Del 7
Samiska rättsuppfattningar i Tana ogRätt i Deanodat

Elina Helander:

1 Samiska rättsuppfattningar i Tana

1.1 Inledning

1.1.1 Externt rättsgrundlag

I NOU 1993: 34 (s. 24–30) räknas sedvanor och rättsuppfattningar som en rättskälla när man skall ta ställning till rättsliga problem i samband med den norska sameutredningens arbete. I NOU 1993: 34 (s. 29) konstateras att det särskilt i Finnmark kan förekomma «sedvaner eller festnet bruk som går på tvers av landets allmenne lovgivning». Samiskt bruk av naturresurser har ända fram till de senaste decennierna reglerats eller regleras på sina håll fortfarande på basis av samiska rättsnormer såsom det framgår av några undersökningar och texter som direkt eller indirekt berör sedvanor och/eller rättsuppfattningar. 1 I gamla tider, hade byn inom sig i sin egenskap av en kollektiv sammanslutning ensamrätt till nyttjande av byns områden i förhållande till andra byar eller enskilda personer. I Finnmark är staten samernas «viktigste motpart som rettighetspretendent» (Tönnesen 1977, s. 126). Men när det gäller «jordrettenes område» har man inte gjort «noe for å undersöke om samisk bruksform krevet andre synsmåter enn det som var vanlig ellers i landet ... Man har her stort sett konstatert at samene ikke hadde tilknytning til noe bestemt jordstykke, men flyttet sine telt og gammer snart hit og snart dit innen bygda. De drev som påvist heller ikke jordbruk» (Tönnesen 1972, s. 179). Rättsgrundlaget när det gäller bedömning av samernas rätt härstammar så att säga från en extern, icke-samisk, kulturform. Det förhållandet att staten har undertryckt samiska rättigheter innebär inte att dessa rättigheter har försvunnit (jf. Borrows 1996, s. 635: not 23). Grunden för samernas rättigheter vilar på deras relation till mark och vatten, dvs. de områden som de enligt sedvana sedan gammalt har brukt för sitt uppehälle och betraktar som ett säte för sin kultur.

1.1.2 Siida-systemet

Såsom det konstateras i NOU 1984: 18 (s. 72) är siida ett centralt begrepp för förståelsen av samernas traditionella organisering av sitt samhälle och samernas anpassning till landskapet med dess resurser. Örnulf Vorren beskriver i NOU 1978: 18 A det samiska bosättningsmönstret och resursbruket. 2 Av de kartor som framställts av Vorren (s. 148–149) framgår att den samiska samhällsstrukturen består av separata siidaer. En siida i inre Finnmark, såsom den var organiserad omkring år 1700, hade vattendrag och andra konturer i landskapet som gränser. Vattendrag fanns även centralt inom siidaområdet. I utkanten av siidan låg fjällryggarna, ofta som ett gränsland. Siidan som samhällsorganisation förvaltade sina områden på basis av en kollektiv rätt (jf. Jebens 1993, s. 387) och försvarade sina områden mot inträngare genom ett territoriellt beteende. Vidare tilldelade siidan de enskilda familjerna vissa områden för nyttjande. De enskilda familjernas eller individernas rätt att bruka resurser och rätt till delaktighet i gemensam fångst var väl befäst. Bruket av resurser skedde då som nu regelbundet enligt de olika årstidernas variation. Fler slags resurser på land och i vatten var föremål för användande. Siidan var en självständig administrativ och geografisk enhet med en egen styrelse. Bruket av resurserna byggde siidan på samisk sedvanerätt (Tönnesen 1977, s. 131; se också Solem 1970 och Tönnesen 1972), dvs. att man hade egna rättsuppfattningar. 3 De inre områdena av Finnmark var länge bebodda av enbart samer.

1.1.3 Samiska sedvanor och rättsuppfattningar som uppdrag

År 1980 blev det norska Samerettsutvalget inrättat för att klarlägga samernas rättsliga ställning när det gäller rätten till och nyttjandet av land och vatten, särskilt i Finnmark. Några år senare utnämndes en subkommission, den såkallade «Rättsgruppen», bl.a. med uppgift att undersöka samiska sedvanor och rättsuppfattningar (NOU 1993: 34, s. 16). Rättsgruppen skulle också utvärdera betydelsen av eventuella samiska rättsuppfattningar. Gruppen fann det emellertid svårt att uppfylla denna del av sitt uppdrag av skäl som angivits i NOU 1993: 34. Man har antagit att det skulle ha krävts en omfattande och tidskrävande undersökning av de lokala förhållandena i Finnmark, något som Rättsgruppen «hverken har hatt kompetanse, kapasitet eller praktisk mulighet» att utföra (op.cit., s. 17). Vidare hade man vissa betänkligheter beträffande värdet av sådana studier. Man förmodade att resultatena skulle ha blivit osäkra bl.a. på grund av metodproblem. Eventuella avvikande rättsuppfattningar antogs ha varit av lokal karaktär och avgränsade till enskilda resurser och bruksområden. Det sades dessutom att eventuella samiska sedvanor knappast hade varit av sådan karaktär att de skulle ha utgjort grund för att hävda att det i dag existerar ett samiskt rättssystem. Man antog alltså att det inte existerar något eget samiskt rättssystem. Även om ett sådant system skulle finnas, skulle det inte utan vidare ta över «overfor ensartet lovgivning og rettspraksis» (op.cit.).

Här framkommer en reserverad hållning gentemot samiska sedvänjor och rättsuppfattningar som rättskälla. «Frem til vår tid har det syn som staten og embedsmennene sto for, fått stadig mer dominerende innflytelse» (Jebens 1993, s. 391). Det kan vara en fråga om de svårigheter som västerländska jurister har när det gäller att förstå urbefolkningars rättstänkande. Detta diskuteras av bl.a. Michael Asch och Robin Ridington i boken «Aboriginal Title in British Columbia: Delgamuukw v. The Queen» (1992). Deras exempel är från Brittiska Columbia i Kanada och gäller Gitksan och Wet’suwet’en indianer som har försökt få formell kontroll över sitt territorium. Man försökte delvis på grundval av kanadensisk lagstiftning och delvis med stöd av egna kulturbaserade regler legitimera sina krav. Indianernas världsbild, regler och begrepp skiljer sig avsevärt från kanadensarnas. Gitksan-hövdingen Delgam Uukw beskrev 1987 (se Monet & Skanu’u 1992, s. 22) fundamentet för deras lag med följande ord: «För oss är ägandet av territorium lika med ett äktenskap mellan Hövdingen och landet. Varje Hövding har en förfader som mötte och erkände naturen som levande. Från sådana möten kommer makten. Landet, växterna, djuren och människorna är alla andliga – man måste visa respekt för dem alla. Detta är grundvalen för vår lag.» 4

1.2 Syfte, metod och begrepp

1.2.1 Om syfte, metoder och materialinsamling

Syftet med denna undersökning är att utreda de samiska sedvanorna och rättsuppfattningarna i fråga om nyttjande av land och vatten. Av tidigare undersökningar och beskrivningar framgår att samerna länge har varit ensamma om att använda resurser inom sitt bosättningsområde. Lång tids bruk av olika resurser och områden har påvisats i tidigare utredningar. Dagens förhållanden är emellertid något oklara vilket föranleder mig att ägna mitt intresse åt nu gällande rättsuppfattningar. Jag har samlat material inom Tana kommun i byarna Sirma, Båteng, Horma och Hillágurra med omnejd. 5 Det geografiska området för undersökningen omfattar också renbetesdistrikt nr. 9 (—orgas). Tana kommun hör till det samiska kärnområdet i Norge. Över 50   % av dess befolkning är samer (NOU 1985: 14).

Jag har systematiskt diskuterat med/intervjuat 60 personer. Informanterna är i åldrarna 20–93 år. Diskussionerna/intervuerna har skett på samiska. Ett frågeformulär utarbetades för detta ändamål. Frågeformuläret användes som en erinran om relevanta frågor. Dessutom har jag diskuterat specifika frågeställningar med ett ytterligare tjugo-tal personer. Min ambition har varit att i första hand nå sådana personer som är eller har varit verksamma inom de traditionella samiska näringarna. Jag har alltså sökt mig till sociala miljöer och ekonomiska aktiviteter som med en stor sannolikhet är traditionsbärande (jf. Honko 1981). 6 Den korta projektperioden har inneburit att man inte som forskare har kunnat fördjupa sig i många av de frågor som informanterna anser vara viktiga eller som ter sig betydelsefulla utifrån forskningsuppdragets allmänna karaktär och målsättningar. 7

Inlandsfiske, ripjakt med snara, laxfisket i Tana älv och hjortronplockning har varit de näringsfång som studerats. Under diskussionerna berördes också frågor gällande renskötsel. Förutom spörsmål om bruket av resurser och landarealer har jag tagit reda på samernas rättsuppfattningar i det studerade området i Öst-Finnmark.

I samiska sammanhang har man inte haft behov av att förklara sina rättsuppfattningar för någon. De har enligt tradition praktiserats i konkreta situationer. Den engelska sociologen Anthony Giddens (1984, s. 281–282) lägger stor vikt vid människors kunnighet. Handlande människor (aktörer) har skäl för sina aktiviteter. Om någon skulle ställa frågor om deras aktiviteter kan de ge en förklaring till varför de handlar på ett visst sätt. De vet en hel del om betingelserna för och följderna av vad de gör i sina vardagsliv (op.cit., s. 281). 8 Det viktiga härvid är enligt Giddens att försöka komma åt den kunskap som de tillfrågade (informanterna) redan innehar och som utgör grunden för deras liv. Peter L. Berger och Thomas Luckman (1980, s. 39) konstaterar att det finns en ackumulerad kunskapsmassa i ett givet samhälle. Denna kunskap överförs från generation till generation. Individen har tillgång till den i sitt vardagsliv. Inget samhälle kan existera utan normer och regler som styr dess verksamhet och överlevnadspotential. De samiska rättsuppfattningarna lever kvar som ett slags minnesstoff. I de lokala miljöerna kommer de till uttryck och lever vidare i olika vardagssammanhang. Rättsuppfattningarna är inte kodifierade eller nedtecknade i skriftlig form som något man kan hänvisa till. Rättsuppfattningar behöver inte vara kodifierade. Det viktiga är att man kollektivt i ett samhälle godkänner eller binder sig till dem (Bromley 1989, s. 44).

I ett samiskt samhälle existerar inte rättsuppfattningarna i en inför varje situation kommunicerbar form i människors medvetande och tankevärld. Därför är det så att en metod som går ut på att ställa direkta frågor i väntan på direkta svar kan ge dåliga resultat. Det är inte heller ett traditionellt samiskt sätt att främst kommunicera genom direkta frågor och direkta svar. Kommunikation baseras hellre på personens (talarens) egen och den andras (lyssnarens) delaktighet i den kontextuella kunskaps- och erfarenhetsmassan i det lokala samhället, egna erfarenheter och personliga sätt att transformera dessa kunskaper och erfarenheter till en «berättelse».

Min ambition har varit att försöka se tingen utifrån de lokala samernas perspektiv såsom de uppfattar sina liv (jf. Cohen 1985, s. 19–20 9 ). Det geografiska området för denna studie är en lokalitet där mina egna livs- och arbetsvillkor placerar mig (jf. Foucalt 1980, s. 126), dvs. att jag är uppvuxen och lever i en kultur- och språkmiljö av samma typ. Genom diskussioner, berättelser och frågor blev jag delaktig i informanternas rättsuppfattningar. Dessa förklarades eller framgick av deras redogörelser för sina aktiviteter utan att jag egentligen alltid behövde ställa frågor. Rättsuppfattningarna uppfattas här som en kulturkomponent ingående i den idéella, icke-materiella, kulturen eller i kulturens materiella uttrycksform (se också avsnitt 1.2.2 nedan). Jag har också varit intresserad av den rationalitet eller tolkningsuppsättning som samerna eventuellt ger uttryck åt, dvs. hur de förklarar sitt beteende i tillägg till och med beaktande av de uppvisade rättsnormerna (jf. Geertz 1973 och Peters 1996). En sådan rationalitet har faktiskt framkommit i samband med diskussionerna med dem.

Samiska rättsuppfattningar bör inplaceras i en kulturell kontext, genom vilken förståelse och insikt kan uppnås (jf. Borofsky 1994, s. 13). Därigenom får det som verkar främmande och oförståeligt klarare konturer. 10 Jag har undersökt samiska sedvanor och rättsuppfattningar i relation till nyttjandet av land och vatten i ljuset av samiska traditioner. Med tradition avses sådana kulturelement som överförts från det förflutna till nutid (Shiels 1981, s. 2; se också Hultkrantz 1960 och Radcliffe-Brown 1952, s. 5). Shiels lägger vikt vid det förhållande att en tradition överförs från en generation till en annan efter att den har bildats genom mänsklig tanke och aktivitet. En tradition behöver en kulturform som underlag (Honko 1981, s. 16). Traditioner och kulturer har en tendens att förändra sig med tiden. Det viktiga är inte hur genuin en tradition är, utan det viktiga består av dess förmåga att förbli relevant i en föränderlig värld (Borrows 1996). En kultur har rätt att utvecklas och därvid utgöra föremål för respekt och erkännande.

1.2.2 Begreppsförklaring

Begreppet kultur har i vetenskapliga sammanhang ett i tid och rum varierande innehåll vilket sammanhänger med förändringarna i ett givet samhälle med dess ideologi och ekonomi. En av de mer kända definitionerna är den av Tylor (1871): «That complex whole which includes knowledge, belief, art, morals, law, custom, and any of the capabilities and habits acquired by man as a member of society». Många beskrivningar som gäller den samiska kulturen har ett liknande alltomfattande innehåll. I en standardbok om samer kan man läsa både om den materiella kulturen (t.ex. renskötsel och slöjd) och den andliga kulturen (t.ex. jojk och religiösa föreställningar). 11

Jag går utifrån att begreppet «kultur» innefattar både materiella och andliga element. I NOU 1984: 18 (s. 264 ff.) och i NOU 1993: 34 (s. 46–50) diskuterar man den förstnämnda komponentens plats inom en kultur i förhållande till art. 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. 12 Man betraktar materiell kultur som en förutsättning för samisk kultur i sin helhet. Man ser också de materiella sidorna av en kultur som en betingelse för de andliga sidorna av densamma (NOU 1993: 34, s. 49). Två ting i denna diskussion bör särskilt uppmärksammas, dels att man ser ett livskraftigt samiskt lokalsamhälle i traditionella samiska områden som en förutsättning för samekulturens överlevnad, dels ser man också samband med den fysiska miljön eller naturen (NOU 1997: 4, s. 60). En tillräcklig mängd naturresurser är därvid en förutsättning för en materiell betingelse för en kultur. Den norska regeringen har «fastslått at staten har plikt til «positivt å bidra til at den samiske folkegruppe har forutsetningene for å dyrke sin kultur», og at denne plikt også omfatter vern av «de materielle forutsetninger» for kulturen» (Smith 1990, s. 515). Enligt denna tankegång stöder artikel 27 samernas rättigheter bl.a. till naturresurser inom samiska områden.

Det finns en komponent till som jag skulle vilja foga till en diskussion om den samiska kulturens innehåll och överlevnad, nämligen betydelsen av plats eller lokalitet. Man har använt mycket textutrymme för att beskriva de samiska traditionella aktiviteterna i förhållande till de olika årstiderna, som en del av samernas «jahkodat». 13 Men dessa aktiviteter är också strukturerade utifrånt ett rumsbegrepp (jf. Giddens 1994) i konkreta platser (se Casey 1996), dvs. en kultur är lokaliserad eller befintlig någonstans. I samiska sammanhang kan detta «någonstans» finnas vid en sjö, i en myrmark eller också vid en trädgräns uppe i fjällen. De olika platserna eller befintligheterna utformar en ram till den växelverkan som sker i en lokalitetsdimension (jf. Paasi 1984, s. 13). Urbefolkningarnas egna religioner var animistiska, vilket medfört en speciell syn på förhållandet mellan människan och naturen. Detta kommer bl.a. till uttryck i samernas sätt att tillgodogöra sig och förvalta naturresurserna. Naturen, dvs. marken, vattnen, djuren, fåglarna, fiskarna och växterna har rätt till ett eget liv, skall föröka sig, leva vidare i och för många generationer framöver. 14 Genom befintlighet (dvs. liv och aktiviteteter någonstans) har man som same en relation till «eana» (sv. land). Denna relation har varit motståndskraftig mot tidens tand, oavsett vilken form – kolonialism, diskriminering, assimilation, modernisering, integration m.m. – den tagit.

I det att man talar om samiska rättigheter borde man således också tala om «beskyddandet» av de platser (landområden, vatten, stigar, kåtor) som samerna traditionellt har bevistat och nyttjat (se Borrows 1996, s. 643–644). Motsvarande tankegångar kommer till uttryck i en text av Gaski (1993, s. 62) där det står: «Gjennom bruk av naturen vedlikeholdes bånd til fortiden, og her forutsettes kunnskaper man får i kraft av nettopp å höre til i dette lokalsamfunnet. Naturen fungerer med andre ord på bestemte måter i kommunikasjonen mellom mennesker, som en del av et större kulturelt system.»

En informant ger ord åt sina tankar om detta på följande sätt:

«Go boa[d]át nu guhkás ahte oainnát dan guovllu, de dovddat ahte dus leat dovddut. Don dovddat ahte dat lea oahpes báiki ja danin don leat oadjebas dan báikái. Mon in liiko mannat eará olbmuid báikkiide. Don leat ℅atnasan ie¿at guvlui, danin dat orru dutnje dehála[s]. Áiggi mielde válddát vára dan guovllus, dat galgá bistit. Eará olbmot geat dáppe orrot, guovllu olbmot ja daid báikkit. Ithan don dasa reagere jos siida-guoibmi boahtá. Buot dat guovlu gullá midjiide.»

«Du känner att du har känslor när du har kommit så långt att du börjar se dina platser. Dina känslor talar om att det är frågan om en bekant plats vilket medför att du känner dig trygg i den platsen. Jag far inte gärna till andras platser. Du är bunden till ditt eget område. Därför är de av en stor betydelse för dig. Med tiden tar du hand om det området. Det måste bevaras. Några andra människor befinner sig också där, platserna tillhör lokalbefolkningen. Du reagerar ju inte om dina grannar visar sig där. Hela området tillhör oss.»

Vederbörande informant fortsätter:

«Don go leat eará guovlluin ja leat eará sajis, dat lea eará, in mana dohko earáid báikkiid ala. Ie¿at guovllus, dat buot lea min báiki. Juohke báikki dovddat. Ja diet oassi lea hui dehála[s], ahte meahcis go jo[d]át, vie℅℅at doppe maidnu, ahte galgga[s]ii leat das ávki, it leat beare fitnamin. Dat maid lea dehála[s] ahte beassá doppe ℅ilget ie¿as mánáide, ahte dan guovllus leat máttarat maid orron. Eahkedis láviimet ságastallat, mo olbmot barge ovdal. Nu ahte mu mánát áddejit ahte eai leat amas báikkiin ja ahte doppe leat dálostallan sin máttarvánhemat maid, ahte dat leat oahpes báikkit.»

«När du befinner dig i andra områden och du befinner dig på en annan plats, då förhåller det sig på ett annat sätt, jag tränger mig inte in där. Inom vårt eget område tillhör alla platserna oss. Varje plats känner du. Och det är mycket viktigt att vara medveten om, att du hämtar någonting i utmarken, någonting av nytta för dig. Du är inte på vilken tur som helst. Det är också viktigt att man där får ett tillfälle att förklara för sina barn att också deras förfäder har vistats i samma platser. På kvällarna brukar vi diskutera om hur arbetet gick till förr i världen. Så att mina barn förstår att de inte är i främmande platser, att deras förfäder har haft sina hushåll där och att dessa platser är bekanta.»

Vederbörande meddelare talar om sin tillhörighet och sina förpliktelser gällande vissa platser. De utgör områden med en kulturell kontinuitet i tid och rum. De utgör platser att stanna i och inte enbart att fara igenom (jf. Lash och Urry 1994, s. 13). Förbindelser med förfäderna utgör hjälp för kontakt med en speciell plats där en känsla av tillhörighet och mening överförs från en generation till en annan (jf. Svensson 1978). Social och kulturell reproduktion är bunden till en plats där en viss aktivitet äger rum (Giddens 1984). Det hänvisas i uttalandet till naturresurser som man kommit för att inhösta.

Nedan förklaras de samiska ord som beskriver lokalitet och som förekommer i den samiska texten ovan.

• Sadji = plats, begränsat område, rum, ställe, tillräcklig plats, tomt, position, situation, m.m.

• Buo[d][d]osadji, ett ställe för ett fiskestängsel

• Goahtesadji, en plats för en kåta

• «Okta goahtesadji ii rehkká buohkaide.» = En kåtaplats räcker inte till för alla.

• «Buo[d]u jos rivttes sadjái fidne, de manná guolli.» = Man får lax, om man placerar ett stängsel i ett rätt ställe.

• «Geavg[n]á vuolde lea Jovnnuhiid bivdosadji.» = Nedanför Storfossen är Jovnnut-gruppens fiskeställe.

• Báiki = plats, bebodd plats, hem, gård, del, lokal

• «Dán báikái gullá bivdovuoigatvuohta.» = Fiskerättigheter tillhör den här markegendomen.

• «Geasseorohahkii go boahtá, bohccot mannet ie¿aset guohtonbáikkiide.» = Renarna söker sig till sina betesplatser så snart man kommer till sommarbeteslandet.

• Guovlu = ett stort område, distrikt, trakt, region, lokalitet, riktning

• Rosteniid guovlu = ett område som tillhör Trosten-familjen

• «Boazodoallu lea álo geavahan olles dán guovllu.» = Rennäringen har alltid använt hela detta område.

• «Guovllu olbmot leat gár¿¿ohallan o[d][d]a mohtorjohtinlágain.» = Lokalbefolkningen har blivit trängd pga. den nya motorfärdsellagen.

• Meahcci = skog, utmark, obebott område, ödemark, vildmark

• «It sáhte mannat olggos ja dadjat ahte ‘mon manan meahccái’, dat eai oppa die[d]ege man meahccái.» = Du kan inte bara säga till folk att du skall till skogen. De vet inte ens vilken skog som avses.

När det gäller begreppet «sedvana» så har jag utgått från den betydelse som kommer till uttryck i «Webster’s Third New International Dictionary» (1986) där man talar om sedvana som en aktivitet och bruk av lång tids karaktär. 15 Sedvanorna och rättsuppfattningarna utgör en del av det samiska kulturmaterialet. Gudmund Sandvik konstaterar i sitt resonemang gällande rättsuppfattningar att ett regelmässigt bruk (av land och vatten) är lika med sedvana (NOU 1997: 4, s. 601). 16 Jag betraktar i detta sammanhang vissa begrepp som forskningsverktyg som möjliggör en tematisering och konkretisering av min forskningsuppgift. I korthet kan konstateras att jag intresserar mig för samernas beteende och aktiviteter (bruk av resurser och arealer) samt deras idévärld (betydelser, begrepp, m.m.). 17

När det gäller rättsuppfattningar har jag i ett initialt skede i min undersökning utgått från följande definitioner som presenteras i en icke-hierarkisk ordning. Det är värt att notera att jag har tagit med i beräkningen att samerna i det berörda området kan ha en annan uppfattning än det som anges nedan. Det kan vara frågan om ett slags traditionselement eller en norm som har en rättslig karaktär och som urskiljer sig i det lokala vardagslivet med dess mångfascetterade situationer.

Jebens (NOU 1993: 34, s. 385) definierar en rättsuppfattning:

• «generelt og noe unöyaktig som hva folk i et bestemt miljö mener at de må rette seg etter i kontakt med andre mennesker.» Efter en snävare mening syftar begreppet på

• «en oppfatning man mener å kunne få gjennomslag for hos statens domstoler.» I en vidare mening och särskilt i en äldre tid kan det också vara tal om

• «oppfatningen hos en befolkning som ikke reflekterer over hva som måtte vaere myndighetenes syn, men utspringer av det som i bydgemiljöet anses riktig mht. rettigheter og forpliktelser.» Sedan kan det dessutom vara frågan om

• «hva befolkningen i et område anser som rimelig og rettferdig, ut fra de faktiske forhold i området, og derfor retter seg etter.»

Gudmund Sandvik diskuterar i NOU 1997: 4 (s. 579–580) historiska rättsuppfattningar. I detta sammanhang konkretiserar han begreppet rättsuppfattning som lyder:

• «oppfatningar av rett til å bruka og gjera seg nytte av fornybare ressursar på land og i vatn, som vilt og fisk, skog og beite»,

• «oppfatningar av rett til å gjera varige disposisjonar over land og vatn, omtrent som eineigar i våre dager»,

• «oppfatningar av statsrettslege forhold, f.eks. av rett som borgar.»

Stein Owe (1998, se speciellt s. 7–10) skriver om alternativa rättsuppfattningar, dvs. sådana som inte stämmer överens med det officiella norska regelverket. En alternativ rättsuppfattning kan enligt Owe vara:

• «en oppfatning om eksistensen av en norm som personen subjektivt oppfatter som en rett og bindende for seg og/eller andre, selv om brudd på normen ikke vil kunne bli gjort til gjenstand for reaksjoner innenfor det norske rettssystemet.»

Vid tillfällen då en person har handlat på ett visst sätt utan att göra en reflexion över detta talar Owe om «en ubevisst rettsopfatning».

