade pensionsförsäkringar endast enligt de av social- och hälsovårdministeriet fastställda grunder som gäller vid lagens ikraftträdande.
Sålunda kan nuvarande arvodespraxis fortsätta under en övergångsperiod, ty social - och hälsovårdsministeriet har fastställt grunder enligt vilka försäkringsgivare som bedriver lagstadgad pensionsförsäkring kan betala arvode till mäklare.