Erik Solem (1970) menar att olika kulturstadier har olika rättsuppfattningar, som i sin tur är beroende av såväl materialla levnadsvillkor, «hver enkelt naeringsvei krever sine regler.» (op.cit., s. 2), som av immateriella villkor. I en tidig fas av människornas kulturutveckling var det sedvanorna som utgjorde rättsuppfattningarna. Solem pekar också på det faktumet att i «enkla» samhällen har man lika stor respekt för samhällets egna regler som man har i en rättstat. Man vet också att «menneskene gjennemgående er meget konservative når det gjelder rettsopfatninger, iallfall inntil det moderne samfund griper inn med sin lovgivningsvirksomhet» (op.cit., s. 3). Han påpekar också att man inte skall pressa «primitiva» folkstammars rättsuppfattningar in i de mönster som gäller moderna rättsnormer (op.cit., s. 4). Som källa för rättsuppfattningar definierar Solem «de skrevne beretninger om lappene» (op.cit., s. 4) och «de nulevende lappers egne fremstillinger» (op.cit.).

1.3 Samiska sedvanor och rättsuppfattningar i anslutning till vissa näringsaktiviteter

Jag kommer nedan att beskriva några näringsaktiviteter samt omständigheterna runt dem. Avsikten är inte att systematiskt gestalta de olika traditionella näringarna. Däremot avser jag att belysa de aspekter som tydligt framkommer i diskussioner med informanterna om deras nyttjande av naturen. Avsikten är att skapa förståelse för samiskt sätt att se på saker och ting. Informanterna inom det studerade området har vid samtal och intervjuer givit uttryck för sinarättsnormer. De rättsuppfattningar som sammanhänger med aktiviteterna, dvs. användandet av en bestämd resurs och ett resursunderlag (=land och vatten) återges. Jag gör ett försök att skapa förståelse för detta genom att belysa och i viss mån också teckna konturerna av den betydelse som informanterna själva tilldelar verkligheten eller laddar sin kultur med. I beskrivningen nedan ges exempel på informanternas uttalanden om skilda sakförhållanden. De enskilda personernas utsagor och aktiviteter bär därvid en kollektiv, kulturell prägel.

1.3.1 Ripjakt med snara

Samerna 18 har alltid kombinerat flera resurser för att livnära sig. Utmarksresurserna utgör en del av de totala kombinationsmöjligheterna. Existens av och tillgång till sådana resurser fungerar också som en stabiliserande faktor när det gäller att hålla befolkningen kvar i glesbygdsområden. Områdets resurser har betydelse för den lokala samiska kulturens vitalitet och förmåga att behålla sina särdrag. En person uttrycker denna aspekt i förhållande till utmark:

• «Meahcci lea doallan min bajás.» «Utmarken har givit oss livsuppehälle.»

Och:

• «Dá¿as lea ruvnu ja evre, sápmela℅℅as fas lonuhus.» «Norrmän har sina kronor och ören och samerna sina kombinationsnäringar.»

Under detta århundrade har ripjakten varit en av de viktigaste vinteraktiviteterna inom Tana kommun. 19 Jag har i detta sammanhang intresserat mig för en gammal jaktmetod, nämligen ripjakt med snara. I dag finns det fortfarande samer som jagar ripa på detta traditionella sätt. Ripjakt med snara äger rum under vintern då det finns lagom mycket snö.

1.3.1.1 Ripjaktens betydelse

På sina håll hade ripjakten en stor ekonomisk betydelse t.o.m. början av 1970-talet. 20 Ripor har främst jagats för försäljning. Enligt uppgift fick man under 1950-talet 4 kronor för en ripa. Varje familj ägnade sig då åt ripjakt. En familjs ripjaktsområde (sa. gárdun-eatnamat) 21 ingick i regel i familjens totala område (sa. guovlu) för utmarksaktiviteter, liksom fångst, inlandsfiske, bärplockning, samlande av skohö (no. sennegras) m.m. De «stora» ripjaktsområdena låg i regel lite längre bort från en persons hem eller huvudbostad. Av den undersökning som Hans-Erik Varsi (1992) har genomfört i Tana kommun i Polmak/Alleknjarg och i Torhop/Vestertana framgår att fångst och jakt då fortfarande betydde mycket för befolkningen i dessa bygder, dels som näring, dels för hushållet och dels som fritidssysselsättning. Gällande mitt geografiska studieområde har man ett intryck av att de två förstnämnda betydelsekategorierna är de väsentliga för befolkningen där. Men särskilt när det gäller jakt och fiske i insjöar tycks den rekreationsmässiga betydelsen ha en ökande betydelse.

Dagens ripjakt har inte samma ekonomiska betydelse som före 60-talet. Antalet personer som deltar i jakten är mindre och ripbeståndet har minskat. Det har blivit svårt att livnära sig själv och sitt hushåll med inkomsterna från en enda näringsgren. Redan på 50- och 60-talet sökte sig många till diverse arbeten utanför hemmet som snickare, vägarbetare m.m. Dessa aktiviteter kunde inte förenas med ripjakt eftersom man tidvis bodde på andra orter. Tidigare fick man under goda år eller «jahkodat» 22 över 500 fåglar. Antalet kunde faktiskt under goda år uppgå till 1000–2000 ripor per vinter. Märk att flera familjemedlemmar tidigare deltog i jakten. Fångsten sålde man till lokala uppköpare på den norska respektive finska sidan av gränsen. Man kunde även byta till sig varor. Nu får man räkna med fångst av ett mindre antal fåglar. Dessutom varierar förekomsten av ripor kraftigt från år till år. Vissa år får man endast 80 ripor och andra år 400–500 eller fler. Priset är f.n. 50 kronor per styck.

1.3.1.2 Fasta platser m.m.

Tidigare använde man flera bostäder (kåtor och stugor) inom sitt totala resursområde. «Ordning» manifesterades genom fasta (strategiska) bosättningsförhållanden, bestämda platser för inhöstingsaktiviteter och fasta partner 23 . Detta bidrog till att andra respekterade en familjs/persons aktivitetsmönster och bruk av ett område inklusive dess resurser. En kontinuerlig sed och aktivitet länkades därigenom samman med bruksrätt. Detta bekräftas av utsagor av följande karaktär:

• «Ovdal lei olbmuin fásta báiki ja fásta skihpár. Earát eai boa[d]e dohko, go lea fásta báiki.» «Tidigare hade man en fast plats och en fast kamrat. Andra kommer inte dit, eftersom man har en fast plats.»

Också när det gäller andra näringsaktiviteter talar man om sådana vanor som har en i tid och rum fast karaktär:

• «Lubmemis mus leat dolo[s] áigge rájes fásta báikkit.» «När det gäller hjortronplockning så har jag av gammalt bestämda inhöstingsplatser.»

En kåta kunde byggas för ett enda bruksändamål, t.ex. för att användas i samband med slåtter. 24 Det man behövde var ett skydd eller ett hem. En person kunde ha flera kåtor. 25 Ofta byggdes en kåta gemensamt av ett par-tre män som var släkt med varandra eller var partner i förhållande till varandra. Så sker det även i dag. Flera har då tillgång till kåtan. Då satte man inte upp sin kåta i närheten av någon annans plats, vilket sammanhänger med respekt för den andras fångstområde. Man var därvid och överhuvudtaget också noggrann med att inte tömma ett område på ved. Det var brukligt att flytta från ett område och sätta upp en kåta på en annan plats för att spara ved eller låta träden växa i det område där man tidigare hade vistats. Kåtorna behölls öppna så att även andra än ägaren kunde vistas där, speciellt under den tid vederbörande ägare inte själv var närvarande. Detta skedde så att ägaren behöll sina rättigheter. Många informanter vittnar om nackdelarna med att kåtorna (eller stugorna) även i dag står öppna för allmänheten. Numera kan detta medföra oordning och att saker kommer bort. Förr hade man inte liknande problem.

Tidigare vistades man i regel inom ett avlägset jaktområde 1–4 veckor i taget. Förr i världen jagade man också i lag och delade fångsten. I början av 50-talet använde man renhärk och skidor som transportmedel. Man använde också oxe som transportdjur, även på vintern. På 50-talet började man anskaffa traktorer, på 60-talet kom snöskotrar och så småningom även andra terrängfordon. Skidor är fortfarande i bruk. De kombineras med användandet av snöskoter. Användningen av motordrivna fordon medför att man inte nödvändigtvis behöver stanna någon längre period inom sitt jaktområde uppe i fjällen. Men man måste hålla sitt område under uppsikt.

1.3.1.3 Sedvanor och rättsuppfattningar har kontinuitet

Inom området för en bys jaktaktiviteter ligger den enskilda individens platser, förr som nu. En persons huvudsakliga jaktområde ligger även i dag långt borta från den fasta bostaden. Andra respekterar hans område och han respekterar andras områden. Hans kontinuerliga aktivitet signalerar till de andra jägarna att bestämda «gárdun-eatnamat» (marker där man har sina fångststängsel) är förbehållna honom. De andra jägarna känner till att det är en sedvana hos en viss bestämd familj att bruka vissa bestämda områden. De som snarar ripa berättar att de i första hand använder sina traditionella fångstområden, dvs. sådana områden som också använts av deras föräldrar. En man berättar:

• «Sámit fitnet dihto marrasiin. Mii vázzit dihto báikkiid. Mun in vuolgge Hillágura bivdit. Mu eana lea dákko. Mun die[d]án gosa galggan geah℅℅at. Die[d]án juo ahte dan meastaga lea rievssat.» «Samerna jagar inom bestämda fjällområden. Vi går längs bestämda platser. Jag far inte ut för att jaga i platser som tillhör Hillágurra. Mina land ligger här. Jag vet var jag skall leta. Jag känner till bakom vilken buske riporna är.»

Och det bekräftas, att

• «Ásllat-Niillas gárdu Samper-ro[d]u.» «Aslak-Nils snarar i Samper-rohtu.»

Kunskaperna har man lärt sig av sina föräldrar eller äldre släktingar/jägare:

• «Ii leat ávki mannat gasku vuomi ja dohko bidjat gárddi. Lean oahppan gándan gárdut: Lásse-Ovllá ja Pávvel-áddjá leaba mu oahpahan.» «Det är ingen mening med att man sätter upp en ripstängsel mitt i en skog. Jag har lärt mig att snara som ung: Lars-Ole och Pávvel-áddjá har undervisat mig.»

De olika utmarksaktiviteterna sker med utgångspunkt från en stuga eller en kåta. En stuga eller kåta kan även fungera som en ytterligare markering av ett område i förhållande till andra personer som kan ha tänkt sig att bruka samma platser. En kåta är i detta hänseende en rättslig markör. 26 Tidigare behövde man inget tillstånd för att sätta upp en kåta inom sitt eget resursormåde (jf. Prestbakmo 1994, s. 177). Följande är en ofta förekommande kommentar till dagens förhållanden:

• «Dál galgá justa ℅ilget: lea hirbmat báberdoallu jos galgá goa[d]i hukset ... Dat ii leat [s]at dat ovddes, dán áigge galgá leat bábermáhppa fárus, gos lea gárdon. Beaivvála℅℅at galgá ℅cállit.» «Nu måste man redogöra för detaljer: det uppstår en enorm pappersexercis om man vill sätta upp en kåta ... Det är inte längre det samma som förr i världen. Numera måste man ha en pappersmapp med sig med uppgifter om där man snarat. Dagligen måste man göra anteckningar.»

Antalet fåglar och fåglarnas rörelseschema kan variera från år till år. I det område där man snarat kan antalet ripor plötsligt minska. En del flyttar ut eller rör sig i en annan riktning. Samhället befinner sig också i en förändringsprocess. En del samer upphör med att jaga och det sker ett naturligt bortfall av jägare. Det kommer också andra intresserade till de gamla jaktområdena. Jägaren anpassar sig till förändringarna genom att utvidga sitt område, ta nya platser i användning eller tillfälligt bruka andra områden. Härvid kan en jägare närma sig och korsa andras jaktområden. Detta accepteras av de andra lokala jägarna om de samiska normerna iakttas i övrigt.

1.3.1.4 Landskapet, vädret och ripans beteende har en kausal effekt

Kontexten för en ripjaktsaktivitet är inte enbart avhängig av en människas intentionalitet, regelverk och planering. En exakt planering av aktiviteterna för att uppnå målen ter sig många gånger onödig och irrationell. Men en viss planering behövs dock, vilket förutsätter ett antal möjligheter (formella tillstånd) att använda en snöskoter eller eventuellt skida för att se var riporna befinner sig. Man far upp till sina områden för att se om det finns spår av fåglar och/eller om man hör «skeaikkas» (sv. ripans läte).

• «Olmmo[s] láve fitnat vus guldaleamen gos lea rivttes skeaikkas ja jietna, dohko heive fitnat bivdosiid bidjamin.» «Man brukar fara upp för att lyssna var ripans läten och skrik hörs. Där placerar man vid ett senare tillfälle snaror.»

Avgörande i samiska sammanhang är: landskap, väder och ripans beteende. Dessa faktorer har en kausal effekt på ripjakten. Man måste ha god kännedom om och lyhördhet för dessa förhållanden. Man tar därvid också hänsyn till släktområden och andra personers avsikter. 27

Samverkan sker mellan människan och naturen. En jägare måste ha insikter i hur samverkan sker och reella möjligheter att anpassa sina strategier till de olika påverkande faktorerna. Om det finns lite snö, rör sig ripan över stora områden. Kanske flyttar fåglarna till «jeaggi» (sv. myrmark) eller till «va[d][d]a» (sv. ett stort område utan träd). Dessa områden är inte bra för en fångstaktivitet. Inom «vuopmi» (sv. skog) kan det vara svårt att finna fångstplatser. Om snön täcker bäckar, kvistar och buskar kan riporna röra sig mot områden högre upp. Där kan man fånga dem lättare. Det gäller alltså att hålla reda på var fåglarna befinner sig. Sedan tar man sig dit. Detta kräver en mer eller mindre kontinuerlig närvaro inom jaktområdet. Också korpar och rävar «jagar» ripa, dvs. de tar ripor från snarorna. Detta är en av orsakerna till att man måste bevaka och ofta besöka sina gärden. Om det finns för många rävar och korpar inom ett visst område eller när det på vårvintern börjar bli ljust, är det inte längre särskilt bra förhållanden för ripjakt med traditionell metod. Vidare tar man hänsyn till snömängden i relation till snarorna. För mycket snö kan helt eller delvis täcka snarorna, vilket får inverkan på fågelns sätt att fastna i fångstanläggningen. Detta i sin tur påverkar andra fåglars och rävars beteende i förhållande till ripan som byte.

Det ideala området för jakt är ett landskap med en naturlig variation, t. ex.:

• «vuopmi» = skog

• «maras» = låg fjällterräng, låg fjällsida

• «ávzi» = dal med branta väggar, en bäck i en sådan dal

• «orda» = övre delen av ett fjäll, ett trädlöst område högst upp

• «johka» = bäck, älv

Den här typen av information är en förutsättning för framgång med ripjaktsaktiviteterna. För att hålla sig informerad om dessa förhållanden och för att justera sina fångstanläggningar och platser behöver en jägare regelbundet och ofta komma till sina snaror. Vissa restriktioner (lagar och förordningar) angående färdsel i utmarken sätter dock begränsningar för användandet av snöskoter med syfte att röra sig i terrängen. En informant säger om detta:

• «Ráfála℅℅at ii beasa olmmo[s] dál johtit meahcis. Galgga[s]ii beassat ráfis johtit: geah℅℅at ja ohcat.» «Numera kan man inte färdas i skogen utan att bli störd. Man borde kunna färdas ostörd: se sig omkring och leta.»

Och en annan fortsätter:

• «Rievssatmeahccái ii sáhte olmmo[s] [s]lumpa mannat. Don fertet fitnat vus geah℅℅amin.» «Man kan inte fara till riplandet på måfå. Man måste först fara dit för att rekognoscera.»

Dessutom måste man som jägare vänta på «jearga», dvs. de rätta förhållandena:

• «Don fertet geahccat dan beaivái, leago odne gárdejearga.» «Man måste undersöka dagen, se om förhållandena är de rätta för en ripjakt.»

Ibland hinner det bli december innan det blir «jearga».

1.3.1.5 Påverkan utifrån

Det är både i detta och i andra sammanhang vanligt att ge uttryck för den meningen, att samerna har haft en slags inre autonomi i förhållande till staten och att man nu håller på att förlora den inre styrningen:

• «Vuoigatvuohta lea dál heajubut. Dalle ovdal ii lean oktage mearrideamen.» «Rättigheterna är försämrade, då var det ingen som fattade beslut för en.»

Vidare sägs det, att:

• «Máddin dat ráhkadit lagaid. Doppe dat ie¿a hutket ja sáddejit deike mearrádusaid. O.m.d. jos aiggut meahccái, de galggat ohcat lobi. Jos áiggut jávrriid bivdit, de fertet dihto[s]tit, maid jávrriid oa¿¿ut bivdit ja mainna sáimmaiguin. Á[s][s]i sáhttá leat nu ahte ie¿at gáttuid mielde dus lea lohpi, muhto dá¿a lága mielde leat lobihu[s][s]amin.» «Lagarna instiftas i söder. Där undersöker de våra saker på egen hand och sänder hit bestämmelserna. Man måste ansöka om tillstånd när man skall till utmarken. Om man vill fiska i sjöar, då gäller det att att undersöka vilka sjöar har man tillstånd till och med vilken typ av garn. Det kan ju vara så att man tror att man har ett tillstånd, men enligt norska lagar handlar man olagligt.»

Och att:

• «Dat maid ahte go o[d][d]a njuolggádusaid ráhkadit de hui unnán guldalit sámiid ákkaid eaige váldde vuhtii. Eai dáhto guldalit guovllu olbmuid ákkaid ja rá[d]iid. Dat mearridit dego sin mielde lea buorre.» «Också det att när man inför nya bestämmelser så tar man lite hänsyn till samiska argument. Man vill inte lyssna på lokalbefolkningens argument och råd. De bestämmer såsom det är bra för dem.»

Numera konkurrerar samerna om skogens resurser med jägare från andra orter. När det gäller resurserna i de traditionella (bygdens) områdena så anser man att dessa resurser tillhör lokalbefolkningen:

• «Rievssahat ja luopmánat gullet báikegotti olbmuide, seammá dat guolitge.» «Riporna och hjortronen tillhör lokalbefolkningen, det samma gäller för fisk.»

Man är särskilt upprörd över de icke-lokalt boende som jagar under sin fritid inom sådana områden som upplevs tillhöra lokalbefolkningen. Man måste hela tiden hålla i minnet att det finns många faktorer som bidrar till att rättsnormerna omvandlas i brytningen mellan det gamla och nya. Ökad fritid, penningsekonomi, framkomlighet (öppna spår och vägar, terrängfordon), «gynnsam» lagstiftning och föreskrifter medför att fler och fler söker sig till de områden där de berörda samerna länge har varit ensamma om att nyttja naturresurserna. Utomstående har andra uppfattningar och vanor gällande användandet av utmarksresurserna. Deras uppfattning om naturen har också en annan karaktär. Ett och samma landskap har olika betydelse för olika personer och grupper. Lokalbefolkningen vill kunna leva kvar i trygghet inom sitt traditionella område. Lokalbefolkningen är beroende av det som skogen och vattnen kan ge. I och med de icke-lokalt boendes närvaro och aktivitet krymper den lokala befolkningens möjlighet att ha en traditionell ripjaktsaktivitet som en (tilläggs)inkomst och/eller en del av dess «birgejupmi» (birget = ha tillräckligt för att klara sig). Jag skall citera en informant:

• «Dat bohtet váldit beatnagiin rievssahiid. Daidda lea suohtas, midjiide fas báhcá nealgi.» «De kommer och tar riporna med hundar. Detta är ett nöje för dem. Det som blir kvar för oss är hunger.»

Ett annat citat:

• «Dán áigge mearrádusat ja hervvo[s]tallan manná luonddu olbmo vuostá.» «Nutida bestämmelser och förnöjelser går emot naturmänniskan.»

Det riktas från de fastboende samernas sida mycket kritik mot motorfärdsellagen från 1977. Den innebär vissa restriktioner gällande färdsel i utmarken vilket medför effekter av flera slag. 28 Det upplevs som svårt att få tillstånd att använda terrängfordon i utmarkerna. Ansökningsprocedurerna kräver mycket möda och arbete. Man anser också att den berörda lagen och reglerna i den utgör hinder för att komma fram till sitt område och till sin stuga eller kåta. Det uppges vidare att det numera är svårt att få använda invanda stigar och de rakaste vägarna i utmarkerna. Ett landskaps konstituella spatiala element är enligt Christian Norberg-Schulz (1971, s. 18) platser, områden och stigar. I samiska sammanhang kan man till listan foga existensen av stugor och kåtor, tidigare även offerplatser. Många informanter framhåller att bruket av ett område förutsätter tillgång till området, möjligheter till transport, möjligheter att bruka en kåta som boställe m.m. Bevistandet skall helst ske så att familjerna kan vara samlade om de så önskar. Såsom det är i dag så kanske bara en medlem av en bestämd familj får reella möjligheter till en kontinuerlig vistelse i fjällen. Frågan gäller också möjligheter till förmedling av traditionella kunskaper, sedvanor, värdenormer och rättsregler till kommande generationer på ort och ställe.

1.3.1.6 Upplevd orättvisa

Många anser att sameområdena tillhör samerna, i vart fall har länge tillhört dem:

• «Sámieana orui gullamin sámiide hui guhká. Dál ii [s]at oro gullamin sámiide.» «Samelandet verkade tillhöra samerna mycket länge, men nu verkar det som om sameområdet inte längre är samernas.»

Om ingenting annat så var i alla fall fjällen samernas:

• «Dat mii min mielas lei hui ℅ielggas – mii eat oppa eahpidange dan – lei dat ahte geasa duottar gullá.» «Det var mycket klart för oss vem fjällen tillhörde – det rådde inget tvivel om detta.»

Det föreligger bland mina informanter en upplevd känsla av orättvisa. Många menar att det inte är rätt att uttunna samernas eller lokalbefolkningens rättigheter inom deras egna områden:

• «Diet lea hui boastut ahte máilmmi olbmuin leat seammá vuoigatvuo[d]at go gili olbmuin.» «Det är inte rätt att den stora allmänheten har samma rättigheter som lokalbefolkningen.»

Vilket bekräftas av bl.a. följande uttalande:

• «Ii leat riekta ahte báikki olbmuin rivvejit eret vuoigatvuo[d]aid.» «Det är inte rätt att man tar ifrån lokalbefolkningen dess rättigheter.»

En person uttrycker sin mening på följande sätt:

• «Mii oaidnit á[s][s]i eará láhkái: mii eat leat addán gárdunlobi eret. Earát leat dan váldán mis eret. Mii eat oainne ahte dárbba[s]at lobiid, go gearddi ovdalge eat leat dárbba[s]an.» «Vi ser saken på ett annat sätt: vi har inte givit bort vårt tillstånd att snara ripor. Andra har tagit det ifrån oss. Enligt vår uppfattning behöver vi inte några som helst formella tillstånd, eftersom vi inte har behövt sådana förr.»

1.3.2 Bärplockning

Bärplockning är en av de traditionella närings- eller hushållsaktiviterna. Hjortron (no. multer) utgör den viktigaste bärsorten inom det berörda området. Hjortronplockning är mycket viktig, såväl som inkomstkälla som för eget bruk. Därför har jag valt hjortronplockningen som en komponent i resursutnyttjandet och därmed sammanhängande rättsuppfattningar.

1.3.2.1 Hjortron och birgejupmi

Tidigare plockade man mycket hjortron: ibland upp till 400–2000   kg per familj. Stora mängder inskaffa(de)s i regel från de långt borta liggande myrmarkerna, vilket förutsätter goda transportmöjligheter. Häst och traktor användes för transport. Före 50-talet färdades man med härk. Numera har man moderna terrängfordon, men användningen av dem har begränsats av samhälleliga åtgärder.

Av det material som redovisas av Varsi (1992, s. 21 och 30) framgår att bärplockningen då främst hade betydelse för hushållet. Dock sålde 30   % av den undersökta befolkningen i Polmak/Alleknjarg och Torhop/Vestertana bär (op.cit.). Det uppges i dag vara få som plockar för att sälja. De som säljer, försöker att få inkomster från många håll, dvs. kombinera olika aktiviteter. Detta utgör en del av «birgejupmi» för dem. 29 Bärplockning tar tid i anspråk och förutsätter transportmöjligheter. Gaski 1993 (s. 48) anger att man plockar 300–400   kg hjortron för försäljning. Hennes uppgifter gäller Sirma. Enligt mina informanter säljer man i dag även mindre mängder: mellan 10–100   kg. För närvarande kan man få 30–70 kr per kg för hjortronen. För eget bruk plockar man upp till ca. 80–100   kg hjortron beroende på hushållets storlek och matvanor.

1.3.2.2 Samiska rättsuppfattningar i anslutning till bärplockning

För hjortronplockning har man i princip samma regler som för annan verksamhet. Många anger att de plockar bär där de också plockat tidigare. Man har lärt sig sina inhöstingsvanor från sina föräldrar och äldre släktingar och följer därvid en familjetradition. En man bekräftar, att:

• «Mu vánhemat leat johtán doppe. Mun maid jo[d]án doppe gos dat bivde ja lubmejedje.» «Mina föräldrar brukade fara omkring där. Jag far också dit där de inhöstade och plockade hjortron.»

En annan menar:

• «Luopmániid ℅oakkán gos mánnánge lean ℅oaggán.» «Jag plockar hjortron där jag har plockat som barn.»

Och en berättar:

• «Olbmot mannet dohko gos ledje ovdalge murjemin. Lák[s]joga guovllus, gosa huksejit hyhtáid, doppe ℅ogget murjjiid ja bivdet.» «Folk far dit där de även tidigare har plockat bär. I trakten av Lák[s]johka, där man bygger stugor, där inhöstar man fisk och vilt och plockar bär.»

Dessa «barndomens hjortronland» befinner sig inom ett inhöstingsområde tillhörande en bygd. Det har redan sagts, att inom en bygds område finns släkt/familjeområden för vilka många alltjämt hyser en stor respekt:

• «Diet lea mis vuohkin: Mii leama[s]an Njuorggánváre birra, Jovnnuhat johtet Erkkeládduid, Gárcovárri lea Ballovárain. Mii leat otná beaivve rádjái ℅uvvon dáid njuolggádusaid.» «Detta har varit en sedvana hos oss: Vi har plockat runt Njuorggánvárri, Jovnnut-gruppen håller sig till Erkkeláddot, Gárcovárri tillhör Ballovara-familjen. Vi har följt dessa regler ända fram till i dag.»

En annan hävdar, att:

• «Min lubmenguovlu lea Jeakká[s] ja Fanasskáidi. Hilláguraid ja dieid guovlu lea Máskevárri.» «Vårt område för hjortronplockning är Jeakká[s] och Fanasskaidi. Máskevárri är ett område tillhörande Hillágurraborna och andra därborta.»

Och det sägs, att

• «Savetvuopmi gullá álletnjárgala℅℅áide. Dat lea sidjiide lagamus.» «Savetvuopmi tillhör de från Alleknjarg eftersom det ligger i anslutning av Alleknjarg.»

Det har redan sagts att många lokalt boende samer är irriterade över de icke-lokalt boendes aktiviteter i utmarken. Deras aktiva närvaro förenas med orättvisorna i samhället. Denna tankegång sammanhänger med uppfattningen att man är ett slags rättighetsinnehavare, eftersom man länge har inhöstat i sina traditionella områden och är i behov av områdets resurser för «birgejupmi». Utredningar (se NOU 1978: 18A, s. 57 och Varsi 1992, s. 40–41) visar att lokalbefolkningen menar att bruket av utmarksresurser för rekreationsändamål medför obehag för dem som är avhängiga av dessa resurser. Av Varsis undersökning i Polmak/Alleknjarg och Torhop/Vestertana (op.cit.) framgår att hela 70   % menar att «hösting i dessa områdene burde vaert forbeholdt til kun lokal- og kommunens befolkning».

1.3.2.3 Flexibla regler

I de stora myrmarkerna möts samer från olika bygder. Men särskilt tidigare då det var litet folk på myrarna kom man inte nära varandras specifika platser. De närliggande myrarna reserverade man på sina håll åt äldre personer och barn. Man har överhuvudtaget haft som vana att plocka bär först i de områden som ligger närmast till och/eller där bären mognar först. Väderleksförhållandena inverkar naturligtvis. Förekomsten av bär har således en naturlig årlig variation, vilket innebär bl.a. att man plockar bär där de finns. Sålunda berättas att:

• «Olmmo[s] manná dohko gos lea luomi.» «Man går dit där det finns hjortron.»

Hjortronmarkerna ingår i byns/släktgruppernas totala inhöstingsområde. Det berättas från Sirma, t.ex. att Njuorggánvuopmi och Báljosvuopmi har varit i bruk hela året. Där sker bärplockning, fiske, slåtter, ripjakt, vedhuggning m.m. Aktiviteterna växlar efter olika årstider. De olika bygdernas inhöstingsområden kan delvis överlappa varandra. 30 Här följer man en logik, som påverkas bl.a. av «jahkodat», de andra plockarnas (eller jägarnas/fiskarnas) intentioner och aktiviteter och de icke-lokalt boendes närvaro. Genom flexibilitet i systemet och genom (tidigare) tillgång till många resurser och områden och pga. avsaknad av utifrån kommande restriktioner har man (förr) alltid kunnat inhösta någonting. De olika platserna inom ett stort inhöstingsområde, t.ex. inom en bygds totala resursareal, har en samlad betydelse i förhållande till varandra och genom sina kombinationsmöjligheter för de olika näringsaktiviteterna och resurserna i relation till varje återkommande «jahkodat» (jf. Helander 1999b). Inhösting av en enda enskild resurs garanterar inte «birgejupmi» eller tillräckliga inkomster. Enligt informanterna tar norsk lagstiftning inte tillräcklig hänsyn till flexibiliteten av natur-människa relationen och den rationalitet som ligger däri. Lagstiftningen tar inte heller hänsyn till «birgejupmi» som är ett samiskt kulturellt och ekonomiskt begrepp.

Det är underförstått som en samisk kulturbestämd tankegång att man inte kan bilda helt rigida regler gällande nyttjandet av naturresurser. Om det t.ex. inte finns hjortron i de närmast liggande myrarna, så finns det möjlighet att ta sig till fjällmyrar några mil bort. Det gäller i sådana fall att vara först på plats. Eller om det är dåligt med hjortron i Sirma kan Sirmaborna ta sig till områden tillhörande t.ex. Fanasgieddi (Båteng). Man plockar dock inte gärna hjortron för försäljning på myrar, som uppfattas tillhöra andra.

Det bör också påpekas att normuppfattningen gällande bärplockning inte är så förpliktigande som reglerna för en del andra aktiviteter. Detta kan illustreras med hjälp av en person som säger:

• «Olmmo[s] ii leat jekkiin nu nöya go jávrebivddus.» «Gällande myrar är man inte så noggrann som när det gäller insjöfiske.»

1.3.2.4 Rättsuppfattningarna i förändring

Man måste konstatera att samiska sedvänjor och rättsuppfattningar kommit och kommer i kontakt med nya företeelser.

När folk från andra orter började strömma till samernas traditionella områden, något som började ta fart på 1970-talet, blev lokalbefolkningen tvungen att ta sig till områden längre och längre bort. De närmaste inhöstingsplatserna och områden till vilka en väg eller en godkänd stig (no. löype) leder nås lätt av utomstående. De lokalt boende samerna måste ta sig till områden längst bort samtidigt som deras möjligheter till transport och framkomlighet begränsas av norska föreskrifter och myndigheternas tillsyn.

Påverkan utifrån (ex. motorfärdsellagen, närvaron av icke lokalt boende personer) har bidragit till förändringar i beteendemönstret gällande bärplockning. Det finns gott om exempel gällande dagens förhållanden som visar att man drar sig dit där hjortronen är. De som flyttat till de berörda bygderna från andra orter och tillfälliga besökare saknar vanligen kunskap om de lokala reglerna. Divergerande sätt att utnyttja ett landskap och isärgående regler för detta bidrar lätt till motsättningar mellan lokalbefolkningen och andra grupper. Det sker förändringar avseende normuppfattningen hos många vilket framgår av bl.a. följande påstående:

• «Ma[n]imu[s] jagiid leat deike boahtán eará olbmot ja maid sápmela℅℅at eará vieruiguin ja lágáiguin, ja dat ráhkadit riidduid. Divrras ja buorre vuogit leat rievdan, muhtin olbmot eai [s]at beros oppa oktavuo[d]age doallat.» «Under de senaste åren har det kommit hit andra människor, också samer, med andra vanor och lagar. De förorsakar osämja. Goda seder har förändrats. Några personer håller inte ens någon kontakt längre med andra.»

Och det händer, att:

• «Sámiid regeliid ii [s]at sáhte ℅uovvut. Iihan dál leat [s]at lohpi maidige, dál lea láhka maid ferte ℅uovvut.» «Man kan inte längre följa samiska regler. Ingenting är längre tillåtet, man har norska lagar att följa.»

Men ju fastare en person är knuten till ett lokalt samiskt nätverk av sociala relationer och ju mer han/hon deltar i det lokala samiska vardagslivet och de traditionella höstingsaktiviteterna, desto mer angelägen tycks vederbörande vara att följa sedvanorna i dessa hänseenden. De individuella traditionerna ansluter sig till de kollektiva traditionerna.

1.3.3 Fiske

Inlandsfisket har av gammalt varit en viktig näring och aktivitet i det berörda området. Här ligger ett stort antal älvar, biälvar och sjöar. Mycket fisk har av tradition använts i hushållet som mat, men man har också sålt stora kvantiteter.

1.3.3.1 Fiske med tre garn

Huvuddelen av fisken från de olika sjöarna används numera för en egen konsumtion. Mängden fisk som en familj behöver är beroende av familjens matvanor, storlek, tillgången på andra varor (havsfisk, tanalax, ren- och älgkött osv.), hushållets förutsättningar för «birgejupmi» och andra faktorer. Under hösten fiskar man fisk för vinterns behov. En genomsnittsfamilj klarar sig med ca. 30   kg insjöfisk (fjällröding, laxöring). Tidigare då familjestorleken var annan hade man ännu mer fisk för hushållets konsumtion under vintern. Då fick man ha ett större antal nät och man fiskade mycket under vintern. Man passade också på att fiska medan man snarade ripa. Framkomligheten var bättre eftersom färdseln i fjällen var mer fri.

Tidigare hade man garn av en annan kvalité. Med dessa garn var det fördelaktigt att fiska när det var mörkt. Senare tiders användning av s.k. monofilnät har möjliggjort inhösting av fisk «året runt». En genomsnittlig fångst av inlandsfisk per person mellan 16–69 år beräknas vara 8,5   kg i Tana (se Varsi 1992, s. 32). Man kan numera maximalt använda 3 nät per person. Många uppger att det inte lönar sig att fara upp till en fjällsjö för att fiska med ett par nät. Som följd av vissa förordningar uppges att några av de sjöar som man traditionellt fiskade i inte längre nyttjas. Under sommaren fiskar man med nät mest för sitt eget hushåll. Det är ett mindretal av informanterna som säljer fisk. Försäljningspriset är för närvarande 50–70 kronor per kg.

1.3.3.2 Kontinuerligt nyttjande ger rättigheter

Det har framgått av ovan att man för fiske har strängare normer än för hjortronplockning. Det finns goda belägg hos informanterna för detta. Speciellt tidigare hade varje familj och bygd sitt eget fiskeställe. De andra familjerna och bygderna var angelägna om att ta hänsyn till detta. Om man var i behov av att fiska i en sjö som tillhörde en annan familj bad man om den ägande familjen om tillstånd för detta, vilket bl.a. framgår av det följande citatet:

• «Dolin eai earát boahtán dan jávrái maid ledje gullan nuppi bivdit. Jos earát bohte, dat jerre o¿¿otgo bivddestit mátkeguoli.» «Förr i världen kom de andra inte till en sjö om de hade hört att någon fiskar där. Om några andra kom dit, bad de om tillstånd att fiska matfisk för sin färd.»

Fortfarande har man en ömsesidig respekt för varandras fiskeställen, vilket bekräftas av informanter:

• «Mii eat suohpo earáid sáibmasajiide.» «Vi lägger inte ut garn i andras fiskeställen.»

Och:

• «Sombby-gázzi manne Gurtte-diehko. Mii eat bahkken Bihto[s]jávrái, Erkke-Hánssa ja Pedara báikái. Midjiide gulai ja gullá Miennajávri.» «Somby-gruppen for åt Gurte-hållet. Vi närmar oss inte Bihto[s]jávri, stället av Erkke-Hánsa och Pedar. Miennajávri tillhörde och tillhör oss.»

Det som alltså är viktigt angående bruket av sjöar, är reglerna om de olika bygdernas områden: varje bygd oavsett om där finns ett stort antal hushåll eller bara några enstaka hus har ett eget inhöstingsområde. Och inom ett sådant område finns specifika platser och områden för enskilda familjer. En person berättar:

• «Ovdal ledje Máhtejávrris beare dáid dáluid olbmot. Sirpmála℅℅at johtet Gurtejogas ja daid jávrriin, dat eai láve dása bahkket. Fanasgieddela℅℅at lávejit datge johtit Máhtejávrris.» «Tidigare fanns det vid Máhtejávri enbart folk från dessa hus. Sirmaborna brukar bevista Gurtejohka och sjöarna därborta. De har inte den vanan att tränga sig på här. Även Båtengborna kommer till Máhtejávri.»

Man är också mån om att strukturera sitt ställe. Detta bidrar till att andra människor förstår att det stället redan är i bruk. Man ger uttryck åt en uppfattning att ett kontinuerligt användande av ett ställe ger upphov till och signalerar ägande eller rättighet. Denna rättseffekt förstärks genom existens av en kåta eller stuga. En man berättar om en sjö ovanför Sirma där han fiskar och har sitt specifika fiskeställe med en stuga, vilket utgör ett tecken på vissa rättsliga normer:

• «Mun in bahkke dohko gos earát leat. Mu oaivvis lea dolo[s] láhka. Mus lea visti ja gallis eai fina dan jávrri bivdimin. Go dat dihtet ahte mon lean dan bivdán, de eai boa[d]e.» «Jag tränger mig inte på de ställen där andra är. Jag har i mina tankar en gammal sedvana att iaktta. Jag har en stuga vid en sjö. Det är inte många som kommer för att fiska i den sjön. De känner till att jag har fiskat där och därför kommer de inte.»

En annan säger mer generellt, att:

• «Geavaheami oktavuo[d]as sáhttá dadjat dan ahte gos jo[d]át ja gos máidnu barggat, don leat doppe geavaheamen luonddu. Dat báikki gullá dutnje, go don leat dan geavahan. Buot maid geavahan dat lea mu jurdagis: anán daid ie¿an eatnamin. Dolo[s] áigge geavahuvvon báikkit galggá[s]edje leat vuoigatvuo[d]a vuo[d][d]un.» «Gällande användandet kan man säga att där du far och där du arbetar med någonting, där håller du på att inhösta naturen. Platserna tillhör dig, eftersom du har använt dem. Alla områden jag brukar är i mina tankar. Jag betraktar dem som mina land. De platser som har använts av gammalt borde utgöra grunden för rättigheterna.»

1.3.3.3 Friluftslivet

Informanternas uttalanden angående fisket ligger i linje med de utsagor som man också har lämnat om andra inhöstingsaktiviteter i förhållande till den stora allmänheten. De flesta informanterna har aktualiserat frågor om det de upplever som orättvisa och som medför olägenheter. Många informanter upplever att närvaron av dem som är bosatta på annat håll har påverkan på många ting: fiskebeståndet beskattas, samiska regler och folkskick nonchaleras osv. Man kan i detta sammanhang ansluta sig till den lista av negativa argument som upprättats om saken i NOU 1978: 18A (s. 258). Lite tillspetsat kan konstateras att man i dag riktar kritik mot de norska myndigheternas sätt att förhålla sig till och handlägga vissa samiska frågor. Enligt NOU 1978: 18A (op.cit.) anser 1/3 delar av befolkningen i Porsanger och Kautokeino, att det föreligger konkurrens mellan olika näringsutövare och andra om utmarksresurser. Besökande från andra orter står alltså i ett konkurrensförhållande med lokalbefolkningen. Varsis (1992, s. 40) undersökning gällande Tana kommun visar, såsom redan konstaterats i avsnitt 1.3.2.2 ovan, att majoriteten av de tillfrågade där menar att inhösting i de berörda områdena borde vara förbehållen enbart lokalbefolkningen.

Tana kommun är ett fritidsområde för många utanför lokalsamhället. Dit kommer besökande från andra håll i närområdet och även från det övriga Norge och från utlandet. Det har kommit nya inslag i de kulturella traditionerna. En väsenskild aspekt är detta med rekreation och fritidsnöje. Traditionellt har samerna inte gjort någon skillnad mellan fritid och arbete. Särskilt de personer som rör sig i fjällen på våren ser naturen på ett nytt sätt. Också en del lokalt boende samer har börjat ägna sig åt isfiske som en fritidssyssla. Särskilt ungdomen drar gärna upp till fjällen under våren. Där finns markerade skoterleder. Man måste hålla i minnet att fritid och rekreation inte enbart handlar om isfiske och terrängkörning. Att vistas i stugan eller kåtan och njuta av naturen tycks ha betydelse, särskilt för de grupper, oavsett om de är samiska eller inte, som inte i sin vardag kan bevista utmark eller andra naturområden. Som Gaski (1993) påpekar är naturen ingen neutral enhet. «Det gir ulik mening for ulike mennesker avhengig av de spesielle erfaringer enkeltpersoner har, og hvilke sosiale relasjoner som knytter dem til landskapet» (op.cit., s. 62).

Roger Pedersen har under 1998 genomfört en undersökning om betydelsen av snöskotern för friluftslivet i Tana kommun. Av undersökningen framgår att nästan 90   % av snöskotrarna i kommunen är anskaffade för friluftsändamål. Över 80   % av de tillfrågade ägde eller hade på annat sätt tillgång till en snöskoter. Det framgår av undersökningen att utflykter och rekreation dominerar snöskoterkörning. De friluftsinriktade aktiviteterna uppgår till 90   %. Avkoppling, hälsa och naturupplevelser är viktiga element i detta. Populära platser är bl.a. Lávdnjo[s], Geassejávri (Sommervann) och närområden väst om Tana bru.

Enligt Pedersens undersökning utgör användning för renskötseln och utmarksnäringarna en mycket liten del av den totala användningen av motorfordon under vintern i Tana kommun.

Man måste vara medveten om att begreppet «friluftsliv» kan innebära annat än rekreation. I Pedersens rapport (op.cit., s. 7–8) får man läsa att det i Norge finns två traditioner när det gäller friluftslivet: 1. tradition med vandring i skog och fjäll, skidåkande, m.m. som inslag och 2. tradition med med jakt, fiske och bär- och svampplockning som inslag. Snöskoterkörning kan betraktas som en ny typ av friluftsaktivitet. Utav dessa tre är främst de två sistnämnda kategorierna som medfört mest kritik och osämja.

1.3.4 Inhöstingsområden i utmarkerna

De inhöstingsområden och platser som ofta omnämns är 31 :

• Roavvegieddi och Luosnjárga:

• Luosnjárvárri, Suohpasjávri, Alggávárri, Levsse, Silboahkajávri, Gáissárohtu, Baisjávri, Baisvuopmi, Vi[d]is, Vi[d]isvuopmi, Borsi, Roancejávri, Rátkkájávrrit.

• Sirma:

• Bihto[s]jávri, Gurteluoppal, Gurtejávri, Gurtejohka, Miennajávri, Bihto[s]jávri, Lávdnjo[s], Njirren, Latnajávri.

• Båteng:

• Lasajávrrit, Ilis, Gárpejohka, Ciikojohka, Hávgajávri, Látnjá, Fanasgiette-skáiddit, Hánáskáidi, Stuorra maras, Ruohcanoaivi, Sampervuovdi, Guhke℅eros, Guhke℅erosjávri.

• Hillágurra och Leaibenjárga:

• Máskevárri, Máskeáv¿i, Áhkájávri, Li[n]gonjávri, Lismájávri, Rivttotjeakkit, —oarveskáidi, Uvjalátnjá, Cáhkkarjávri.

• Horma och Alleknjarg:

• Gollevárri, Rávdojávri, Savetvuopmi, Savetvárri, Roavvevárri, Buolbmátvárri, Buolbmátjávri m.m.

1.3.5 Lagstiftning bidrar till kulturell förändring

Av beskrivningen ovan angående olika utmarksaktiviteter framgår att samerna i området har vant sig vid att inhösta vissa resurser enligt gamla traditioner. Man har upplevt att det funnits fri tillgång till markens resurser. Samerna har länge varit ensamma om att använda naturresurserna inom sina inhöstingsområden. De har bildat ett nyttjandemönster där markanvändningen grundar sig på lång tids bruk. I dessa hänseenden har de uppfattat sig själva som ett slags rättighetsinnehavare. De har också tillämpat och tillämpar egna regler för användandet av resurserna och områdena.

Många informanter upplever att de restriktioner av olika slag som det norska samhället genomfört medfört svårigheter att kombinera olika traditionella näringar. Bestämmelserna angående motorfärdseln i utmarken, stugbyggande, användande av nät m.m. upplevs göra det svårt, om inte omöjligt, att förverkliga sina intentioner i förhållande till sedvanorna. Som illustration på detta uppger en av mig intervjuad person:

• «Sápmela℅℅ain leama[s]an vierrun geavahit ie¿aset lahkaguovllu, dasa eai dárbba[s]an lobiid.» «Vi samer har haft som sedvana att använda våra närområden. Vi behövde inget formellt tillstånd till detta.»

Vidare anför man, att:

• «Lágat leat dagahan ahte olmmo[s]tiit[s]at beasa gosa áigu. Ovdal mis ledje dihto báikkit gos finaimet. Mii jo[d]iimet doppe gos dál lea goahti.» «Lagarna har medfört att man inte längre kan fara dit man vill. Förr i världen hade vi vissa platser dit vi tog en tur. Vi brukade fara dit där vi nu har en kåta.»

Och, att:

• «Dál meahccái illá oppa beasságe. Diekko dá¿a lea unnudan vuoigatvuo[d]aid.» «Numera är det svårt att komma sig till utmarken. I det hänseendet har det norska samhället förminskat rättigheterna.»

Det måste påpekas att man inte är emot begränsningarna i sig. Opinionen bland informanterna är att det är bra att begränsa en onödig körning och vistelse i fjällen. Dock menar många av de tillfrågade, om inte alla, att lokalbefolkningen måste ha mer inflytande över de olika procedurerna vid införandet och tillämpningen av bestämmelser och särordningar som angår dem.

Som same lämnar man gärna utrymme för olika alternativa möjligheter när man företar sig någonting. Detta har bl.a. samband med observerade förändringar i förhållande till naturen. Därvid tar man även hänsyn till mänskliga relationer. Den ordning som kommer till uttryck i diverse norska bestämmelser och förordningar går i många fall emot det samiska sättet att tänka och handla. Ett exempel på detta framgår av följande uttalande:

• «Mii leat dáppe muosáhan, ahte ii sáhte njulgestit. Moai áh℅iintfitniime sáhku go njulgesteimme. Olmmo[s] ferte dál smiehttat, ahte leago lága mielde johtimin, iige dakko gokko lea vuohkkaseamos ja álki.» «Vi har fått erfara att man inte kan ta den rakaste vägen. Min far och jag, vi blev förelagda böter då vi for den rakaste vägen. Man måste nu komma ihåg att följa lagar i stället för att köra där det är lättast och mest passande.»

Många informanter menar att myndighetstillsynen med vissa administrativa procedurer inte tar hänsyn till samernas kulturella vanor. Bland samerna anses det inte passande att i efterhand redogöra för alla detaljer om den aktivitet som man har genomfört. Ett sådant förfaringssätt kan inverka negativt på inhöstingslyckan. Samerna har egna regler även för kommunikation och informationsspridning. Enligt dessa anses det inte som särskilt ändamålsenligt att berätta detaljer om sina göromål utan att det har samband med samiska kulturella betydelsefält.

Den stora allmänhetens omfattande användande av de samiska närområdena upplevs som ett hot mot samernas möjligheter att ha inkomstmöjligheter i utmarkerna. Det på sedvana grundade nyttjandet av områdena kan således inte ske ostörd. Naturresurserna upplevs vara på upphällningen. Som en konsekvens av detta anses norska lagar och föreskrifter på längre sikt utgöra ett hinder för idkandet av traditionella näringsaktiviteter.

Vidare befarar många att det inte längre kommer att finnas möjlighet att undervisa samiska barn kulturella färdigheter. Detta i sin tur kan leda till att de samiska barnen fjärmar sig från naturen, de traditionella inhöstingsaktiviteterna och de platser som upplevs tillhöra samen eller en viss släkt. Deras identitet kan på längre sikt komma att sakna en platsdimension. Det moderna samhällets påverkan är mycket stort överhuvudtaget. Anthony Giddens (1990, s. 14–21) talar om att människorna i ett senmodernt samhälle lyfts ut ur sitt sammanhang avseende «tid och rum». Sociala relationer fjärmas från lokala kontexter. Ett modernt samhälle föredrar kortvariga och osammanhängande sekvenser av skeenden (se Lash & Urry 1994, s. 16), vilket är motsatsen till det traditionella livet där man befinner sig i en kontinuitet avseende sin placering i tiden och rummet. Modernitet karaktäriseras likaså av mobilitet vilket bidrar till en ökande känsla av icke-tillhörighet i förhållande till en plats. Det kan bli svårt att reproducera traditionella aktiviteter vilket i sin tur på längre sikt kan förorsaka påtagliga kulturella förändringar. Det måste understrykas att en traditionell samisk näringsaktivitet inte enbart handlar om ekonomi, utan om ett sätt att föra ett kulturellt och socialt system vidare som en målsättning och en faktor att ta hänsyn till.

Stat och lag är länkade samman. 32 Den europeiska modellen av stat karaktäriseras av territorial exklusivitet (eng. exclusivity of territorial domain) och av hierarkisk, centraliserad auktoritet (se Anaya 199, s. 11). Moderna stater har flera «element» för att uppfylla sina intentioner: politiska, administrativa, militära och rättsliga (McCormack 1993 33 ). En lag kan användas för att få kontroll över den grupp som man önskar att dominera. Lag har i detta hänseende en ideologisk roll (Merry 1991, s. 917). För att reproducera sig själv måste en stat tillämpa sin suverinität vilket inkluderar kontroll över dess områden och befolkningsgrupper (se McCormack op.cit., s. 92; läs också Anaya 1996, s. 9–15).

I samband med samerättsutredningens arbete vill man tydligen genom diskursiva metoder se över lagstiftningen gällande samerna. Det är av intresse att konstatera, att samerna har stått i ett kolonialt förhållande till Norge. 34 Införandet av främmande lagar ingår i ett sådant förhållande (Merry op.cit., 890). En kolonialmakt implementerar sin makt bl.a. genom lagstiftning. Lagen används i en kolonialiserande process som ett sätt att omforma kulturen och medvetandet hos den undertryckta gruppen (op.cit., s. 891). I en sådan process baseras de för den undertryckta kulturen nya, främmande lagarna på extern kunskap, förklaringsmodell och representation.

Mot bakgrund av det som berättats av informanterna kan man fråga sig om inte de norska lagarna och deras tillämpning starkt bidrar till att slå sönder centrala delar av den traditionella samiska kulturen.

1.3.6 Laxfiske i Tana älv 35

Tana älv med dess biälvar är den fiskrikaste älven i Finnmark och i hela Norge (se NOU 1999: 9, s. 158–161: tabeller). Den och Miramichi-systemet i Kanada «er de to i saerklasse störste lakseförende vassdragene med utlöp i Atlanterhavet» (op.cit., s. 47). Den ligger inom det samiska kärnområdet och har utgjort ett centralt landskaps- och näringssystem redan i det gamla fångstsamhället såsom det beskrivits av bl.a. Vorren. I Tana förekom redan på 1500- och 1600-talet en omfattande handel och export av lax (op.cit., s. 48) Samiska siidaer drev fiske i Tana (Pedersen 1986, s. 7) och erlagde skatt med lax (Itkonen 1948 I, s. 553). 36

1.3.6.1 Tana älv ligger inom det samiska kärnområdet

Tana utgör gränsälv mellan Norge och Finland. Totalfångsten av lax år 1998 var 56.962   kg i huvudälven och dess biälvar. Andelen på den finska sidan av älven var 45.666   kg. 37 Av 1992 års uppgifter framgår att man på den norska sidan fick 16.542   kg med pata (laxstängsel), 4.858   kg med stående garn, 4.246   kg med drivgarn, 131   kg med not (tillåtet ovanför Levajok) och 2.542   kg med spö (no. stang). Dessa uppgifter gäller laxbrevägarna. Lokala fiskare utan laxbrev fångade 22.601   kg lax med spö och tillresande sportfiskare 6.042   kg. I tillägg kommer andelen havslaxöring med 2.019   kg. Uppgifterna på den norska sidan av Tana älv avser också dess biflöden.

Försäljning av fisk tycks förekomma särskilt hos laxbrevägarna. 54   % av dem anger att de säljer mer eller mindre av sin fångst (se Hansen 1988, s. 33). 23   % av de lokala fiskarna utan laxbrev säljer fisk (op.cit.). Beräkningar gjorda av Ketil Hansen och Hans-Erik Varsi tyder på att inkomsterna från laxfisket inte är särskild stora. Den genomstittliga fångsten av lax ligger enligt Varsi (1992, s. 32) på 31,1   kg per person. 38 Exakta uppgifter därom är förstås svåra att erhålla. För närvarande (1999) får man 50 kronor per kg när man säljer fisk. Detta gäller större lax. Det tycks vara en allmän åsikt att laxfisket inte utgör en självständig näring. I stället räknas det som biinkomst. Förtjänsten påverkas av att bensinpriset är högt, båt, motor och redskap är dyra.

1.3.6.2 Lagstiftning m.m.

Laxfisket i Tana älv är reglerat av Lov om Retten til Fiskeri i Tanavassdraget i Finnmarkens Amt av 23. Juni 1888 och av Kongelig resolusjon av 1. April 1911. Lagen från 1888 reglerar vem som får fiska i älven och resolutionen från 1911 definierar fiskemetoder m.m. Laxbrevägarna får fiska med alla de metoder som är tillåtna enligt gällande lag och föreskrifter. Stängsel och drivgarn är de vanligaste fiskemetoderna för laxbrevägarna i det området som undersökningen gäller (jf. Hansen 1988, s. 31: tabell). Villkoren för att få eller behålla rätt till garnfiske är att man bor fast på den jord där man bor samt odlar hö. Jordegendomen bör ligga inom 2   km från älvbrinken. Där skall produceras minst 2000   kg hö «år om annet» (se närmare om detaljer, Kongelig Resolusjon Av 1. April 1911, par. 2). Som bevis för att man uppfyller dessa villkor erhåller man ett laxbrev.

Majoriteten av laxbrevägarna, ca. 290 ägare är bosatta i Tana kommun. 39 Annan lokalbefolkning har tillgång till «billig stangfiske» (jf. NOU 1997: 4, s. 281 och 284). Gruppen utan fiskerätt (dvs. rätt att fiska med garn) 40 består av «familjemedlemmar till laxebrevägarna, folk utan jordegendom och de flesta tillflytterne» (Hansen 1988, s. 26).

Jag har i mina diskussioner med informanterna varit särskilt intresserad av fiske med pata (sa. buo[d][d]un) respektive drivgarn (sa. golgadeapmi). Fiske med garn 41 ingår i de metoder eller aktiviteter som enbart jordbruksbefolkningen (laxbrevägarna) enligt norsk lag har rätt till. Baserad på omfattande undersökningar, argumenterar Steinar Pedersen (1986, s. 145) för att «hovedintensjonen var derfor ikke i utgangspunktet å knytte laksefiskeretten til en bestemt naering». Fast anknytning till Tanadalen var då det centrala. Lagen från 1888 framstår «som en aksept av, og en ytterligere kodifisering av fiskeretten til Tanadalens befolkning, erverva gjennom «alders tids brug» (op.cit.; jf. NOU 1997: 4, s. 281).

Enligt paragraf 5 av 1911-års resolution kan älven delas in i fiskeområden (no. soner). I Tana kommun finns i dag ca. 70 sådana områden. Det finns en zonstyrelse och möten som fattar beslut om dess inre ärenden, dvs. «hvordan garnfisket i sonen skal utöves» (NOU 1997: 4, 287). Inom en zon har upp till 10 laxbrevägare fiskerätt. Enligt föreskrifterna skall man sätta upp sin «buo[d][d]u» (sv. pata) inom det område (zon) man tillhör och «golgadeapmi» skall även ske där. Före 1937 kunde man fiska med drivgarn över från en fiskezon till en annan.

I princip har man i dag två lovliga metoder för att fånga lax: fiske med garn och fiske med spö. De utan laxbrev fiskar alltså med spö från land eller från båt, en aktivitet som också kan företas av den förra gruppen. Laxbrevägarna kan dock utnyttja en person utan laxbrev som hjälp när de skall sätta upp en pata eller när de använder «golgadat» (sv. drivgarn). Både laxbrevägare och andra fiskare måste erlägga en årsavgift för fiske med spö. Dessutom måste man ha ett säsongkort. Ett säsongkort kostar för närvarande 50 kr. Många laxbrevägare uppvisar missnöje mot att de måste köpa ett säsongkort. De är inte heller nöjda med de ändringar som gjorts 1953 och 1979 angående vissa utgifter (se också NOU 1997: 4, s. 284). Prisökningen gällande säsongkort uppfattas som orimlig.

En del av laxbrevägarna befarar att man håller på att frånta samerna rätten till de traditionella fiskeaktiviteterna eller att man inskränker deras nuvarande rättigheter genom att utvidga andra gruppers rättigheter. Många är också emot att utvidga garnrätten till de sistnämnda. Reglerna är enligt några uppgiftslämnare för rigida, vilket bl.a. leder till att samer som har fiskat hela sitt liv, kan utestängas från fiske om de inte tillfredsställer alla de krav som uppställs i den norska statens regler. Missnöjet riktas bl.a. mot att man måste vara fast bosatt på sin jordbruksegendom. En del anser veckofredningen som för sträng. De som innehar en rätt att fiska med spö vill naturligtvis stärka sin rättsställning. 42

1.3.6.3 Om fiskemetoder

När man fiskar med spö, kan detta ske från land och då ägnar man sig alltså åt «[s]livgun». Med «oaggun» avses dörja, dvs. fiska med spö från båt. Ordet används också i en mer generell mening och betyder då fiske med spö och mete. «Oaggun» har antagligen förekommit i Tana från slutet av 1700-talet (se Helander 1985). I Åbo tidning skriver man år 1772 att man fiskade i Utsjoki med nät, krok och mete (Itkonen 1948 I, s. 548: not 1). På 1800-talet kom några engelsmän och skottar för att fiska i Tana (op.cit., not 2). De bästa fiskeställena var mellan Storfossen och Ailestrykene. Man har också haft «no[d][d]u-oaggun» som den första formen av fiske med spö (NOU 1997: 4, s. 283). Vidare har man också haft «[s]luppot», en slags klubba omkring vilken man virade lina. 43 Den användes på sina håll alltjämt på 50-talet.

Redan år 1872 förbjöds vissa fiskemetoder såsom «duhasteapmi» (sv. ljustring), «goldin» (sv. bruk av drivgarn mot fasta redskap) 44 och överstängning. De två förstnämnda metoderna utövades likaväl, enligt uppgifter från informanterna, fortfarande i början av detta århundrade, väl över 50 år efter förbudet (jf. Itkonen 1948 I, s. 550 och Pedersen 1988, s. 53–55 45 ). Det kan i detta sammanhang nämnas att en 80-årig informant har lämnat en detaljerad beskrivning av ljustring. Här återges ett par uppgifter: Tidigare var älvbåtarna (johkafanas = älvbåt) lite annorlunda genom att man inte hade någon utombordsmotor. 46 Till bakre ändan (ma[n][n]estávdni 47 = bakstamn) kopplades en anordning så att man kunde tända en eld som lyste i mörkret för att attrahera lax. Denna aktivitet pågick således under hösten när det var mörkt. Två män deltog i fiskeaktiviteten: den ena mannen styrde båten med «℅uoibmi» (sv. båtstake), den andra fångade fisk med «hárset» (sv. ljusterjärn).

«Nuohttun» eller «nuohtte-bivdu», fiske med ett laxnot, förekom fortfarande på 1950-talet och på sina håll även senare. En man som deltog i ett nuohttun-lag nedanför Storfossen, berättar att det kunde vara upp till fyra personer i en båt. Man kunde få 60 laxar under ett och samma kast varav några kunde väga över 20   kg. Han fortsätter:

• «Dat luossabivdu lei dalle eallimii, birgenvuohki. Mis lei fásta báiki. Dat ledje oahpes báikkit. Ii dalle dárbba[s]an áiggi smiehttat: goas manai ja bivddii, de oa℅℅ui ja gottii. Láviimet maid [s]livgut gáttis ja manaimet beare bajás, vulos Deanu eat mannan ... Ovdal lei olbmos fásta báiki ja fásta skihpár. Eai earát boa[d]e fierpmástallat go lea fásta báiki.» «Laxfisket var då en livsnödvändighet, ett sätt att klara sig. Vi hade ett fast ställe. De var bekanta ställen. Man behövde inte tänka på tid: man fick fisk när man for ut för att fiska. Vi brukade också fiska med spö från stranden. Vi for bara uppför älven, aldrig nerför ... Tidigare hade man ett fast fiskeställe och en fast kamrat. Andra lägger inte ut garn där man har ett fast ställe.»

Av utsagon ovan framgår, att man hade fasta ställen och fasta fiskekamrater. Detta förhållande hade en normativ betydelse. Den här informanten är bosatt i Båteng och berättar att han skickades av sin mor att fiska ensam redan då han var 8 år gammal, vilket vill säga att han ägde tillräckliga kunskaper allaredan i den åldern. Man fiskade med spö i Bildán och i Jalvi. Men man kunde också vid speciella tillfällen fiska utanför sina reguljära områden. Mannen förklarar:

• «Mii finaimet dalle gitta Gava bajábealde Guollemarsavvonis. —uimmiin. Goark[n]uimet go ii lean mohtor. Mii leimmet gullan ahte doppe lei ollu luossa, danin finaimet doppe. Dábálá℅℅at oakkuimet Bildán ja dieppe Jalvvi, muhto sáimmastalaimet Geavg[n]á vuolde. Dás gitta diehko bivddiimet.» «Vi for då ända upp till Guollemarsavu ovanför Gava. Vi använde båtstakar eftersom vi inte hade någon utombordsmotor. Vi hade hört att där fanns mycket lax. Därför tog vi oss dit. I vanliga fall fiskade vi med spö i Bildán och Jalvi, men vi lade ut nät nedanför Storfossen. Vi fiskade härifrån ända dit ner.»

Det är numera i huvudsak de äldre som ägnar sin tid åt «buo[d][d]un» och «golgadeapmi». 48 De yngre är de som hjälper till. I regel har man en fast partner, men om vederbörande avlider, flyttar osv., då skaffar man sig en ny fiskekamrat. Ett sätt att få en partner är att hjälpas åt, dvs. att en person hjälper den andra att bygga en pata och tvärtom. 49 Det är alltjämt så att man helst vill ha nära släktingar som partner. 50 Detta gäller särskilt för fiske med stängsel.

Fördelen är att detta möjliggör ett behållande av fångsten odelad inom kretsen av de sina. En person ger uttryck åt dessa tankegångar med följande ord:

• «Mii eat fuola[s]ii dien olbmos, muosehis bivdoskihpáris. Dat ii leat eisige fuolki: sierra sohka ja sierra oaivi.» «Helst vill vi inte ha den människan som kamrat. En påfrestande fiskekamrat. Han är inte alls någon släkting: från en annan släkt med ett annat huvud.»

1.3.6.4 Om placeringen av en pata

När det gäller buo[d][d]un-aktivitet så sätter man gärna upp en pata där ens föräldrar också haft en, men under den förutsättningen att stället är bra. Vårflod, köld, förekomst av sand o.likn. företeelser kan förstöra ett fiskeställe tillfälligt eller för gott. En man berättar:

• «Jiek[n]a lea moiven dan buo[d][d]osaji. Lean figgan buo[d][d]ut dakko, muhto ii leat [s]at buorre. 62 rájes lea jiek[n]a moiven juohke gi[d]a dan báikki.» «Isen har rört om mitt fiskeställe. Jag har försökt sätta upp en pata där, men stället är inte längre bra. Sedan år 62 har isen rört om den platsen varje vår.»

Traditionen är den att man ärver sitt fiskeställe från sin far, som i sin tur har ärvt platsen från sin far:

• «Buo[d][d]osadji boahtá árbbis. Dat lea opmodat. Mun oamastan dan.» «Stället för en pata erhåller man genom arv. Det stället är en ägodel. Det är i min ägo.»

Fiskestället för en pata (laxstängsel) är en större plats i älven inom vilken man kan flytta sitt laxstängsel beroende på omständigheterna, t.ex. om vattennivån i älven sjunker.

Nuförtiden föredrar många ett fiskeställe nära hemmet, speciellt om den traditionella ärvda platsen inte är bra eller om den numera tillhör en annan person och/eller en annan zon. Det kan nämnas att under de senaste åren har det i regel förekommit ca. 14 laxstängsel på norsk sida av älven inom ett område från Roavvegieddi till Storfossen. Man kan säga att detta antal gäller mellan Ailestrykene-Storfossen eftersom det ovanför Roavvegieddi inte på länge funnits några stängsel. Vid följande ställen har man exempelvis haft en pata: Ohcejotguoika, Gárnjársuolu, Luosnjársavu, Bávttaguoika, Veah℅atguoika, Gálgoguoika, Suveguoika, Du[s]kánsavu/Ruovdesuolu, Du[s]kánguoika, Jeagelveaisuolu, Vulle-Jon-Savu och Geavg[n]oáisuolu/Geavg[n]oáiguoika. Antalet pator varierar och ibland har antalet varit ca. 20.

Nedströms Polmak finns ett relativt stort antal fiskestängsel ända ner till Tana bru.

Exempelvis i Leaibenjárga, i Suolonjunni, och nedanför Gollevárri vid Edjásuolu och i Álletnjárgáddi.

Man utnyttjar två olika typer av «buo[d][d]u» (sv. pata): på våren «gi[d][d]abuo[d][d]u» (sv. vårpata) och på sommaren «geassebuo[d][d]u» (sv. sommarpata). 51 Patan för högvatten kallas «dulvebuo[d][d]u». Idén är att man kan ha fångst oberoende av olika omständigheter, bl.a. vattennivån. Bara några få har en särskild vårpata i dag. En orsak till det är att ställena för eventuella vårstängsel kan ligga utanför det område där man har fiskerätt. Det är mycket arbete med att flytta patan mellan olika ställen.

Man hade fortfarande på 1970-talet några mästare, dvs. duktiga samiska män som anlitades för att utse ett bra ställe för en pata. Man kunde anlita en sådan mästare även från den finska sidan av älven. 52 En informant berättar:

• «Dalle olbmot hále[s]tedje ahte gii dovddai ℅ázi ja gokko guolli boahtá.» «Då diskuterade man vem som känner vattnet och vilken väg laxen kommer upp.»

En annan bekräftar:

• «Guhkes-Ánte lei buo[d][d]omea[s]ttir ja Erke.» «Guhkes-Ante var en stängselmästare, Erke likaså.»

1.3.6.5 Sedvanor i olika lokalsamfund

Det har redan av beskrivningen ovan framkommit att det förr då man inte hade någon utombordsmotor var en fördel att ta sig ett par mil uppför älven och ha sina speciella fiskeställen under den sträcka som därmed uppstod. Det fanns fasta regler i förhållande till detta:

Några hushåll hade ett sommarställe någon km från sin fasta bostad. T.ex. hade en familj från Roavvegieddi sommarplats med kåta ca. en halvmil uppför älven i Gor¿án. Höet på Roavvegieddis ängar kunde växa orört medan man var med sina kor på sommarstället. Vederbörande familj hade en kåta i Gor¿án. Vårstället för drivgarnfiske låg i Vi[d][d]ásnjárga ovanför Gáva.

De i Laksnes berättar att man tidigare tog sig ända upp till Ailestrykene för att fiska (oaggut). Sedan man skaffat utombordmotor, kunde man ibland ta sig ända ner till Bildán ovanför Storfossen. Numera är Ovllásavu det huvudsakliga fiskestället (med spö) för Laksnesborna. Andra populära ställen är bl.a. Ohcejotguoika, Buollánsavu, Vi[d]gaveaisavu och Luosnjársavu.

Sirmaborna håller sig till de närmaste områdena när det gäller fiske med spö: Bievrá. Duskán, Suveguoika. De fiskar också t.ex. i Ovlllásavu och ibland i Luosnjársavu. Ovllásavu var fortfarande på 1960-talet ett populärt ställe. En man berättar att då fiskade «alla» med spö där. Särskilt de äldre är trogna sina tidigare vanor. Härom följande citat:

• «Deanu in mana vuollelii. Lea nohkka go oakkun Bievrrás deike. Eanemus oakkun Bievrrás gos dolinge lean oggon, doppe gos lea oahpis.» «Jag far inte nerför älven. Det räcker att jag fiskar i Bievrá och nedströms därifrån räknat. För det mesta fiskar jag med spö i Bievrá, där jag fiskat förr, och där platserna är bekanta.»

Förr i världen for Sirmaborna ända upp till Ailestrykene. Och ibland for de nerför älven till Bildán och några till Storfossen. Áitesavu ovanför Utsjoki-mynningen var ett ställe där man kunde fiska i början av fiskesesongen, eftersom vattennivån där var lägre då. En Sirmabo i åldern över 60 beskriver detta med följande ord:

• «Áitesavu lei gi[d][d]aoaggunsadji, doppe lei coahkásit. Dáppe lei menddu dulvi. Ovdde[s] áigge lávii vahku ovdal dieppe dohppet, muhto go coagui de lávii dáppe dohppet buorebut ... Ovdal golgadeimmet juohke saji, ℅ak℅atge vel. Biret Per-báikke vulobealde gitta Oiva sátkui.» «Áitesavu var ett ställe för vårfiske med spö. Vattennivån var lägre där. Här var det för mycket vatten. Tidigare nappade det en vecka tidigare där borta, men när vattennivån sjönk fick man ett bättre napp härnere ... Tidigare fiskade vi även om hösten med drivgarn överallt från nedanför Biret Piera ända ner till Oivas plats.»

Som en kommentar kan sägas att det är svårt att fiska med spö medan det är vårflod, eftersom vattnet är grumligt och drivved, kvistar, löv, skräp m.m.flyter längs älven. Av beskrivningen ovan framgår att Sirmaborna fiskade med drivgarn inom ett relativt stort område, från —u[d]egurra ovanför Laksnes ner till Forsholmen ovanför Lák[s]johka.

En man från Sirma berättar att han och hans far tidigare hade en vårpata vid Jaegelveaisuolu (nedanför Sirma) och en sommarpata i Bávttaguoika nedanför Laksnes. 53 De for uppför älven, fiskade med spö och vittjade sedan sina garn i laxstängslet innan de for hem på natten.

Fiskarna från Båteng håller sig till Storfossen-området. En äldre informant från Båteng berättar att man brukade fiska med drivgarn oberoende av «sonegrenser» lite här och där 54 :

Följande kommentar lämnades:

• «Oa℅℅ui golgadit gos vain.» «Man fick fiska med garn där man ville.»

Vidare meddelar informanten att hans föräldrar fiskade mest med «nuohtti» strax nedanför Storfossen. Informanten själv brukade före kriget hålla sig till Geavg[n]oáisuolu (vid Lák[s]johka). Efter kriget fiskade han med spö för det mesta i Jalvi. Det kunde hända att man fick «5 stora laxar per timme, från 14   kg uppåt». För 30 år sedan fiskade han fortfarande i Storfossen-området, men numera sker det mest bara som «sport».

Fiskarna från Båteng håller sig till Jalvi, Storfossen och Bildán. Några av dem är specialiserade på [s]livgun (fiske med spö och bete från land). I Bildán går det bra att fiska med spö från båt, i Bildánguoika likaså. Många anser att det i Bildán inte finns bra ställen för golgadeapmi. I Bildánguoika fiskar man på sommaren. En person berättar om en av sina många fisketurer:

• «Álggos ledjen Geavg[n]á vuolde. Ma[n][n]á go doppe heiten, de oggon Bildánguoikkas. Dalle lei jo geasseáigi.» «I början var jag nedanför Storfossen. När jag hade fiskat klart där, fortsatte jag att fiska med spö i Bildánguoika. Då hade det redan hunnit bli sommar.»

Och han fortsätter, att:

• «Mis lea gi[d][d]aoaggun Geavg[n]á vulobealde. Go coahku de mihcamáraid fárret Bildámii.» «Vårt fiske på våren äger rum nedanför Storfossen. När vattennivån sjunker flyttar vi vid midsommaren till Bildán.»

Också Jalvi lämpar sig som fiskeställe under sommaren (sa. geasseoaggunsadji). Boratbokcá utgör ett bra ställe för «gi[d][d]adulveoaggun» (sv. fiske med spö under vårflod).

1.3.6.6 Fördelningen av fångst

Det finns vissa regler för hur man fördelar fångsten. I Sirma är det vanligt att man delar fångsten lika mellan dem som deltar i fisket. En person meddelar, att de som deltar i fiske alla är delaktiga i fiskelyckan. Således får alla deltagande fiskare en lika stor andel av fångsten.

På andra håll förekommer mer komplicerade delningsprinciper. Man kan därvid ta hänsyn till de olika personernas kunskaper, rättigheter, fiskeredskap, arbetsinsats m.m. Man behöver inte nödvändigtvis ge någon fisk till en person som saknar kvalifikationer. När det gäller fiske med stängsel tar man inte gärna en utomstående som partner. Därigenon kan fångsten behållas inom kretsen av familjen. Tillfälliga medhjälpare erhåller fisk enligt avtal. Om man vill behålla fisken själv kan man köpa tjänster. Två laxbrevägare är i regel fulljämna parter i förhållande till varandra. Om man har ett fiskestängsel gemensamt, dvs. att båda har garn och andra redskap m.m., då delar man fångsten så att båda får lika stor mängd fisk. Men om en partner t.ex. saknar garn, då får han kanske bara en tredjedel av fångsten om ingenting annat har avtalats.

1.3.6.7 Turister och fiske

Många uppger att de inte fiskar längre med spö. En man berättar:

• «Ihku eat baesa gosage, go turista lea dievva Deanu. Doppe ii leat skihkka. Ovdal beasai orrut doppe, dál olmmo[s] finasta oaggumin ... Jos buo[d]uin olmmo[s] beassá bivdit, de fidne borranguoli.» «På natten ryms vi ingenstans, då turisterna fiskar överallt i Tana. Där finns ingen ordning. Förr kunde man stanna där, nu fiskar man som hastigast ... Man får matfisk i fall man kan fiska med pata.»

En annan säger:

• «Dolin lean oggon Deanu, dallego dárbba[s]in, moaddelot jagi dassái. Turista lassánii, iige leat [s]at sadji. In [s]at liikon oaggut. 70-logus heiten. Muhtimin finihan velge, muhto diethan ii lohkko oaggumin.» «Förr i världen, för ca. 30 år sedan, brukade jag fiska lax i Tana älv, då jag behövde göra det. Antalet turister ökade och det fanns inte längre någon plats. Jag trivdes inte mer med fiskande. Och slutade på 70-talet. Ibland fiskar jag som hastigast, men det räknas inte som fiskande.»

Man anser att det finns för många turister. 55 Hans-Erik Varsis undersökningar (1992) visar liknande resultat (se också Hansen 1988). Ökad turism anses att medföra påverkan i följande avseenden 56 (Varsi op.cit., s. 37):

• bortträngning av lokalbefolkningen

• ökad fara för föroreningar och

• mindre att dela på flera och mindre lax till lokalbefolkningen.

En informant konstaterar:

• «Dat turisttat mat dál leat, bilidit Deanu ja guoridit guovllu. Turisttain ii leat ávki. Ma[d]e eambo dat bivdet, da[d]e eanet guorus lea savu. Ja doppe ii leat [s]at maid goddá.» «De turister som nu fiskar i Tana älv ödelägger älven och tömmer området. Det är ingen nytta med turisterna. Ju mer de fiskar dess tommare blir det i vattnen.»

1.3.6.8 Älven borde få vila

Samerna har också varit angelägna om att låta älven «vila». Tidigare fiskade man inte på dagtid så mycket. Dessutom tar man hänsyn till vädret och fisketiderna. Detta är samiska sedvanor som man vill följa och också följer. En man berättar:

• «Ii doppe leat ráfi ii ma[n]gge láhkái. Oaggunsadji galgga[s]ii beassat orustit, jos doppe galgga[s] maidige fitnet. Ii olbmo gánnet oaggut, jos báikkit eai vuoi[n][n]as. Dalle ovdal lei savu ja guoikka beaivvi ráfis.» «Man kan inte fiska där ostörd. Ett fiskeställe borde få vila upp sig. Annars får man ingen fisk där. Det lönar sig inte att fiska om fiskeställena inte vilar. Tidigare fick vattnen vara ostörda hela dagen.»

En annan hävdar:

• «Luonddus lea má[n]ga mii doibme su láhkái. Mun in vuolgge buot beivviid oaggut. Finan vus geah℅℅amin ℅ázi, ahte leago dulvamin vai coahkumin. Geah℅an maid ábmui. Jos menddo bieggá ja lea stoarbma, de in vuolgge Deanu ala. Dálki ferte stemmet, nu ahte ii oa℅℅o leat garra biegga, ii garra beaivvá[s]. Guolli ii dalle dohppe.» «Naturen fungerar i många avseenden på sitt sätt. Jag far inte ut för att fiska varje dag. Först ser jag efter hur vattnet är, om det håller på att stiga eller om vattennivån sjunker. Jag ser också mot himlen. Om det är stormigt och blåser starkt, då ger jag mig inte ut på fiske. Vädret måste stämma så att det varken blåser hårt eller är för soligt. Vid sådant väder nappar inte lax.»

1.3.6.9 Samisk rationalitet, norska lagar

Den samiska befolkningen, oavsett yrke, ålder och ställning – i förhållande till rättigheter – har ett intressant levande traditionsförråd, dvs. sedvanor som man kan basera sina rättigheter på. Fiske är för många samer både en kulturell och social aktivitet i tillägg till dess ekonomiska fördelar. Man är angelägen om att följa samiska regler gällande fiske. Generellt är det så, och detta gäller också för utmarksnäringarna, att norska lagar följs i den utsträckning som de verkar att uppfylla sitt ändamål. Men «laglydigheten» uppges ha ökat under de senaste tio åren:

• «10 jagi dás ovdal lei vel nu ahte olbmot eai berostan lágain.» «För 10 år sedan var det fortfarande så att människorna inte brydde sig om norska lagar.»

En annan informant förklarar:

• «Ma[n]imu[s] jagiid dá¿at leat álgán ℅avget lágaid ja olbmot leat maid kánske álgán eambo doahttalit daid.» «Under de senaste åren har man skärpt lagarna och folk har kanske också blivit mer fogliga.»

Det har redan framkommit ovan, att man tidigare hade skilda vår-, sommar-, och höstställen för fiske med drivgarn. Dessa platser kunde vara ganska långt från varandra. Bestämmande för val av fiskeplats har varit familjetraditioner. Vidare tog man hänsyn till en del andra faktorer, bl.a. sådana omständighter som har med kvalitén på fiskestället att göra, vilket är beroende på vattennivån, förändringarna i bottenkvalitén, isens rörelse, köld m.m. Bottenkvalitén och vattennivån kan ändras under en och samma vår och sommar en eller flera gånger. Fiskaren måste justera sina metoder i enlighet med detta. Och man har kollektivt en förståelse för detta:

• «Sámiid gaskkas leama[s] áddejupmi dasa ahte dihto sona olbmot golgadit doppe gos Deatnu lea ℅ázis.» «Samerna förstår att folk tillhörande vissa zoner måste fiska med drivgarn där vattennivån i älven är lagom.»

Men enligt gällande norska regler skall fiske med drivgarn ske inom den zon där man är tillhörig i. Man skall inte på egen hand fiska med garn inom andra zoner. 57 Inom några zoner har man av skäl som redan redovisasts ingen «golgadatsadji» (sv. ställe för golgadeapmi) eller «buo[d][d]osadji» (sv. ställe för en pata). Detta föranleder en person att söka sig till andra zoner. Många ger en förklaring liknande följande uttalande:

• «Mii eat láve sona siste golgadit. Golgadat lea dakkár ahte muhtin sonain eai leat golgadatsajit: sáhttá leat dulvi iige sáhte golgádit. Dahje ii leat ollenge golgadatsadji.» «Vi fiskar inte med drivgarn inom vår zon. Fiske med drivgarn är av den karaktären att inom några zoner har man inga bra fiskeställen. Vårfloden kan ha förstört platserna. Kanske det överhuvudtaget inte finns någon bra plats inom en viss zon.»

En närmare förklaring erhålles:

• «Olmmo[s] sáhttá soahpat nuppi sonain ahte sáhttá bivdit doppe dan sonas. Buorre ustibat go leat, de manná bures. Mun lean earáge sonas bivdán, diekko leama[s] buorre. Ovtta sajis lea unnán ℅áhci, nuppi sajis fas ollu. Jus mus lea unnán ℅áhci, de sáhtán fitnat bivddesteamen doppe.» «Man kan bli överens med en annan zon att man kan fiska med drivgarn i den zonen. När man har bra vänner, så går det bra. Jag har också fiskat inom en annan zon. I det hänseendet har det varit bra. I en plats är det lite vatten, i en annan plats däremot mycket. Om jag har för mycket vatten inom mitt område, då kan jag fiska inom ett annat område.»

Av det sista uttalandet framgår att när man fiskar inom en annans zon med drivgarn, fiskar man där som hastigast 58 . Genom att följa samiska sedvänjor och regler bidrar man till att reproducera samisk samhällelig och kulturell ordning och strukturering. Som en medlem i ett lokalt samhälle har man skyldigheter mot dess övriga medlemmar. Man har därvid särskilda förpliktelser mot sina föräldrar och släkten i övrigt. Utifrån samiskt sätt att se måste man hjälpas åt och leva i «soabala[s]vuohta» 59 . En invånare i en av byarna inom mitt studieområde berättade att en annan person i vederbörandes by inte har något ställe för fiske med drivgarn inom sin zon. Informanten menar, att:

• «Jos mii ℅uvo[s]eimet lagaid, de ii sáhtá[s]ii son golgadit.» «Om vi skulle följa lagarna, då skulle han inte kunna fiska med drivgarn.»

Samerna har egna regler gällande sådana omständigheter:

• «Fierbmebivddus lea mearrádus sámiid gaskkas.» «När det gäller garnfiske, så har samerna egna överenskommelser.»

Det har varit och är således sedvana att fiska med drivgarn där omständigheterna medger det, men dock inom det område som upplevs utgöra ett möjligt fiskeställe för den familj man tillhör eller befolkningen i den bygd där man bor. Som ett exempel kan nämnas att före kriget fiskade man kollektivt inom Sirma genom flera zoner. Om detta berättas:

• «Ruovdesuolu. Golgadatmiellevuolle, das lei ovdal vel goahti golgadat várás. Das lávejedje buot báikki olbmot golgadit golmma zona ℅a[d]a Jeagelveainuori oaivái. Dat juogadedje visot guliid buohkaide. Dahke vel fitnejedje geat eai goddán.» «Ruovdesuolu. Golgadatmiellevuolle. Där fanns tidigare en kåta som användes när man fiskade med drivgarn. Där brukade lokalbefolkningen fiska med drivgarn genom tre zoner ända ner till den översta delen av Jeagelveainuorri. Fiskarna delade fångsten mellan sig. De som inte fångade någon fisk, erhöll också sin andel.»

Karaktären av «jahkodat» styr människan, då hennes liv är delat i «dálve-eallin» (livet på vintern), «gi[d][d]aeallin» (livet på våren), «geasse-eallin» (livet på sommaren) och «℅ak℅aeallin» (livet på hösten). Under ett dåligt laxår blir vintern svår. Denna avhängighet gällde i alla fall tidigare:

• «Dálve-eallin leai avhengig luosas. Jos lei fuones luossajahki de lei váttis dálvi.» «Livet på vintern var beroende av laxbeståndet. Vintern blev hård om det var ett dåligt laxår.»

Laxfiske har dock fortfarande en betydelse såsom redan konstaterats:

• «Golgadeapmi lea okta árbevirola[s] doaibma. Dat lea lassisisboahtu [s]ibitolbmuide.» «Fiske med drivgarn är en traditionell syssla. Det medför tilläggsinkomster för bönderna.»

Mot denna bakgrund är det naturligt att man inte följer alla norska lagar och föreskrifter fullt ut. Det gäller att nå «birgejupmi». Samisk näringsaktivitet är bunden till samiska normer. Om man strängt följer norska lagar och förordningar, riskerar man att bryta mot samiska normer och regler. Det har också framkommit av beskrivningen ovan om att man äger en viss rationalitet i förhållande till hur naturen fungerar. Som same har man en speciell kontextuell kunskap om naturförhållanden vilken utgör grund för den enskildes verksamhet.

1.3.7 Norska lagar uppfyller inte lagstiftarens intentioner?

Sally Moore’s begrepp «semi-autonomt socialt fält» (eng. semi-autonomous social field) har inom vissa kretsar blivit ett populärt sätt att lokalisera lagen och dess betydelse i ett givet samhälle i samband med empirisk forskning i ämnet (se Benda-Beckmann 1997, s. 11). Jag har tagit en samisk traditionell aktivitet «golgadeapmi» som exempel på en aktivitet för lokalisering av norsk lagstiftning gällande laxfiske och för att se hur den lagstiftningen verkar. Det framgår av mitt material att de berörda lagarna har vissa svårigheter att göra sig gällande trots att det finns norska normativa regler och en effektiv administration med tillsyn och förvaltning som metod för att tillämpa dem. Man kan också se att informanterna känner till betingelserna för sina liv och aktiviteter och kan ge förklaringar om man ställer frågor om och diskuterar dem. Samerna lokalt är medvetna om och reflekterar över distinktionen mellan samiska rättsuppfattningar och norska lagar.

Samiska rättsliga normer har uppstått i en samisk kulturell och social kontext (jf. Borrows 1996). Till detta hör att samerna är ett folk som länge behållit sin kontakt med naturen. Vi ser t.ex. hur samerna tar hänsyn till förändringarna i naturen och i sin verksamhet försöker förhålla sig till dessa. Att leva betyder för dem i första hand att leva lokalt inom sitt bosättningsområde. Att befinna sig lokalt på en plats är att man är i position att känna till och förstå sina platser (jf. Casey 1996, s. 18). Berger och Luckman (1980, s. 19–40) fäster stor vikt vid en människas vardagsvärld. I vardagslivet sker arbete, socialt umgänge och interaktion i «ansikte-mot-ansikte»-situationer. De sociala relationerna utgör ett viktigt element av vardagslivet (op.cit., s. 32). 60 De mer abstrakta situationerna, relationerna och elementen av ens liv – de människor som bor på andra orter och de skeenden som äger rum långt borta – har en mindre relevans i den omedelbart upplevda vardagen i de lokala miljöerna.

Som medlemmar av ett lokalt samhälle följer de i första hand dess regler och sedvänjor och känner att de har förpliktelser mot släktingar, partner och andra medlemmar av samhället. Samerna har också levt länge i de områden där de nu bor. Många samer kan, om man ställer frågor om detta, säga att «på denna plats bodde mina förföräldrar redan på 1700-talet». Samhället och kulturen har varit föremål för förändringar, men trots detta lever många traditioner kvar på sitt sätt. Sådana traditioner är knutna till bestämda platser där bestämda aktiviteter äger rum.

Moore argumenterar för att en lokalitet, där en lag placeras, finns inom halvautonoma fält av ett givet samhälle. Sådana «fält» är egentligen lika med en social grupp som engagerar sig i utfärdande och tillämpning av egna normer och regler (Griffith 1986, s. 36 61 ). Detta leder till att externa lagar eller regler kan få vissa svårigheter att göra sig gällande i en sådan miljö. Den är ju nämligen redan fylld av normer. De som stiftat lagarna och bestämt reglerna har alltså svårigheter med att få befolkningen att efterleva lagarna och reglerna. I korthet kan konstateras att de berörda samerna som en social grupp har utvecklat lokala sedvanor och rättsuppfattningar som de i större eller mindre grad är bundna till. Antagligen är det så att i stora delar av Nord-Norge finns det i praktiken två fungerande rättssystem, det sedvanerättsliga och de av norska staten stiftade lagarna. Beroende på respektive individs etniska tillhörighet, kännedom om lokala sedvanor och kunskaper m.m. tillämpas det ena eller det andra rättssystemet, vilket följaktligen leder till icke önskvärda konflikter.

Försiktigt uttryckt kan man också säga, att det har funnits en viss frihet för den samiska befolkningsgruppen i förhållande till den norska staten, vilket kan sägas att utgöra en inre «grupp-frihet» eller autonomi 62 . Det verkar klart att norska lagar och tillämpningen av dem många gånger ter sig irrationellt och uppfattas vara förenat med orättvisor i samhället (jf. Eythorsson 1991, s. 124; se också Gaski 1993). Lagarna bygger på främmande kunskap, rationalitet och samhällssystem. Tillämpning av norsk lagstiftning har med maktutövande att göra. När maktutövandet uppfattas som icke-legitimt, kan man lätt förlora förtroendet för dess utövare.

Denna genomgång av «samiska rättsuppfattningar kontra norska lagar» skall inte missförstås. Det är inte fråga om att gå tillbaka till gamla tider. Det gäller att få förståelse för kulturella olikheter angående sådana begrepp som lag, norm, sedvana och underliggande rationalitet. I vidare betydelse handlar det om upphävande av historiska orättvisor, erkännande och ökat inflytande avseende samernas rätt till land och vatten (jf. ILO-konventionen nr. 169 om urbefolkningar och stamfolk i självständiga stater (1989); FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) och FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter m.m.).

1.3.8 Renskötseln i Olggut —orgas

Mitt material gäller Östra Finnmark, och den grupp av renägare som håller till på Nordkynnhalvöya (Olggut —orgas) under sommaren, dvs. renbetesdistrikt nr 9. Detta distrikt har 12 aktiva driftsenheter och 73 personer ingår i dessa. 63 Renantalet har inom distrikt nr. 9 varierat under de senaste trettio åren och uppgår för närvarande till ca. 2500 renar. 64

1.3.8.1 Ett självständigt rättsgrundlag

Renskötseln betraktas som en samisk näring genom att rätten att bedriva renskötsel innanför renbetesområdet är förbehållen personer av samisk härkomst. Dessutom krävs antingen att en av föräldrarna eller far/morföräldrarna har haft renskötsel som huvudnäring. Renskötseln anses vara starkt kulturbärande. Renskötseln är reglerad och skyddad genom speciell lagstiftning. Men «gjennom rettspraksis er slått fast at reindriften har sitt eget rettsgrunnlag uavhengig av loven» (Ström Bull 1997a, s. 46) och den har «etablert gjennom sedvane og alders tids bruk» (op.cit., s. 47). Den offentliga förvaltningen fortsätter emellertid att betrakta renskötseln enbart som «en tålt bruk» (se mer Ström Bull 1999).

Rätten till att driva renskötsel är en kollektiv rätt vars innehavare är renskötande samer som grupp (op.cit., s. 49 och 51). Rätten att utöva renskötsel är en bruksrätt enligt Lov om reindrift 1978, par. 9 65 och omfattar:

1. rätt till att uppehålla sig med ren, färdas och flytta

2. rätt till bete

3. rätt till att uppsätta anläggningar för rendriftens behov

4. rätt till bränsle och trävirke

5. rätt till jakt, fångst och fiske.

1.3.8.2 Distriktsindelning

Amtmannens distriktsindelning från 1892 var «egentlig den förste offentlige inndelingen av fylket i reinbetedistrikter» (Reindriften i Finnmark 1994, s. 46). 66 Då kallades betesområden norr om Storfjordbunnen i Laksefjord-Vestertana för —orgasnjárga. Genom ett beslut på länsnivå (fylkesmannen) 1892 var Nordkynnhalvöya en del av —orgasnjárga vilket blev sommarbetesland för Polmak renskötselområde. Men år 1914 tilldelades Polmak distrikt nr. 9. Det övriga området (ett område söder om Hopseidet) tilldelades renskötarna från Karasjok. En orsak till denna tilldelning var att Karasjok behövde en större sommarareal (Situasjonsrapport i Öst-Finnmark Reinbeteområde, s. 23).

På basis av 1933-års renbeteslag blev Finnmark delat in i fyra rensocknar och i ett antal distrikt. Kirsti Ström Bull (1977b, s. 22) menar, att den berörda distriktsindelningen skedde på grundval av samiska sedvanor. Finnmark delades in i fyra rensocknar enligt följande indelning: Kautokeino, Karasjok, Polmak och Varanger. Dessa indelades i distrikt. Polmak rensocken har 6 distrikt: Rággonjárga (Rbd. 7), Searbai℅ohkka (Rbd. 8), Yttre —orgas (Rbd. 9), Oarje Deatnu (Rbd. 10), Buolbmát dálveorohat (Rbd. 11) och Leavvajohka (Rbd. 12) (se Reindriften i Finnmark 1994). 67 I fylkesmannens förordning 1934 blev —orgas «opprettet som sommerbeiteland for rein fra Polmak» (Reindriften i Finnmark 1994, s. 88).

Av naturliga skäl finns det inte många bland mina informanter som kan redogöra för sina personliga erfarenheter gällande 1930-talets distriktsindelning. En person berättar dock, att det fanns en del oklarheter angående de nya distriktsgränserna eftersom de uppfattades som alltför exakta. De interna driftsförhållandena fortsatte i princip som förr. Därvid tog man hänsyn till de olika årstidernas variation i förhållande till bete och andra faktorer. 68 Renskötarna hade fram till 1933 själva bestämt över bruket av sina områden. Det meddelas således av en äldre informant, att:

• «1933 rádjái oa℅℅uimet johtit gii gosa áiggui. De galggái die[d]ihit, gosa lea mannamin, man orohahkii. Mii ℅uovuimet buorre muddui 1933 orohatrájáid. Muhto jus o.m.d. gumpe rikkerii dahje skoaddu [s]attai de eat ℅uvvon rájáid. Badjeolbmuin lei vuoigatvuohta ℅atnasan dáidda á[s][s]iide: mo lei luondu ja dálki.» «Fram till 1933 fick vi flytta och färdas hur vi ville. Men sedan skulle man anmäla, vart man var på väg, till vilket distrikt. Vi försökte följa 1933-års gränser så gott vi kunde. Men om t.e.x. vargen härjade i flocken eller det uppstod dimma iakttog vi inte gränserna. En renskötares rättigheter var bundna till naturen och vädret.»

Karasjokborna började under kriget använda —orgas som sitt distrikt. De disponerade området fram till 1958. Under tiden vistades Polmakborna i Johkan (Digermulen). Inom —orgas-gruppen finns emellertid en mycket klar uppfattning om att Nordkynnhalvöya tillhör och har tillhört den.

En man berättar:

• «—orgas gulai midjiide, muhto soa[d]i áigge álge Kárá[s]jot-olbmot doppe orrut.» «—orgas tillhörde oss, men under kriget började Karasjok-gruppen vistas där.»

Vidare sägs att,

• «—orgas gullá midjiide.» «—orgas tillhör oss.»

När det gäller Johkan (Digermulen) har det området sedan 1958 utnyttjats som betesland av renskötarna från Karasjok (Láge[s]duottar), men Polmakborna, dvs. —orgas-gruppen anser att området tillhör Polmak. 69

1.3.8.3 Flyttning med renar

Renskötseln baseras på nyttjande av olika betesområden. Inom ett distrikt måste det finnas vissa nödvändiga landskapstyper och resurser. Dvs. att betesområdena måste vara av sådan karaktär att det är möjligt att variera driftsmönstret utifrån växlande väderleks-, snö- och betesförhållandena. Som exempel kan nämnas att en liten mängd snö medför andra betesförhållanden och driftsaktiviteter än en stor mängd snö. När det är liten snömängd kan man hålla renarna länge i «vuopmi» (sv. skogsområde). Isskorpa på marken har också en avgörande betydelse för vilken betesstrategi man väljer. Flockens sammansättning vid flyttningen är även beroende på betesförhållanden vilka delvis beror på väderleken och snömängden/konsistensen. Betesförhållandena får också inverkan på flyttningen med renarna. Av naturliga skäl flyttar man på våren där det finns barmark.

En informant säger, att:

• «Olmmo[s] ferte johtit doppe gos guohtun lea.» «Man måste färdas där det finns tillgång till bete.» 70

Nordkynnhalvöya är —orgas-gruppens sommarbetesland. Man flyttar nu till —orgas omkring den 1. maj och stannar där till ca. den 1. oktober. Till och från sommarbeteslandet flyttar man genom Inre —orgas och Johkan (Digermulen) vilket upplevs som ett traditionellt flyttningsstråk (sa. johtolat). Man har härvid en viss betesrätt och den betesrätten är mycket betydelsefull för renskötseln. Flyttningen till sommarlandet startas ungefär i mitten av april. Numera deltar inte hela familjen i flyttningen utan endast de som aktivt arbetar med renskötseln. Sista delen av flyttningen sker genom renbetesdistrikt nr. 13 (Siskkit —orgas 71 och Láge[s]duottar) tillhörande Karasjok. Den nordliga delen av Inre —orgas används av distrikt nr. 9 som samlingsplats för dess renar för att få möjlighet att föra renarna förbi Hopseidet på kortast möjliga tid. Om detta berättar en renskötare, Lars M. Gaup (Forslag til ny distriktsinndeling 1999, vedlegg 4).

«Etter at Nordkynvegen er kommet og sperrer for en oavhengig reinflytting forbi Hopseidet om våren, er det etter hvert blitt behov for Rbd 9 å bruke den nordlige delen av Indre Corgas som et slags oppsamlingsområde for de respektive adskilte vintersiidaene for å ha en mulighet å före reinen forbi Hopseidet på kortest mulig tid, fordi lokalbefolkningen og naeringslivet på öya ikke aksepterer at vegen holdes så lenge stengt».

Flyttningsvägarna är ungefär de samma som förr, eller som en av de personer som jag intervjuat berättar:

• «Johtin lea áhkkorat seammá go ovdal. Veahá dat sáhttá muhtta[s]uvvat. O.m.d. barttat huksejuvvojit ja geainnut bohtet. Mii geavahat dan seammá johtolaga, bohccot leat oahpásmuvvan daidda.» «Flyttningen sker exakt som förr. Lite kan den ha ändrats. Exempelvis har stuge- och vägbyggandet påverkat flyttningsaktiviteterna. Men vi använder samma flyttningsstråk som förr. Renarna har lärt sig att känna dem.»

Flyttningen på våren och hösten sker efter bestämda flyttningsvägar (jf. Solem 1970, s. 192). Men ett flyttningsområde och en färdväg är inte alltid exakt det samma i konkret arbete i konkreta situationer (se NOU 1993: 34, s. 204) Man kan även behöva alternativa vägar (Ström Bull 1997a, s. 76–77). Också renarna följer sin «geinnodat» (ett stråk där renarna färdas och går). De vet vart de skall. Beteslandet «drar» dem: på hösten områdena med «guoppar» (sv. svamp) och «sidnosuoidni» (sv. fjällgräs). När dalarna täcks av djup snö («go joavgá») söker sig renarna t.ex. mot fjällen. Mot våren tar sig renarna norrut mot havet där det blir tidigt «bievla» (sv. barmark). 72

Ett förhållande till som omnämns av mina informanter är att flyttning faktiskt kan ta en längre tid än beräknat beroende på diverse omständigheter:

• «Gi[d][d]at ii sáhte nu beare johtit. Dalle eai leat bohccot gievrra mannat.» «På våren är det inte så lätt att flytta. Då är renarna inte tillräckligt starka för att färdas.»

—orgas är ett sommarområde med gräs och sommarväxter som bete, vilket betyder att så snart det börjar bli kallt eller snöa, måste man flytta därifrån. Flyttning från sommarbeteslandet sker då det blir slut på grönbetet. Flyttning till området kan inte heller ske innan det blir grönt på våren. En renskötare berättar om detta med följande ord:

• «Dálkkit mearridit goas mii johttát. Jos muohta boahtá, de ferte vuolgit. Doppe ii leat jeagil, muhto beare ruonas, mii goldná.» «Vädret bestämmer tidpunkten för flyttande. Vi måste ge oss i väg om det börjar snöa, då måste vi ge oss av. Där finns inte någon lav, utan enbart grönbete som vissnar.»

1.3.8.4 Om sommaraktiviteter

Sedan slutet 1950-talet har —orgas-gruppen haft en blandflock hela sommaren. Kalvningslanden ligger utspridda. Renkorna väljer sådana områden som ligger skyddade och där det tidigt finns bete: t.ex. områdena nära Stjärnvatn (Nástejávri), i Kåifjord och mot Risfjord m.m. En person förtydligar:

• «Oahpes áldu manná birra njárgga, dat lea veaittalas ealli, manná gii gosa lea hárjánan.» «En renko som är bekant med platserna, går fritt omkring i området och går dit där den är van att vara.»

Under sommaren är vaktande och annat arbete organiserat så att driftsenheterna (sa. doallu) turas om med vaktande. Andra arbetsmoment, såsom arbete med gärden, kalvmärking m.m. sker gemensamt. I sommarbeteslandet hade man tidigare flera gärden för samling och kalvmärkning, nämligen i Skjånes, Stjärnvatten, Skjötningsberghalvöya, Kifjord och Aslakhaugen (—álaoaivi). Numera använder man huvudsakligen en rensamlingsplats, den i Aslakhaugen. Där pågår märkning, slaktning och försäljning av renar på hösten. Det uppfattas som en fördel att slippa samla renkalvar flera gånger. Renkalvarna kommer lätt ifrån sina mödrar och blir uttröttade:

• «Miesit billa[s]uvvet go gártet má[n]gii gárdái.» «Renkalvarna förstörs av flera samlingar.»

Man hade tidigare gemensamma stugor nära gärden, bl.a. i Nástejávri och —álaoaivi. Man började bygga renvaktarstugor i —orgas under 60-talet. Man har också stugor/kåtor i Levsse. I tillägg har man tillgång till enstaka renvaktarsvisten på andra håll. Rengärden och stängsel saknades förr i världen. Man började bygga dem på 50-talet.

1.3.8.5 Renbetesdistrikten 10–13

Distrikt nr. 10 (Oarje Deatnu; Vestertana), området söder om riksvägen på Ifjordfjället, används av —orgas -gruppen som höst-, vinter- och vårbete (Reindriften i Finnmark 1994, s. 89). År 1934 upprättades distrikt nr. 11 (Buolbmát dálveorohat; Polmak vinterbete) som ett vinterbetesområde för Polmak. Renar från distrikt nr. 9 kommer under oktober in där och kan nyttja området tills de flyttar till sommarbeteslandet. Renarna från distrikt nr. 7 (Rággonjárga) får använda ett bestämt område som vinterbete, vilket också sker under 2–3 månader på vintern (op.cit.). Betesrätten avser området mellan Máskejohka och Tana älv söderut mot Hillágurra. För närvarande föreligger vissa oklarheter angående nyttjandet av Digermulen (se Forslag til ny distriktsinndeling 1999).

Distrikt nr. 12 (Leavvajohka; Levajok) tillfördes Polmak år 1934, dock med en viss betesrätt för Karasjok i samband med flyttning (op.cit.). Renarna från Karasjok betar inom området från september till november/december, och inom västliga områden även efter det. Renarna från distrikt nr. 9 betar i de östliga delarna av distriktet från januari fram till mars/april. Under senvintern betar och förflyttar sig renarna från distrikt nr. 9 genom områden som hör till distrikt nr. 13 på sin väg mot sommarbeteslandet.

Att man använder samma siidaområden varje vinter innebär att man väl känner till dessa områden och kan planera sin markanvändning. Man vet vilka områden som ägnar sig bäst för att användas och när (Solem 1970, s. 190–191). Men utnyttjandet av marker varierar bl.a. beroende av väderleksförhållanden. Som en slags generell regel säger man, att:

• «Badjeolmmo[s] galgá beassat geavahit daid eatnamiid ja ℅áziid maid lea ovdalge geavahan.» «En renskötare bör kunna använda de landarealer och vatten som de också tidigare har brukat.»

Man hänvisar gärna till lång tids bruk, men —orgas-gruppen har vissa problem och mödor när det gäller bruket av sina traditionella betesområden. Hans Prestbakmo (1999, vedlegg 1) beskriver de svårigheter som —orgas-gruppen har pga. betessituationen generellt och genom andra renbetsdistrikts nyttjande av samma betesområden. Mot och under hösten betar renarna från Karasjok inom det område dit renarna från distrikt nr. 9 kommer efter sommarvistelsen på Nordkynnhalvöya. Medan —orgas-gruppen befinner sig inom sina höstområden från Lák[s]johka och nordöver, betar renarna från distrikt nr. 13 söderut mot Tanadalen i områdena söder om Lák[s]johka. Särskilt områdena mot Tanadalen, distrikt nr. 11, ett vinterbetesområde för —orgas-gruppen, blir starkt betade (op.cit., s. 5). Karasjokrenarna betar i distrikten nr. 11 och 12 fram till skiljningen till vinterhjordar. På vårvintern kan renar från distrikt nr. 13 ha kommit tillbaka till distrikten 11 och 12 (se mer om saken, Prestbakmo 1999 och Reindriften i Finnmark 1994). Men uppfattningarna är ändå bestämda gällande beteslanden. Som exempel på detta nämns:

• «Valljot-guovlu gullá midjiide, muhto Kara[s]jot-olbmot guo[d]uhit dan.» «Valjok-trakten tillhör oss, men Karasjok-gruppen betar sina renar där.»

Jämför med ett uttalande (Forslag til ny distriktsinndeling 1999, vedlegg 4) av en renskötare, Lars. M. Gaup, tillhörande distrikt nr. 9 angående bruket av distrikt nr. 12:

«Det rettighetsfortrinn som Karasjok forövrig nå, i distriktsinndelingssammenhengen har påberopt seg over distrikt 12 utover den gjeldende forordninga på grunnlag av de siste 20 års faktiske bruk, har ingen relevans i denne sammenhengen fordi Polmak aldri har godkjent denne «overtakelsen».

Sammanblandning av renar sker. Skälet för sammanblandningen uppges vara: brist på naturliga gränser mellan de berörda distrikten, avsaknad av gärden, ökat behov av betesarealer, samt driftsmässiga orsaker, bl.a. behov av uppsamling av renar vid vissa tider/platser m.m. (se vidare Prestbakmo 1999, s. 5–7). Avsaknaden av en spärr mellan de olika distrikten 10/11 och 13 gör att renarna från Karasjok tidvis även betar inom distrikt nr. 11. Renar från renbetesdistrikt 9 betar i sin tur inom distrikt nr. 13. Polmak-gruppen skiljer sina renar från Karasjok-renarna i samband med renskiljningen på senhösten. Skiljningen sker vanligen i Uvjalátnjá. Härvid är man bl.a. bekymrad över «omärkta öron» (sa. gea¿otbeallji), särskilt de omärkta renkalvarna (sa. gea¿otbeallje-miessi eller -℅earpmat). Man är intresserad av att behålla omärkta renar inom rätt flock. I diskussioner har hänvisats till mellanstängsel och eventuella lösningar i samband med distriktsindelning. 73 Sammanblandningen av renar medför olägenheter i form av merarbete, merkostnader och slitage.

Man hade fortfarande i början av 1980-talet bra betesförhållanden med relativt goda lavmarker. Av flera skäl (se Sara 1993 och Nielsen & Mosli 1994) ökade renantalet i hela Finnmark kraftigt under 1980-talet, vilket innebar stark betning av vissa arealer och därav följande behov av större betesområden. Som en följd har lavmarkerna försämrats, vilket lett till behov av «biebman» (sv. ge föda, mata med foder) under vintern och vårvintern. «Biebman» innebär ökade kostnader och medför merarbete.

1.3.8.6 Siiddastallan

I renskötselsamhället har resursfördelningen i stor utsträckning varit underlagt hushållet och siidan (se Betydning av produksjonsfaktorene 1990, s. 13). Renägarna organiserar sig – då som nu – i driftsgrupper (siidaer), som delar distriktets arealer mellan sig. I samband med 1996 års lagändring avseende rendriften har rendriftsmyndigheterna fått «hjemmel till å foreta fordeling mellom siida’ene» (Ström Bull 1997a, s. 91). Härmed ökar det inflytande som är präglat av norsk förståelse. Mikkel Nils Sara (1993, s. 31) skriver:

«Retten til å ha sine rein i et område er riktig nok ikke noe flyttsamen arver eller får fra myndighetene, men opparbeider seg ved å bli godtatt som arbeidskollega så og si fra dag til dag over lengere tid. For å flyttsamen skal kunne slå seg ned i et område, må to ting vaere oppfylt: For det förste langsiktige mellommenneskelige overenskomster og at flyttsamen selv har tilpasset seg forholdene. Det andre, at reinen gjennom lengere tid har slått seg til ro og klarer seg i området.» (Se också Björklund & Brantenberg 1981, s. 35–36.)

Ivar Björklund och Terje Brantenberg (op.cit., s. 30) argumenterar för att det norska samhällets förståelse för renskötseln «er knyttet til den naeringsökonomiske siden av driften som kan uttrykkes i faste ökonomiske störrelser» (op.cit., s. 30) «og hvor eventuelle problemer er en konsekvens av manglende kontroll fra det norske samfunns side» (op.cit., s. 32). Det är för invecklat att översätta rendriften från en samisk kulturell uttrycksform till norskt tänkande (op.cit.). Men samernas egen förståelse ger en tolkningsmodell som gör den samiska verksamheten (renskötseln) logisk och synlig även för utomstående. Att försöka se helheten är ett sätt att komma närmare förståelse för ämnet. 74 En renskötare säger, att

• «Badjeolmmo[s] ii álgge, iige heaitte. Dat lea giddalagaid visot.» «En renskötare varken börjar eller slutar. Allting hänger samman.»

De olika årstiderna berättar vad man arbetar med, var, när, med vem och varför. Renskötaren styr renen under de olika årstiderna så att han kan få sitt ekonomiska livsuppehälle därav. Allmänt kan sägas att de platser som är viktiga för renen också är av vikt för renskötaren. Renen styr människan genom sitt beteende och sina betesvanor. Det förekommer samtidigt både stabilitet och flexibilitet i de bådas bruk av naturen. När man talar om siida, talar man samtidigt om förhållandet mellan människan, renen och beteslandet.

John Henrik Eira (1999), själv renskötare, ger en definition av ordet «siida» utifrån hur en renskötare ser på saken. Siida förutsätter enligt honom, att:

1. det existerar en renflock

2. renflocken hålles samlad och att det föregår aktivt betande/vaktande

3. en eller flera renskötande familjer deltar i gemenskapen med sina renar.

Enligt Nils Isak Eira (1994, s. 59), en annan renskötare, ingår i «siiddastallan» vallande, dvs. renarna betar på ett ställe och inte skingrar sig till vida områden. De renar som lämnat hjorden måste hämtas tillbaka. Vidare håller man därvid enligt honom «goastan» under uppsikt, dvs. hur renarna förmår att röra sig 75 . Enligt mina informanter inverkar även rovdjur 76 inom betesområdena på siidans aktiviteter.

«Siiddastallat» är ett samiskt begrepp som betyder att man håller renar i enmans siida eller tillsammans med andra «doallu» (driftsenhet) inom ett visst betesland som man också brukat tidigare. En informant säger om detta:

• «Siiddastallat lea dat ahte olmmo[s] doalaha bohccuid dainna eatnamiin maid mii leat hárjehan ie¿amet geavahit.» «Med siiddastallat avses, att man håller renar inom de betesland som vi har vant oss att bruka.»

Nils Isak Eira (op.cit., s. 23) beskriver genomförandet av arbete (sa. bargguid olla[s]uhttin) i renskogen och poängterar härvid följande aspekter:

1. Man måste kunna sitt arbete.

2. Man diskuterar inom siidan olika strategier inför en arbetsuppgift. Det måste föreligga en bra kommunikation mellan «siida-guimme¿at» (personer tillhörande samma siida). Alla inblandade måste kunna renskötarspråket väl med dess många betydelsenyanser så att de verkligen förstår varandra.

3. De föreslagna åtgärderna måste vara rationella i förhållande till olika omständigheter. «Siida-guimme¿at» är jämställda i förhållande till varandra. Detta innebär att order inte följs blint. Det krävs alltså att varje medlem av en siida fattar självständiga beslut.

4. Arbetsfördelningen sker rättvist.

   (Jf. Paine 1970.)

Många informanter talar om betydelsen av «soabala[s]vuohta» (tyst överenskommelse). «Soabala[s]vuohta» styr beteendet. En person berättar:

• «Mis leat oktasa[s] eatnamat. Orohatolbmot fertejit soabadit.» «Vi har gemensamma landområden. Människorna inom ett distrikt måste vara överens om olika ting.»

Kilde: (Jf. Solem 1970, s. 197.)

En äldre f.d. renskötare berättar om gamla tider, att:

• «Mis lei ie¿amet siida-ortnet ... Mii sápmela℅℅at fertiimet diggot ja soabadit gaskaneamet. Muhtimin manahii bohccuid dohko gosa eai galgan. Bievla-bohccot eai ádján guhká mannat juohke guvlui.» «Vi hade en egen siida-ordning ... Vi samer höll egna ting och enades med varandra. Ibland kunde man mista sina renar dit vart de inte skulle. På barmarken tar det inte tid innan de har spridit sig åt alla håll.»

Såsom framgått av ovan, diskuterar man inom och mellan olika siidaer driftsmässiga strategier. Bra kunskaper och strategisk informationsspridning utgör viktiga ingredienser vid genomförandet av olika arbetsuppgifter inom en siida. Ofta är det nödvändigt att fatta beslut «här och nu» utan någon föregående planering eller diskussion. Detta förutsätter en förmåga till självständigt beslutsfattande och handlande hos den enskilde renskötaren. De olika siidaerna var då och är även nu angelägna om att ta hänsyn till varandras nyttjandemönster. Det berättas, att:

• «Sápmela℅℅at orro lahkalagaid. Lávejedje hále[s]tit, gii gokko lea bohccuiguin. Erenoamá¿it gránjásiiddat ledje hui soabala℅℅at. Dat geat dobbelis orro, dat ii lean nu dárki. Gokko muhtin olbmuid ovddit olbmot ledje orron, dat lei daid guovlu. Nuppiid guovlu fas lei dieppe.» «Samerna levde nära varandra. De brukade diskutera, vem stannar var med sina renar. Speciellt de siidaer som låg nära varandra hade en överenskommelse. Man var inte så noggrann med de siidaer som var lite längre borta. Områden där en persons förfäder hade hållit till tillhörde personen. Någon annans område låg någon annanstans.»

En informant berättar hur det förhåller sig nu:

• «Olbmot eai sáhte summil mannat nuppiid eatnamiid ala. Mis lea dát á[s][s]i ortnet siste. Mis lea dat árbevierru ahte eat mana earáid eatnamiidda, ovdamearkka dihtii gos Ánttirat leat. Dát lágat eai leat ℅állon gosage. Olmmo[s] lea álo du[s][s]e gullan dan, don gulat daid máidnasiid go leat meahcis mielde. Doppe olmmo[s] boahtá diehtit, gii gos lea fitnan. Dat orru ártet, ahte mun galgga[s]in mannat dakkár sajiide. Dohko gos in leat ovdalge fitnan.» «Man kan inte på måfå flytta till andras betesområden. Vi har den här saken i ordning. Vi har den traditionen att vi inte far till andras områden, t.ex. där Anttir-gruppen håller till. Dessa lagar är inte nedtecknade någonstans. Man har jämt hört om detta. Man hör berättelser i renskogen. Där får man veta, vem som har varit på ett visst ställe. Det ter sig märkligt om jag skulle fara till sådana platser där jag inte varit tidigare.»

Vid «siiddastallan» tar man hänsyn till betes-, snö- och väderleksförhållanden, renens vanor, andras planer och nyttjandemönster, sedvanemässigt bruk och andra liknande faktorer. Man justerar sina betesstrategier i förhållande till påverkan från andra distrikt och påverkan i övrigt. När man inte har bra «guohtun» (sv. tillgång till mat), måste man låta sina renar beta inom stora områden. Då sker lätt en sammanblandning med andras renar. Sedan de dåliga åren i slutet av 1980-talet 77 har man börjat utfordra renarna på vintern.

En renskötare arbetar inom siidan med sina släktingar och också med sina partners och drängar. Ibland kan det ju vara så att en person eller familj inte har guohtun inom sitt område och då ansluter han sig med siidans samtycke till en siida, som har bra betesförhållanden. En renskötare beskriver en annan persons situation:

• «Diibmá das ii lean guohtun nu ahte dat jearai mis eatnama.» «I fjor hade han inte bra bete, då anhöll han hos oss om land.»

Inom det egna distriktet anordnas inte rensamlingar om det inte föreligger något behov av det. Man ser det inte som nödvändigt att skilja ut andras renar från en hjord. Men om renarna blandar sig med djuren från andra distrikt, uppstår behov av att förrätta en renskiljning:

• «Mis ii leama[s] siiddaid gaskkas riidu. Jos mastá bohccuid, das ii leat soahti, eatge mii álgge dan dihte rátkka[s]it. Min orohagas mii eat dan bargga. Jos Kárá[s]johkii mastá, de galgá rátkit.» «Vi har inte haft bråk mellan våra siidaer. Det uppstår inte något krig om de olika hjordarna blandar sig. Inom vårt distrikt börjar vi inte med skiljningar för den skull. Om våra renar blandar sig med renarna från Karasjok, då måste vi anordna en renskiljning.»

1.3.8.7 Levsse

Från Ifjord till Vestertana uppfördes ett spärrstängsel under 1950-talet. Längs Ifjordstängslet kommer renarna mot Vestertana på hösten. Man släpper renarna mot Máskejohka. I skogspartierna finns under vissa år gott om svamp. Under oktober och november hålls renarna i distrikt nr. 10 och de norra delarna av distrikt nr. 11. 78 Inom distrikt nr. 9 skiljs renflocken till 3–5 siidaer vanligen under januari efter samlingen i Levsse. Om det är ett dåligt år skiljer man inte. Renarna betar då i stora arealer. 79

Vid Levsse skiljer man ut de renar som tillhör andra distrikt. De familjemedlemmar, som kan, deltar i aktiviteterna. Kvinnorna deltar i princip i samma arbetsuppgifter som männen (jf. Flyttesamekvinnens arbeidssituasjon 1979). En kvinna berättar, att:

• «Mus lea ie¿an sadji boazodoalus. Láven doahput bohccuid, go bohccot bohtet jorrái. Dovddan ie¿an dehála¿¿an.» «Jag har min egen plats i renskötseln. Jag brukar ta fast renar när de kommer in i en inhängnad. Jag känner att jag behövs.»

Vid vissa tider föreligger det större behov av att öka arbetskraften. Det är upp till det enskilda hushållet att avgöra vilken arbetskapacitet man har till sitt förfogande. Ett hushåll eller driftsenhet kan ha egen arbetskraft. Men en del kvinnor förvärvsarbetar. Barn har ett eget renmärke och egna renar – ett system som delvis har en pedagogisk målsättning och effekt. Barn medtas i en ung ålder i arbete och lär sig på så sätt de i renskötseln nödvändiga kunskaperna. Förutom nära familjemedlemmar kan man ha andra släktingar, siida-medlemmar, drängar, gästvänner (sa. verdde) m fl. som arbetskraft.

Solem (1970, s. 190) hävdar att fördelningen av vinterbetesplatserna mellan de olika

siidaerna är av gammalt ursprung. Antalet siidaer är beroende av «jahkodat». Också renarnas rörelseschema inom ett visst område varierar. Det är möjligt att i förväg göra en exakt planering av de olika siidaernas befintlighet, men förändrade förhållanden medför oftast behov av att flytta på en renflock till ett annat ställe. Informanterna berättar att deras vintersiidaer för närvarande är belägna enligt följande:

En siida ligger från Luosnjárvárri norrut i ett område: Luosnjárvárri, Guov¿avárri, Ántte[s]várri, Bievrráoaivi, Marsavarri, ända fram till Lák[s]jotvárri norr om Lák[s]johka, i Rávdovárri och Fanasgiesskáidi.

En annan är i Noaskeoaivvit i början av året och flyttar mot våren till trakterna mot

Geassejavri och —ohkalas.

En enmans vintersiida ligger mot Tanamynningen i Álggosvárri och däromkring.

En traditionell vintersiida ligger i området runt Borsi. Detta område utnyttjas när och om betes- och driftsförhållandena i övrigt medger utnyttjande.

1.3.8.8 Om förhållandena förr

Tidigare fanns mycket vargar (sa. gumpe) i norr, vilket innebar merarbete under vintern i form av en ständig vallning. Då blev det inte mycket tid för fiske, jakt och bärplockning. 80 Pga. vargbeståndet var man således tidvis, under vintern och även under hösten, tvungen att valla sina renar dygnet runt. Då hade man hundar som hjälp. Ofta förlorade man sina renar i ett dåligt väder. Renarna blandade sig med andra hjordar, eller for åt fel håll på andras marker. Vallandet skedde bl.a. med följande inslag och procedurer:

• «Láviimet ealu birra ℅uoigat. Dálvvi miehtá guo[d]uheimmet, goas guo[d]uheimmet de juoiggaimet, vuojehettiin ja guo[d]uhettiin. Láviimet gumppiid baldit. Easka booahtán gumppet balle, muhto nuppit eai berostan, lávejedje doahppadit. Láviimet juoigat váriid, eatnamiid, olbmuid, gánddaid ja nieiddaid, buot seahkalaid juoiggaimet ja birra ain ℅uoigat.» «Vi brukade skida omkring renflockarna. Genom hela vintern vallade vi renar. Vi jojkade medan vi drev och vallade. Vi försökte skrämma vargarna. De vargar som nyss hade anlänt var rädda, medan de andra vargarna hade vant sig vid människan. Vi brukade jojka om fjäll, land, människor, pojkar och flickor, och om allt i salig blandning. På så sätt skidade vi om och om igen runt flocken.»

Tidigare kunde det uppstå konflikter mellan de olika siidaerna, men man löste i regel konflikterna internt. Så sker fortfarande.

• «Mii digguimet, muhto eat lága ovddas.» «Vi höll ting, men inte inför lagen.»

En informant berättade om flera sätt att tillrättavisa en person eller en grupp som brutit mot normerna. Man gav personen stryk rätt och slätt. Vidare kunde man skada vederbörandes aktiviteter eller egendom (renar) (jf. Solem 1970, s. 192). Om en renägare med stor hjord försökte utvidga sina betesområden eller flyttade genom en annans område utan tillstånd kunde man skada denne med en gemensam aktion mot hans hjord t.ex. genom att skrämma hjorden tills den blev utspridd på stora områden. Detta förorsakade mycket merarbete. Man kunde också genomföra sanktioner genom att slakta andras renar.

I fråga om större konflikter med ett annat distrikt anlitade man norska myndigheter. Också numera kan man vid vissa tillfällen ta kontakt med myndigheter, t.ex. gällande stängning av märkta leder.

1.3.8.9 Ingrepp, aktiviteter och konflikter

I NOU 1978: 18A (s. 230–236) räknas en del konflikter upp som kan uppstå mellan renskötseln och annat utnyttjande av utmarksarealer. Där omnämns bl.a. påverkan från jordbruk, skogsbruk, byggande för fritidsändamål, friluftsliv, motoriserad färdsel, kraftutbyggande, vägar, försvarets verksamhet, gruvdrift, naturskydd m.m. 81 I detta sammanhang poängteras följande påverkan: byggandet av kåtor och stugor i utmarkerna och därav medföljande färdsel, aktivitet och åverkan inom rennäringsområdet. I och med byggande och motorfärdsel har allmänhetens aktiviteter i utmarken ökat, vilket kan både på kort sikt och på lång sikt påverka negativt renskötseln och överlag den samiska kulturen. Vidare omnämns av informanterna förekomsten av jägare (turister) på hösten, bönders och andra fastboendes verksamhet och bevistande i utmarken liksom «urbanisering» inom renskötselområdet, t.ex. etablerande av ett kommuncenter i Tana bru.

1.4 Avslutningsvis om samiska rättsuppfattningar

Avslutningsvis några ord om samiska rättsuppfattningar. Jag har fått fram uppgifter som visar på ett gammalt och ännu i bruk varande system av regler för nyttjandet av land och vatten utifrån samiskt samhälle och tänkande. Det norska samhällets regelsystem och det samiska samhällets regelsystem bygger på skilda kulturella förutsättningar och behov. Det framstår som angeläget att den norska staten/lagstiftaren i realiteten utgår ifrån lokalbefolkningens rättsuppfattningar och behov. Om inte detta sker blir klyftan mellan lag och verklighet djupare och djupare.

Rent allmänt kan sägas att de samiska rättsuppfattningarna sammanhänger med det samiska samhället och kulturen och reglerar beteendet mellan människorna i förhållande till nyttjandet av resurser. Jag har i denna studie varit särskilt intresserad av de regler som förekommer i dag och som sammanhänger med nyttjandet av utmarksresurser, laxfiske i Tana älv och renskötsel. I korthet kan konstateras att de berörda samerna som en social grupp har utvecklat lokala sedvanor och rättsuppfattningar som de i större eller mindre grad är bundna till.

De samiska rättsuppfattningarna i fråga om rätten att tillgodogöra sig med resurser är intimt sammanknippade med och bygger i huvudsak på:

• traditionella samiska levnadssätt som i sin tur bygger på ekologiskt kunnande och tänkande. Därvid är samspelet mellan människan och naturen viktig.

• den samiska synen på familj, släkt, partners, siidamedlemmar och andra: näraboende och avlägset boende, dvs. samiska sociala relationer och normer.

• långvarigt nyttjande av områden och resurser.

Det är uppenbart att lokalbefolkningen här anser sig ha nyttjanderätt till mark och vatten. Denna nyttjanderätt betraktas som så stark att den kan jämställas med en äganderätt, enskild eller kollektiv, då vissa områden nyttjas sedvanemässigt av olika grupper under olika delar av året. Det framstår som uppenbart att distinktionen mellan nyttjanderätt och äganderätt varit och är av underordnad betydelse för det traditionella nyttjandet av markens och vattnens resurser. Det framhålls dock att staten t.ex. genom lagstiftning skall skydda samernas nyttjande av mark och vatten från andra utifrån kommande intressenter och deras aktiviteter.

2 Rätt i Deanodat

2.1 Inledning

2.1.1 Uppdraget och dess genomförande

Föreliggande arbete har tillkommit som en del i projektet «Samiska sedvanor och samiska rättsuppfattningar». Projektet har tillkommit med anledning av den sedan 1980-talet i Norge pågående diskussionen om samernas rätt till mark och vatten. Såväl Sametinget som Justitiedepartementet har tagit initiativ till forskning om samiska rättsuppfattningar. Prof. Tom G. Svensson leder det första större projektet i ämnet. Han skriver i förordet till den första presentationen i form av tryckt text av detta sedvaneprojekt (1999, s. 3), att «our main concern is customary law as a process», dvs. sedvanerätten är föränderlig, en process. Mitt bidrag är avsett att utgöra en del av denna process på vägen till implementeringen av de fakta som uppdagas bl.a. i samband med det samlade sedvaneprojektet.

Syftet med föreliggande arbete är att utröna samernas sedvanor och rättsuppfattningar i anknytning till utnyttjande av land och vatten. För detta arbete har jag använt samma metoder och i stort sett samma begreppsunderlag som vid tidigare studie i samma ämne i andra delar av Tana kommun. För att få fram information om sedvanor och rättsuppfattningar har jag diskuterat och genomfört intervjuer med ett antal personer om deras resursbruk i utmarkerna och i Tanafjorden. Samtalen och intervjuerna har förts på samiska. 82

Min avsikt har varit att undersöka de rättsuppfattningar som gäller i dag. Informanterna, har beroende på åldern, lämnat information om tidigare förhållanden. De har låtit mig ta del av sina minnen och kunskaper om den traditionella kulturen i Vestertanaområdet. Detta har skett genom berättelser från en svunnen tid och beskrivningar av enstaka händelser i det förflutna. Informanterna är aktörer i samtiden och deras beskrivningar gäller också nutid. Man kan se, att de olika näringarnas specifika arbetsmoment ger invånarnas sociala tillvaro och livet i övrigt dess rytm, riktning och innehåll, nu som förr.

Jag har i ett initialt skede i min undersökning utgått från att rättsuppfattningarna lever kvar som ett slags minnesstoff och lever vidare i samband med olika situationer/aktiviteter. Min uppgift har varit att placera samiska rättsuppfattningar i en kulturell kontext. 83 Att lösgöra samiska rättsuppfattningar från sin kulturella kontext verkar inte meningsfullt. Jag har i min undersökning om samernas rättsuppfattningar utgått från informanternas eget sätt att gestalta sin kultur. Utan att definiera begreppet «kultur» alldeles för strikt – jag har velat lämna dörrarna öppna för informanternas synsätt – har jag tagit i beaktande att begreppet innehåller både materiella och andliga element. Jag har gått till fältet med lyhördhet för informanternas egen verklighetsbild. I samband med diskussioner har vissa teman visat sig uppta informanternas tankevärld. Ett sådant tema är näringsaktiviteter. Ett annan ofta förekommande samtalsämne är resursförvaltning. Under arbetets gång har jag justerat mina metoder och teorier. Därvid har jag lagt vikt vid «innsikt over fastlagt opplegg» och «innlevelse og oppdagelse over nitid verifisering» (Wadel 1991, s. 22). 84

2.1.2 Sjösamerna i Vestertana

Vestertana (sa. Deanodat) ligger i den nordvästra delen av Tana kommun i Finnmarks län. Vestertana ligger innerst i den 75   km långa och 10   km breda Tanafjorden (sa. Deanovuotna). De flesta som bor eller bott där är samisktalande samer (se Gjerde & Mosli 1985, s. 71 och Varsi 1992, s. 5: tabell 4). Sjösamerna («sjösame» heter på samiska mearrasápmela[s]; meron) har haft en egen «dialekt» på 1600-talet och 1700-talet. Den dialekt som talades i Vestertanaområdet har varit mycket nära besläktad med eller en del av den östsamiska (enare- och skoltsamiska) språkgruppen (Solem 1970, s. 30). Språkolikheterna i förhållande till nordsamiskan har med tiden försvunnit bl.a. genom att kontakterna förstärkts med nordsamiska renskötare. Samiska är ännu i dag det språk som talas mellan bygdens invånare. Den nuvarande dialekten i Vestertana står nära den nordsamiska variant som talas i inlandet. 85 Bland barnen och ungdomarna finns både samisktalande och norsktalande.

Under den senaste 15-års perioden har folkmängden halverats, från 40 invånare år 1985 till dagens 23 86 invånare. Om man ser till de befolkningsförändringar som skett inom Vestertana och den närliggande bygden Torhop (sa. Gohpi) så fanns där 228 invånare vid förra sekelskiftet, 119 invånare år 1980, 89 invånare år 1990 och 81 invånare år 1994. Folkmängden har också minskat under senare hälften av 1990-talet (Strategisk naeringsplan for Tana kommune 1997–2000; se också Varsi op.cit.). På 1970-talet var fortfarande 40   % av Vestertanas befolkning unga. I dag bor några få barn och ungdomar i bygden. Barnen och ungdomarna är strukturellt integrerade i det norska utbildningssystemet på andra orter. De flesta av dagens invånare är över 50 år gamla, vilket tyder på att rekryteringen till primärnäringarna och det traditionsbundna levnadssättet har försvagats. Vestertana är inte unik i detta hänseende. Uppgifterna (Årsmelding fra Tana kommune om naeringsutvikling, 1998) tyder på att antalet invånare i hela Tana kommun minskar. En stor del av kommunens invånare är i åldern 40–66 år.

I Vestertana är alla släkt med varandra. Allt vittnar om att bygden har varit större. Tomterna är stora och många hus är obebodda. Nu finns där en livsmedelsbutik och en kapell. Det gamla internatet står tomt. Man kan se att förr har bygden varit mer vital. De som stannat kvar delar sitt sociala rum med varandra. Besök är önskvärda och frekventa. Vid kajen finns ett slags aktivitetshus för de lokala fiskarna. Där har jag vid skilda tillfällen varit närvarande i olika arbetssituationer. Där lyfts den traditionella livsstilen till vardagslivets verklighet i nuet. Känslan stärks av att husen i Vestertana är moderna och bilderna på väggarna inomhus på sitt sätt knyter nuet till gången tid och bidrar till att ge en känsla av kontinuitet till scenerna från informanternas berättelser och aktiviteter. Moderna föremål och redskap – båtar, snöskotrar, symaskiner och barnens datorer – omger och ingår i de lokala miljöerna och tränger in i traditionernas och sedvanornas värld. Traditionerna framflyttas i tid och rum och tar form i mötet med det moderna. Regler och förordningar från det norska samhället tränger i snabb takt fram och utmanar de lokalt förankrade uppfattningarna och försöker dominera de lokala livsformerna.

Av Steinar Pedersens beskrivning av Vestertanabygden (1999) framgår att det inom området finns gott om samiska kulturlämningar bl.a. i form av heliga platser och gamla boplatser. Samiska namn på orter, sjöar, berg, myrmarker och annat visar på samiska bosättnings- och näringsförhållanden genom tiderna. Man får också information om ägande när det gäller nyttjandet av vissa bestämda områden m.m. Ortnamnen och kulturlämningarna visar således att bosättningen i området härrör sig från mycket gammal tid. De markerar för sin del samernas tillhörighet till området och de rättsliga normerna gällande nyttjandet av de olika land- och vattenområdena och de olika resurserna däri.

Samernas kultur har sedan gammalt karaktäriserats som en jakt- och fångstkultur. Sjösamerna bedrev jakt, fångst och fiske. De bedrev tidigare i stor utsträckning också näringsverksamhet i inlandet, men när den delen av deras verksamhet avtog blev den sjösamiska kulturen mera präglad av havsfiske (Vorren & Manker 1976, s. 82). Sjösamerna i Tanafjorden hade i slutet av 1600-taler renar samt kor och får. Differentieringen till olika former av näringsverksamheter är av relativt sent datum (NOU 1978: 18 A). Under 1700-talet var samerna fortfarande halvnomader med flera boplatser. Säsongvis utnyttjades de olika resurserna längs kusten och de inre delarna av fjordarna samt i utmarkerna. Inom den gamla sjösamiska siidan i Tanafjordområdet började stationära bosättningar utveckla sig på de tidigare sommarboplatserna under 1700-talet. Nu bor sjösamerna vid havet (sa. áhpi; mearra) och inne i fjordarna på de tidigare sommarboplatserna. Deras näringsanpassning kom att likna den övriga kustnära näringsformen, vilket innebär att sjösamerna har på sina håll haft svårt att framträda med specifika särdrag i anknytning till näringsutövande, speciellt eftersom deras kultur har varit föremål för nertryckande och osynliggörande. Det finns en stor variation avseende sjösamernas näringsutövande samt språkliga och kulturella situation.

2.2 Sjösamiska näringar och resursutnyttjande

Tanafjorden ligger i en syd-nordlig riktning och mynnar ut i Barents hav. Barents hav är ett av världens rikaste fiskeområden. Tanafjorden är sedan länge känd för sin rika och varierande tillgång på fisk. De samer som bott i området har utnyttjat de möjligheter som fjordfiske har givit för att upprätthålla bosättningen, näringarna och kulturen. Fjordfiske har kombinerats med andra näringar. Den allsidiga näringsanpassningen till naturresurserna har också bidragit till att bevara nyttjandet av flera resurser i kombination. Den sjösamiska kulturformen, såsom den varit under detta århundrade, har utvecklats kring fiske, jordbruk och utmarksnäringar. I och med moderniseringen av arbetslivet har också andra näringar eller intäktsmöjligheter vuxit fram. En del sjösamer har arbetat och arbetar numera säsongvis eller permanent utanför bygden inom fiskeindustrin, i vägverket, inom byggnadsbranschen, inom den kommunala sektorn m.m. Lönearbete och införing av nya näringar är för många ett sätt att hålla sig kvar inom kombinationsnäringarna och på orten.

2.2.1 Fjordfiske

Ursprungligen har fisket i Barents hav bedrivits i närheten av kusten (sa. riddu). Fiskförekomsten är beroende av planktonproduktionen vilken omsätts av planktonätarna sill och lodda. Dessa drar med sig mängder av fisk från mer avlägsna havsområden till kusten och in i fjordarna (Hamre 1991). Karakteristiskt för fjordfisket (sa. vuotnabivdu) i Vestertanaområdet och på andra håll i de nordnorska fjordarna är att fiskarna använder sig av små båtar och låga investeringar i redskap. Sjösamerna har i första hand bedrivit «et utprega hjemmefiske» (Pedersen 1994, s. 21). Vidare är fjordfisket en näringsverksamhet bland andra näringar där specialisering knappast förekommer. Man fiskar året runt olika fiskarter beroende på när dessa kommer in i fjorden och beroende på tillgång. Speciellt tidigare, t.o.m. 1950-talet förekom många fiskarter i fjorden.

Fisket har varit en förutsättning för det jordbruk (sa. eanadoallu) eller egentligen kreaturshåll (sa. [s]ibitdoallu) som bedrivits. Kreaturen utfordrades med fiskhuvuden och småfisk som kokts tillsammans med alger, tång m.m. Från kreaturen erhölls mat och kläder i form av ull och skinn vilket i sin tur gav möjligheter för att delta i fisket (se Björklund 1985, s. 194). Om man sålde något, t.ex. hantverksprodukter, fick man kontanter som man också hade behov av.

I Tanafjorden bedrivs sedan gammalt husbehovsfiske. Fisket har fram till 1970-talet skett genom att fiskarna dagligen besökt fiskeplatserna i fjorden där familjens matfisk fångats. Genom den frekventa närvaron i fiskevattnen har den enskilde fiskaren ackumulerat en ingående kunskap om fiskbestånden i fjorden, fiskens befintlighet och rörelser och deras respektive årscykler, strömförhållanden i fjorden, lokala vindförhållanden m.m. Befolkningen i Vestertana fäster stor vikt vid de erfarenhetsbaserade kunskaperna och det kunnande som Vestertanaborna har. Speciellt tidigare då man inte hade några avancerade instrument var man tvungen att lita på sina egna kunskaper. Men också nu räknar invånarna i Vestertana kunskaperna som en resurs (jf. Tanafjordprosjektet 1993, s. 64). 87

2.2.1.1 «Fjordmåten» – om den sjösamiska kulturen av i dag

Före andra världskriget var det allmänt förekommande att de olika hushållen i Vestertana hade ett par kor, ett antal får och annan kreatur. Arbetstempot var hårt. 88 Man kombinerade fjordfisket med jordbruk och utmarksnäringar. Några ägde också renar. Några män arbetade säsongvis eller under en längre tid utanför bygden. Detta var fortfarande på 1960-talet vanligt.

2.2.1.1.1 Före och efter kriget

Fångsterna från vinterfisket (sa. dálvebivdu) var av stor betydelse för fjordbefolkningen då försäljning av dessa fångster gav familjen möjlighet att betala hela eller delar av sina tidigare inköp hos den lokala handelsmannen. Sommartid fiskades – fram till 1917 – likaså stora mängder fisk. Sommarfisket var av stor betydelse såväl för sjösamerna som för den övriga befolkningen längs de nordnorska kusterna genom den s.k. pomorhandeln. Detta var en byteshandel mellan den nordnorska kust- och fjordbefolkningen och nordryska fiskarbönder (pomorer) främst från Vita havsområdet. Pomorerna medförde främst mjöl, men även byggmaterial i form av tjära, timmer, näver och rep samt tyger, porslin och karameller. Varorna hade ryssarna ofta själva bytt till sig på handelsplatser i hemlandet. Sejfisket var den huvudsakliga bytesvaran för handeln med pomorerna. Pomorhandeln gav sjösamerna en viss självständighet i förhållande till de norska handelsmännen och fiskeripolitiken i landet. Efter pomorhandelns upphörande blev laxfisket, torskfisket och flundrafisket allt viktigare för kust- och fjordbefolkningens försörjning, liksom utmarksnäringarna. 89

Enligt information i Reidar Nielsens bok «Folk uten fortid» (1986) började sjösamerna känna sig nedvärderade i samband med den näringsutveckling som har skett i Nord-Norge under den första hälften av 1900-talet (se också Larsen 1979, s. 9). Man skulle rationalisera sin verksamhet och modernisera den. Förändringarna i fiskeindustrin och uppbyggandet av Finnmark efter kriget innebar stora förändringar för sjösamerna. Man blev på många sätt beroende av de nationella handelskonjunkturerna. Fjordfolket hade inte beredskap inför de förändringar som pågick, dvs. stora båtar, moderna redskap, låne- och investeringsmöjligheter samt tillräckligt goda kontakter med de inflytelserika handelsmännen och tjänsteinnehavarna i den norska administrationen och bankväsendet.

Den sjösamiska kulturen passade inte in i den nya norska samhällsordningen och den blev av många utomstående betraktad som ålderdomlig och bakåtsträvande. Efter andra världskriget gällde det att bygga upp Nord-Norge i materiellt hänseende. Den sjösamiska kulturen hade låg status. De förslag som gjordes i samband med Samekomiténs arbete år 1959 90 , fick inget större stöd från kustkommunerna i Finnmark (Aarseth 1983): bl.a. «Tana og Nesseby kommunestyrer fant att innstillingen fra Samekomitéen var uten aktualitet for deres kommuner» (op.cit., s. 12). Många kustkommuner var inte, enligt Björn Aarseth, intresserade av en ny samepolitik. Å andra sidan hade inte sjösamer egna intresseorganisationer och samefrågan blev associerad med Inre Finnmark. Sjösamerna har på sina håll fått en känsla av att de varken ingår i den samiska eller den norska gruppens intressesfärer. En informant bekräftar detta avseende havsfiskenäringen med följande ord:

• «Mii eat gula dá℅℅aid beallái, eatge sámiid beallái.» «Vi tillhör varken den norska eller den samiska sidan.»

I Tana kommun liksom på flera andra håll i Nord-Norge skedde tidigare en viss rangordning mellan de olika samiska grupperna (Nielsen 1986, s. 126–127) där sjösamerna hamnade långt ner i hierarkin. Alla i dagens Vestertana delar dock inte i dag den uppfattningen att de skulle ha blivit utsatta för nedvärdering av andra samegrupper i Tana kommun. Vestertanaborna har länge behållit goda kontakter till renskötarna och de förstnämnda har fått många kulturella uppslag och idéer från de sistnämnda. Det tidigare gästvänförhållandet (sa. verddevuohta) mellan Vestertanabor och inlandssamer, liksom släktbanden mellan sjösamer och inlandssamer, har givit en grund för fortsatt kontakthållande och samexistens.

En person säger om detta ämne, att:

• «Mon in jáhke ahte dáppe leat mearrasámit deddon.» «Jag tror inte att sjösamerna här har varit undertryckta.»

Däremot finns det enighet om att man blivit utsatt för en orättfärdig behandling från de norska myndigheternas sida, såväl från centrala som regionala håll.

2.2.1.1.2 Jojk och renar är inte det som hörs och syns

Milton M.R. Freeman skriver i en uppsats från 1988 (s. 5; jf. Svensson 1999, s. 10.), att det för en social grupp gäller att överleva och stanna kvar i livets spel (eng. «stay alive»; «stay in the game»). Sjösamerna har med tiden förändrat sin kulturella position för att anpassa sig till den föränderliga miljö inom vilken de är verksamma och för att kunna fortsätta med sitt liv baserat på den egna kulturen. De har så att säga omformat sin kultur (jf. Bourdieu 1977). I detta hänseende är de handlingsorienterade aktörer (Giddens 1984) som i konkreta situationer använder sina kunskaper och erfarenheter för att dra fördelar av de föränderliga omständigheterna.

Den samiska etnopolitiska rörelsen har en av sina rötter bland sjösamerna under det tidiga 1900-talet. Namnen Anders Larsen och Isak Saba är i detta sammanhang bekanta för många. Den nya stora sjösamiska resningen skedde först på 1980-talet (se Nilsen 1998, s. 72–73). Sjösamerna själva har nu blivit etniskt medvetna och har omdefinierat sig «fra norsk til sjösamisk» (Eythorsson 1991, s. 90). Deras etnopolitiska medvetenhet innehåller kritik gentemot staten och mot intrång med statens tillstånd i samernas land och vatten. 91 Den kritiska tonen bottnar ofta i en rädsla för att resurserna inom deras områden tryter:

• «Váttis orrut dáppe go resursavuo[d][d]u nohká. Bálddis lea nohkan, sildi nogai, luosas lea haddi mannan vulos. Bálddis nogai bivdduin.» «Det är svårt att stanna kvar om resurserna tar slut. Hälleflundra finns inte mer, sillen tog slut, priset på lax har gått ner. Man har rovfiskat hälleflundra.»

En annan person konstaterar, att:

• «Dorskehivvodat lea uhccon ja uhccon. Sáhttet vel boahtit buorre jagit.» «Torskbeståndet har minskat och minskat. Goda fiskeår kan dock komma ännu.»

Färggranna samekläder med intressanta mössor och smycken, jojk och renar är inte det som syns och hörs i Vestertana. På 1950- och 60-talen var det populärt att lägga koftan, mössan och andra etniskt samiska rekvisita åt sidan. Det samiska språket bevarades dock som dagligt kommunikationsspråk i Tanafjordområdet. Samekoftan används alltjämt av några personer på orten.

Vestertana verkar livaktig utan samemössor och utan industrier, företag, kontor, post, skola eller hamburgerkiosk. De kriterier som informanterna använder för att beskriva sig själva är emellertid, när de omvandlas till praktik i det dagliga livet, osynliga för utomstående. 92 Det gäller att bli synlig även i det norska samhället, utanför de lokala miljöerna. De sjösamiska frågorna bör så att säga främjas genom offentliga samhällsorgan och lagstiftning. Deras kultur och identitet bör synliggöras. Sjösamernas specifika problematik har under 1990-talet uppmärksammats inte minst av Sametinget.

När det gäller dagens sjösamiska kulturella komponenter är det inte särskilt ändamålsenligt att beskriva dem med hjälp av speciella särdrag, beroende på att sjösamerna har varit utsatta för en stark förnorskningsprocess (Eidheim 1971; Halonen & Turi 1983; se också Pedersen 1987). Den kulturella positionen kan beskrivas på flera sätt eftersom en kulturs alla komponenter stöder denna strävan att överleva (Freeman 1988) och den näringsanpassning som följer därav. Sammantaget kan sägas, att mycket av den «gamla» samiska kulturen finns alltjämt kvar hos samerna i Vestertana som ett slags traditionsförråd som legitimerar den nutida kulturella situationen. De kan beskriva både den materiella och andliga kulturen i form av redskap, matvanor, hantverkstraditioner, släktlinjer m.m. Några av dessa egenskaper förankras av informanterna också i samtid. Berättelsekonsten lever också kvar. Den sjösamiska kulturens karaktär i dagens Vestertana ser man kanske tydligast i samernas näringsutövande och i deras medvetenhet om betydelsen av en bra resursförvaltning. Kust- och fjordfisket har en särskild roll som sjösamisk kulturbärare. Såsom redan framkommit, kombineras fjordfisket med utmarksnäringar, fårbruk och med mer eller mindre tillfällig sysselsättning inom den moderna yrkessektorn.

I samband med diskussioner med informanterna om detta ämne har ofta en eller flera av de följande kriterierna framträtt tydligt:

• näringsutövningen,

• fjordområdet och de där befintliga resurserna,

• resursutnyttjandet och förvaltningen samt därmed sammanhängande normativa regler,

• släkttillhörigheten,

• «mentaliteten» (sociala umgängesformer, hänsyn till andra lokalt boende, tidsbegreppet, liv utan jäkt och pengar, personlig frihetskänsla),

• det samiska språket och

• de lokalt relaterade kunskaperna. 93

Dessa kännetecken sammanfaller åtminstone delvis med de etnicitetskriterier som räknas upp i NOU 1984: 18 (s. 115–117), nämligen

• betydelsen av släkt,

• områdestillhörighet,

• näringstraditioner,

• kulturella värden,

• religiösa värden och

• social organisation.

(Se också Gjerde & Mosli 1985, s. 36 och Stordahl 1996, s. 146–147.)

2.2.1.1.3 Resursvänlighet

Einar Eythorsson (1991, s. 19) skriver i sin studie av en fjordbygd i Finnmark, att «den norske og kvenske tilpasning i Nord-Norge var mer innrettet på intensiv ressurshösting og bofasthet, dyrking av jord och pengeökonomi, mens den typiske samiske tilpasning var basert på ekstensiv ressurshösting med stor vekt på jakt, mobil bosetting og husdyrhold basert på höstingsbruk.» Eythorsson (op.cit., s. 12 och 19–24) kallar den här (samiska) typen av anpassningsform för «multitilpassning», dvs. en allsidig och flexibel anpassning till ekosystemet under loppet av en årscykel.

I sin beskrivning av vissa fjord- och kustbygder beskriver Ragnar Nilsen (1998) «fjordmåten» som ett sätt att anpassa sig till de förändrade omständigheterna såsom förminskade resurser och nya ramvillkår. Rationaliteten ligger i att acceptera en samhällelig situation med låga inkomster samtidigt som man fortsätter med de traditionella höstingsaktiviteterna och omvandlar dem till en ny kombination. Detta har Vestertanas befolkning gjort. Man ökar inte heller inhöstingen för att konkurrera med andra och för att höja sin levnadsstandard. Många informanter är medvetna om att de måste hålla levnadsstandarden nere, speciellt när resurserna i utmarkerna och i fjorden tryter.

Man måste också hålla i minnet att dessa villkor har tvingats fram av det norska samhällets regelverk: fjordfiskarna i norr i alle fall inntil nylig – har vaert presset inn i en ökonomisk situasjon med lavere inntekter og med en mer belastende arbeids- og livssituasjon enn den norske befolkninga i de samma utkantområda» (Nilsen 1999, s. 93). Informanterna poängterar också värdet av att ha en personlig frihet, man är herre över sig själv, såväl i fiskerinäringen som i utmarksnäringarna. De poängterar att det finns andra värden i livet än jäkt och konsumtion. «Fjordmåten» är således ett sätt att «stay in the game», dvs. att klara sig (sa. birget) inom ett system för vilket de samiska näringarna och resursutnyttjandet utgör grunden men som är påverkat av yttre omständigheter. En informant beskriver fiskare med följande ord:

• «Bivdit leat spesialolbmot. Bivdi ferte leat nanus olmmo¿in ja sus ferte leat hárjáneapmi ja diehtu. Fiskáriin leat eará várdinorpmat: don leat ie¿at hearrá ja ruhta ii leat dehála[s].» «Fiskarna är speciella som personer. En fiskare bör vara stark som person och han bör ha erfarenhet och kunskaper. Fiskarna har andra värderingar: man är herre över sig själv och pengarna är inte viktiga.»

Man kan också se det traditionella sättet att bruka resurser bland sjösamerna som ett sätt att förvalta resurser såsom ovan antytts. Man har hushållat eller levt sparsamt med de resurser som man haft till sitt förfogande, vilket visar att man har varit medveten om begränsningarna i resurssituationen i naturen. Man är väl medveten om naturen som en begränsad resurs. En informant säger, att:

• «Stuorámus riggodat mis lea luondu. Luondu sáhtá[s]ii min ealihit go dat dik[s]ojuvvo.» «Den största resursen vi har är naturen. Naturen kan ge oss uppehälle om man tar hand om den.» 94

Fikret Berkes och M. Taghi Farvar (1989, s. 6) hävdar att det är pga. de traditionella systemen för resursförvaltning som man i dag överhuvudtaget har naturresurser kvar på jorden. Ragnar Nilsen (1998, s. 145–147) talar om fångstdämpande strategier i fjordarna och vid kusten. Kritiken mot de icke-lokala fiskarna gäller ofta redskapstyper. Fjordfiskarna använder selektiva redskap – garn, juksa och lina – som väljer ut vuxna mogna fiskar vilket betyder att fiskarna får leva tillräckligt länge för att säkra reproduktionen. De lokala fiskarna har traditionellt haft små båtar, såsom redan angetts. 95 Selektivt fiske i liten skala inne i fjorden är lika med bärkraftig, långsiktig, ekonomisk verksamhet (jf. Helander 1996, s. 2–3). Också andra faktorer har fångstdämpande effekt. Trots den kulturellt inbyggda resursvänligheten av «fjordmåten» har de sjösamiska fiskarna stora problem när det gäller att få offentligt stöd från storsamhället för sitt levnadssätt.

2.2.1.2 De olika marina arterna – betydelsen och sedvanorna

Kust- och fjordbefolkningen har haft och delvis alltjämt har lokala kulturspecifika regler för vilka fiskearter som kan fiskas då vissa betraktas som «ufisk», dvs. för människan oätbar fisk. De viktigaste fiskarna av dem som fångats har varit kveite, lax, sej, torsk, sill, kolja och havslaxöring. Till gruppen «ufisk» eller liknande räknas: rognkjeks, stenbit, lodda, krabbor, räkor och musslor. En informant lämnar följande information:

• «Luossa, finddar, sáidi, diksu, bálddis ja dorski ledje guolit. Dát ledje guolit maid olbmot dáppe bivde. Eará lei ufisk.» «Lax, flundra, sej, kolja, hälleflundra och torsk räknade vi som fisk. Det var dessa fiskarter som fångades här. De andra arterna räknades som ofisk.»

Som allmän regel kan sägas att man helst har fångat sådana arter som har gått att använda som mat i hushållet eller som foder åt kreaturen. Numera har man ändrat matvanorna avseende fångsterna från havet. Exempelvis används krabba och rom (no. rogn) av rognkjeks i viss utsträckning vid matlagningen i Vestertana. Å andra sidan har många vardagliga rätter fallit bort. Som exempel kan nämnas att man tidigare brukade rensa torskmagen och fylla den med torsklever och havregryn. Ingredienserna saltades och pepprades. Därefter kokade man denna korvrätt som kallas på samiska «guhtamágat». Det kan tilläggas att torsklever och rom fortfarande används, t.ex. som tillbehör till kokt torsk.

Nedan tar jag upp en del av de marina arter som funnits och alltjämt finns i Tanafjord och sådana arter som påverkar fisket där.

2.2.1.2.1 De viktigaste arterna

Torsk (no. torsk; sa. dorski 96 )

Torsken i Finnmark indelas i två grupper, nämligen norsk-arktisk torsk och kusttorsk. Det är den norsk-arktiska torsken som bidrar till de största kvantiteterna torsk. Inge Arne Eriksen skriver om detta (1996, s. 5): «Når torsken samler seg på gytefeltene i Tanafjorden kalles den for «gotfisk», og blir gjenkjent som den fisken som oppholder seg i fjorden hele året. Hvis lodda siger inn i Tanafjorden i mars-april, samler det seg som regel mye torsk i området. Denne torsken skiller seg fra gotfisken ved at den er storvokst og ikke kjönnsmoden, og lokalt i Tanafjorden kaller denne for «juptafisk». 97

Kusttorsken uppehåller sig i huvudsak utmed kusten och inne i fjordarna hela livet. Den torsk som stannar i fjordarna året om har medfört en viss stabilitet för fiskenäringen i området och har också bidragit till en stabil grund för bosättningen (jf. Pedersen 1994, s. 94). Kusttorskens biologi skiljer sig från den norsk-arktiska arten (Eriksen 1996). Kusttorsken som kan indelas i flera underarter växer och mognar fortare än den norsk-arktiska torsken. Den nationella fiskeförvaltningen gör dock ingen skillnad mellan de olika arterna utan baserar sina bestämmelser på de uppgifter som avser den norsk-arktiska torsken.

Många prioriterar numera att fiska torsk eftersom inkomsten från torskfisket bedöms som god. Enligt informanterna blev torsken på 1970-talet den viktigaste fiskarten pga. de höga priserna och den goda tillgången har påverkat utfallet av torskfisket. Den sälinvasion som började i slutet av 1970-talet har bidragit till en kraftig reducering av fiskbeståndet i fjorden. Under de dåliga torskåren mellan 1987–1990 var fångsten av torsk liten (Information från Fiskeridirektoratet i Finnmark), vilket avspeglas i fiskestatistiken avseende Tana kommun. Den i Tana kommun hemmahörande fiskeflottans fångst var 145   tonn år 1986; 20   tonn år 1987; 31   tonn år 1988; 43   tonn år 1989 och 154   tonn år 1992.

Den viktigaste tiden för torskfiske är under april och maj. En informant berättar att det tidigare fanns mycket torsk i fjorden, också under senhösten och vintern, men att den nu lämnar de innersta delarna redan på hösten. Inne i fjorden är det överlag dåligt med fisk numera jämfört med hur fiskbeståndet har varit. Under hösten fiskas torsken med lina inom de yttre delarna av fjorden. En del av torsken behålls som matfisk i hushållet. Invånarna är angelägna att fästa vikt vid matfiskets betydelse:

• «Borranguoli olmmo[s] oa¿¿u beare vie¿¿at vuonas. Dat lea dehálá[s] dállodollui go addá borramu[s]a.» «Matfisk får man bara hämta från fjorden. Detta är viktigt eftersom det ger matfisk åt hushållet.»

Efter vårens torskfiske börjar man med laxfångsten:

• «Go mii dorskiin geargat máj-mánus de álgit luosa bivdit.» «När vi är färdiga med torskfisket i maj, börjar vi med laxfångsten.»

Vildlax (no. laks; sa. luossa)

Laxen är en anadrom art: som unga vandrar laxarna från älvarna dit de vänder tillbaka i vuxen ålder (NOU 1999: 9, s. 42). På våren vandrar laxen in i det fjordsystem varifrån den kommer. Inne i fjorden simmar laxen nära ytan och land.

Det samiska laxfisket i fjordarna går långt tillbaka i tiden. Laxfiske med fasta redskap är också av gammalt datum. Fiske med krokgarn och kilnot introducerades i Finnmark under senare hälften av 1800-talet. Under perioden från slutet av 1950-talet till 1970-talet genomgick laxfisket stora förändringar i Norge (NOU 1999: 9, s. 50). Drivgarnsfisket ökade åter i början av 1960-talet. Omkring år 1970 fiskades det med ca 10.000 drivgarn, sju år senare var antalet 31.000. Under 1970-talet ökade också antalet krokgarn från 1500 till 6000. På 1980-talet började man på många håll på allvar med fiskodling vilket ledde till lägre priser som blivit bestående. De stora fångsterna med drivgarn och minskningen av laxfångsternas storlek både vid kusten och inom fjordområdena förde till begränsningar i drivgarnfisket. Drivgarnfiske i havet förbjöds 1989. Redan tidigare förbjöd man drivgarnsfisket öst om Nordkapp (NOU 1999: 9, s. 52). Tiden för fiske med fasta redskap blev också reducerad på 1980-talet, antalet laxfångstplatser likaså.

De lokalt boende fiskarna fångar lax med kilnot och krokgarn. För denna typ av redskap har man som fiskare en registreringsplikt. Tidigare var det tillåtet att fiska i havet från 15. april till 24. augusti med kilnot och krokgarn. Gradvis har fisketiderna ändrats. I Finnmark är fisket med kilnot tillåtet under perioden 15.5–4.8 och fisket med krokgarn under perioden 1.6–15.7 (Forskrift om fisketid for fiske etter anadrome laksefisk i sjöen 1993). Fiskarna är kritiska mot den korta fångsttiden. Systemet med krokgarns- respektive kilnotreglering upplevs av fiskarna som krånglig och onödig. Krokgarn t.ex. passar inte för fiske i kraftigt strömmande vatten.

Fiske med bundna redskap på statens mark kan bara ske i havet «etter utvisning» av de berörda myndigheterna. (Forskrift om fiskeriforvaltning på statsgrunn 1992). I Finnmark förvaltas lax- och inlandsfiske på statsmark av Finnmark Jordsalgskontor. Mot en avgift tilldelas man en fiskeplats i statens vatten. Vid tilldelningen av fiskeplats tar man hänsyn till fiskets näringsmässiga betydelse, fiskarnas bosättning och biologiska faktorer. En sådan laxfiskeplats kan tas ur bruk när den blir ledig. Markägaren har motsvarande fiskerätt i havet med fasta bundna redskap «så langt hans grunn går». Också dessa privata laxplatser måste registreras hos en behörig myndighet. Man är också skyldig att redovisa fångsten för offentlig statistik. 98

Den fångade laxen säljs eller används i hushållet:

• «Luossa lea vuovdin- ja borranguolli.» «Lax används både för avsalu och som mat.»

En fiskare från Vestertana hävdar att laxfisket sedan krigsåren har varit den viktigaste fiskeformen förutom torsk (Pedersen T. 1995, s. 74). Om man så räknar värdet av fisket, så är det enklast att räkna värdet av den fisk som går till försäljning. Laxpriset har inte följt den allmänna prisökningen i samhället utan priset ligger på den nivå som det hade under 1970-talet. Lönsamheten för laxfiske i Tana fjord bedöms f.n. av fiskarna som dålig. Informanterna menar att olönsamhet i näringen klart sammanhänger med laxodling. Inköparna föredrar att köpa in odlad fisk bl.a. med anledning av det låga priset och den regelbundna tillgången. Men man kan inte enbart beräkna fiskets värde genom de monetära inkomster det ger. Man måste också framhäva och inse den kulturella betydelsen och den betydelse det har för bevarande av befolkningen i fjordbygden och för hela regionen.

Kolja (no. hyse; sa. diksu)

Man fångar kolja med lina på sommaren och med lina och juksa på hösten och vintern. Under januari-mars befinner sig koljan utanför Tanafjorden. Man fiskar kolja både för avsalu och husbehov.

Sjurygg (no. rognkjeks; sa. ron℅eaksa eller rundierpmes)

Rognkjeks fiskas under april och maj månad då fisken befinner sig i grundare vatten. Fångsten av rognkjeks är ett exempel på hur en art eller näringssektor kan få en förändrad betydelse. Förr brukade man få rognkjeks med laxgarn och fiskrommen användes som foder åt korna:

• «Mii ℅ohkkiimet rundierpmes mea[d][d]emiid ruitui gusaide. Návehis lei ruitu.» «Vi samlade rom av rognkjeks åt korna. I ladugården hade vi en gryta i vilken rommen lades.»

Numera fångar man rognkjeks för rommens skull. Efterfrågan uppstod redan under 1970-talet. Rognkjeks upplevs ha blivit ekonomiskt betydelsefull som avsalufisk under 1980-talet och 1990-talet i Tana fjord pga. stor efterfrågan och höga priser. Inkomstmöjligheterna från rognkjeksfisket bedöms av lokalbefolkningen i Vestertana för närvarande som goda. Rompriset har varierat och är för närvarande ca. 30 kr liter.

Krabba (no. krabbe; sa. reabba)

Krabban är en annan art som plötsligt fått ekonomisk betydelse pga. efterfrågan från konsumenterna. I slutet av 1960-talet dök den «ryska» krabban upp i Tanafjorden där man fångade den första krabban i början av 1970-talet. Krabbfångsten ger goda förtjänster i dag. Den bästa tiden för fångst är under perioden oktober-december.

I bygderna runt Tanafjorden pågår en del diskussioner om krabban, då den delvis förstör fiskeredskap genom att äta agn från fisklinorna. Beståndet uppges öka. Diskussionerna gäller också antalet kvotinnehavare. Då inkomsten från detta fiske av de lokala fiskarna bedöms som bra, och beståndet är stort, menar man att de från bygden borde få flera fisketillstånd.

Sill (no. sild; sa. sildi)

Vissa år när Golfströmmen är stark, driver sillyngeln in i Barentshavet. Dessa stannar några år i Barentshavet innan de vandrar vidare. Tidigare fiskade man sill nästan året runt. Man använde då också sill som foder åt korna. Därutöver användes sill som mat och som agn. Av småsill (no. kril) tillreddes kryddsill. Också nu skulle man vilja använda sillen från närområdena som agn, men pga. reglerna är det inte möjligt.

En informant berättar att det fortfarande på 1960-talet fanns gott om sill i Tanafjorden. Men redan på 1950-talet hade fiskare från andra orter och fylken börjat fiska intensivt med snörpvad (no. snurpenot). Efter en tid tömdes fjorden på sillbeståndet. Fjordbefolkningen fiskar sill med garn och not från mitten av augusti t.o.m. december.

Fiskarna menar att reglerna för sillfiske, bl.a. avseende den minsta tillåtna storleken, inte är fördelaktiga för dem.

Hälleflundra (no. kveite; sa. bálddis)

Hälleflundrafisket sker under oktober-december, med garn, men det lönar sig inte längre att fiska hälleflundra för försäljning pga. dess obetydliga förekomst inne i fjorden. En informant berättar att det senast under 1970-talet fanns stora flundror kvar i fjorden. Då lönade det sig att fiska hälleflundra. Många menar att rovfisket starkt har bidragit till att det nästan inte längre finns hälleflundra i fjorden.

Hälleflundra används saltad, kokad, torkad och i soppor. Enligt Larsen (1979, s. 22) var ett kokt hälleflundrahuvud förr i världen en särskild delikatess. 99

Uer; kungsfisk (no. uer; sa. vuoskku)

Fisket av de olika arterna har sina särdrag och kräver speciell utrustning, speciella kunskaper och ger varierande mängder fångst. Att fiska uer förutsätter att fiskaren har exakt kunskap om botten- och strömförhållandena för att kunna lägga ut ett garn på ett rätt ställe. Uer fångas med garn och med pilk.

Inne i fjorden är kungsfisken i regel liten till växten:

• «Vuskon ii leat vuonain go smávva. Juovvasajiin fidnejit olbmot vuskoniid.» «Inne i fjorden är kunsfisken liten. Kungsfisk fångar man i klippiga ställen.»

Man använder kungsfisken som matfisk och tillreder den genom kokning. Större uer kan saltas och rökas.

Sej (no. sei; sa. sáidi)

Sej fiskas traditionellt under sommaren och under tidig höst från juli till oktober. Fisket sker av gammalt med not, garn och dörj 100 . 101 Ibland fastnar större sej också i laxnät. Sej används förr i världen som matfisk i hushållet. Sejen hade också en avgörande roll under den s.k. pomorhandeln. Numera lönar det sig inte att fiska och sälja sej även om förekomsten är relativt god. Pga. de låga priserna krävs stora fångster innan fisket av sej blir lönande (jf. Eikeland 1998).

Sej förekommer fortfarande inne i fjorden:

• «Sáidi lea ain vuonas ... Gos vuohtta lea vuonain doppe lea sáidi.» «Sej finns fortfarande i fjorden ... Där det finns fiskmat i fjorden där finns sej.»

2.2.1.2.2 Nya odlingsmöjligheter

Räka (no. reke; sa. reahkká)

Räkfångst är numera förbjuden i Tanafjorden. Räkfångst har för närvarande ingen ekonomisk betydelse för lokalbefolkningen. Man diskuterar möjligheten att starta räkodling i fjordarna i Finnmark.

Mussla (no skjell; sa. skál¿u)

Mussla användes förr som agn för fisket av torsk, kolja osv. På våren när torsken inte har någon större aptit, använde man mussla som agn. För närvarande diskuterar man möjligheten att börja odling av musslor.

2.2.1.2.3 Arterna med ingen eller liten betydelse i dag

Tumlare (no. nise; sa. nissu)

Fram till 1950-talet användes tumlare som agn för kolja. Köttet åt man och även lungorna och tarmarna användes som foder och i hushållet. Under de senaste åren har det förekommit tumlare i liten mängd inne i fjorden. De kan ibland fastna i laxnät. Tidigare fångades tumlare med gevär och med garn.

Bläckfisk (no. blekkfisk; sa. áhkkár)

Under hösten kommer bläckfisken in i fjorden där den stannar till årsskiftet. Tidigare användes bläckfisk som fiskagn:

• «Ovdal bivde áhkkára seaktin. Skábman bivde veahá, jede vuvde seaktin.» «Tidigare fångade man bläckfisk som agn. På senhösten fångade man lite och sålde den Sedan.»

Den har således varit en försäljningsvara. Senare användes bläckfisk på sina håll i fiskkakor och i andra maträtter. Man fiskade «áhkkár» med ett slags drag kallat «áhkkárokkon».

Tobis (no. sil; sa. sivla)

Förr fiskade man sil med not. Man fiskade på sommaren och hösten. Man använde den som agn på lina. Mot slutet av 1930-talet upphörde silfångst i större omfattning. Sil förekommer fortfarande inne i Tanafjorden.

Håkjäring (no. håkjerring; sa. áhkkalat)

Före kriget fångade man håkjäring. Levern, av vilken tran producerades, såldes. Man brukade torka håkjäring och använda den som föda.

Späckhuggare (no. spekkhogger; sa. fáhkan)

Man kan fortfarande ibland se späckhuggare inne i fjorden även om förekomsten är liten.

Tång (no. tang; sa. deabbu)

Tillsammans med fiskhuvud, rognkjeks, lav, ljung, hö m.m. kokades tång som kraftfoder åt korna.

Alger (no. tare; sa. stárrá)

Alger brukade man ge som foder till korna. Alger har nästan helt försvunnit från Tanafjorden. På 1970-talet rev man fortfarande tång och alger för att användas som boskapsfoder under vintern.

Sjöborre (no. kråkeboller; på samiska hör man ordet «krokebolla»)

Man har enligt informanterna inte haft någon direkt nytta av sjöborrar. Sjöborren äter alger som växer under sommaren. Småfisken som äts av större fiskar kan gömma sig bland alger. En man berättar också, att:

• «Stainnir ja finddar borrá smávva krokebollaid.» «Flundran och stenbiten äter upp små sjöborrar.»

Sandmask (no. sandmakk; sa. máhkka eller fiervámáhtu)

Fortfarande på 1950-talet använde man sandmask som agn vid kolja- och torskfisket. Då grävde man efter mask på stranden. Man hade ett särskilt redskap för detta ändamål kallad «horka». Numera finns det ingen i Vestertana som gräver fram och använder sandmask:

• «Dál olbmot eai [s]at máhkke.» «Numera gräver man inte längre sandmask.»

2.2.1.2.4 Arterna som medför åverkan

Säl (no. sel; sa. njuorju; njuorjju)

Sjösamiskan har haft flera benämningar på säl beroende på färg, utseende och ålder. Ordet «njuorju» är ett urgammalt ord och man är inte säker på dess språkliga tillhörighet. Ordet «njuorju», liksom «bossu» (en valart), kan vara en kvarleva från en äldre språkform (Samuli Aikio, muntlig information 1999; jf. Solem 1970, s. 31).

Före kriget fångades säl med nät och gevär. Före Larsens tid 102 (se Larsen 1979, s. 27) användes spjut och harpun och ibland käpp. Späcket användes som föda tillsammans med fisk. En äldre informant ger följande upplysning:

• «Eadni lávii njuorjjobuoiddi sárgulit ja bidjat ruitui guoli ala go vuo[s][s]ai boahkkeguoli. Guliin borai njuorjjobuoiddi. Soa[d]i ma[n][n]á olbmot eai [s]at ollu bivdán njurjo.» «Min mor brukade skära sälspäck i tärningar och lägga i grytan ovanpå fisken när hon kokade halvtorkad fisk. Tillsammans med fisk åt hon sälspäck. Efter kriget avtog sälfångsten.»

Sälblod användes i matlagningen som en av ingredienserna i blodkakor. Späck och skinn såldes till lokala handlare. Vinter- och sommarskor tillverkades av sälskinnet.

Säl fastnade tidigare ibland i hälleflundranät vilket på sitt sätt bidrog till att balansera sälmängden. Sälarna kommer in i fjorden under januari eller februari och stannar där några månader. Från 1970-talet har sälstammen ökat och fjordområdena har under åren 1977–1989 invaderats av sälar som ett led i deras jakt på föda. Bland informanterna finns ett stort intresse av att reducera sälbeståndet. Detsamma gäller även för uttern. De sälarter som informanterna i Vestertana berättar om är havert och grönlandssäl. Sälarna uppges av informanterna medföra parasiter. Parasiterna i fisk försämrar fiskkvalitén, vilket i sin tur påverkar försäljningen negativt. Havert uppges ha vållat problem sedan 1980-talet. Enligt informanterna äter haverten upp fisk, bl.a. lax och torsk, från garn samt skadar fiskeredskap. Ibland tar sälarna bara fisklevern. En man berättar:

• «Njuorjju boahtá ja gáikkoda firpmiid. Juohke sajis leat borrit, buohkaide galgá leat oassi ... Muhtimin go njuorjju ii leat nealggas, de váldá beare vuoivasa. Dábála℅℅at báhcá du[s][s]e guolleoaivi fierbmái.» «Sälen kommer och förstör näten. Överallt finns rovdjur, var och en vill ha sin del ... Ibland när sälen inte är hungrig tar den bara levern. Bara fiskhuvudet är kvar i nätet i vanliga fall.»

Utter (no. oter; sa. ℅eavrris)

Tidigare fångade man utter och sålde skinnet. Köttet åt man. Uttern fångades med nät, med uttersax eller sköts med gevär. Man har också använt ett slags snara gjord av garn (se Larsen 1979, s. 28–29). Uttern, liksom minken, uppges ha ökat och skapar problem för fiskarna. Som exempel kan nämnas att den äter fisk från fiskodlingar.

En person reflekterar:

• «Dán áigge leat juohke sajis fáktemin diet borrit.» «Dessa rovdjur finns numera överallt på vakt.»

2.2.1.2.5 Arterna som nästan eller helt försvunnit

Stenbit (no. steinbit; sa. stáinnir)

Stenbit har nästan försvunnit från fjorden och har ingen större ekonomisk betydelse för närvarande. Gråstenbit förekommer inne i fjorden och fläckstenbit lite längre ut. Den kommer in i fjorden under april där vattnet är grunt. Stenbit användes förr som foder åt korna. Numera har man dock börjat använda den i hushållet.

Flundra (no. flyndre; sa. finddar)

På femtitalet fanns fortfarande gott om flundra och stenbit i Tanafjorden. Flundra fiskades förr från augusti till slutet av december med garn och lina. Fortfarande i mitten av 1980-talet fångade man flundra. Lokala fiskare hävdar att det stora sälbeståndet i fjorden har beskattat flundran.

Havslaxöring (no. sjö-örret; sa. guv¿á)

Havslaxöring fiskades tidigare med garn året runt. Under hösten skedde fisket också med not. Om hur det är nu, berättas bl.a. följande:

• «Dál oa¿¿u guv¿¿á basteoivviin.» «Nu fångar man havslaxöring med drag.»

Den bästa fisketiden var hösten. Under perioden augusti t.o.m. början av september användes not. Informanterna har berättat, att det på 1950-talet fortfarande fanns mycket havslaxöring inne i fjorden. Numera förekommer havslaxöring inne i Tanafjorden i små mängder och man fiskar den ibland för husbehov.

Havsröding (no. sjöröye; sa. valas)

Havsröding förekommer fortfarande i Tanafjorden. Tidigare fiskade man havsröding för försäljning men numera har den ingen ekonomisk betydelse.

Lodda (no. lodde; sa. loddu)

Loddan leker längs Finnmarkskusten under våren och ynglen driver med strömmen norrut till Barentshavet där den växer upp. Under lekvandringen blir loddan ett bytesdjur for torsken som följer loddan in till kusten. Det mesta av loddan dör efter leken. Informanterna har observerat att småtorsk kommmer in i fjorden efter lodda. Lodda fiskades förr för att användas som agn. Nu berättar man i Vestertana att loddan har försvunnit från fjorden.

Val (no. hval; sa. fális)

Under årens lopp har val ibland synts till inne i fjorden. I gamla tider har man fångat val med ett slags järnlans.

Springare (no. springer; sa. springár)

Springaren har även under de senaste åren observerats inne i fjorden, bl.a. under sommaren 1999. En man berättar att man tidigare sköt springare:

• «Sieidevuonas, doppe [s]árkkas dolo[s] áigges báh℅e springáriid.» «Förr i världen sköt man i Finnkonkeila springare från sjark-båtar.»

2.2.1.3 Fiske och redskaptyper i relation till årstiderna

Olika fångstredskap används beroende på årstid (jf. Tanafjordprosjektet 1993):

• Januari – mitten av april: Torskfiske med nät

• Mitten av april – juli: Rognkjeksfiske med nät Torskfisk med juksa Laxfiske med nät eller kilnot

• Juli-mitten av augusti: Laxfiske med nät eller not Torskfiske med juksa Sejfiske med dörj Koljafiske med lina

• Mitten av augusti – oktober: Sejfiske med nät och not Torskfiske med lina och juksa Koljafiske med lina och juksa Sillfiske med nät och not

• Oktober -december: Torskfiske med lina Koljafiske med lina Sillfiske med nät och not Hälleflundra med nät Krabba med ryssja (teine)

2.2.2 Utmarksnäringar

Jakt och fiske är som näringar av gammalt ursprung bland samerna. Ripan har länge varit det viktigaste viltet som jagats inom Tana kommun. Man har också jagat andra djur, såsom t.ex. räv och utter men den jakten har inte varit lika inkomstbringande som ripjakt. Jakt på rovdjur skedde sporadiskt. Det var vanligt i Vestertana att indela bygdens resursområde i mindre områden för bygdens olika jaktlag. Detta avser ripjakten. Det har inte funnits konflikter hos fjordbefolkningen om jaktmarkerna. 103

I dag utgör insamling och fångst i utmarkerna mattillskott till hushållet. Flera invånare i Vestertana ägnar sig åt ripjakt, insjöfiske och hjortronplocking, men för de flestas del sker försäljning sporadiskt och i mycket liten omfattning. Resurserna är på upphällningen och det har blivit svårt att ha utmarksnäringar som en inkomstkälla. Det är inte många som bedriver utmarksnäringar i större skala. En företagsekonomisk verksamhet i utmarken i modern mening är inte lönande. Kostnaderna med utmarksverksamheten är höga i jämförelse med inkomsterna. De som driver utmarksverksamhet vill vara verksamma med små investeringar. Man följer den traditionella inhöstingsmodellen.

2.2.3 Jordbruk

Sjösamer har bedrivit jordbruk under lång tid. Deras jordbruk har haft karaktären av boskapskötsel.

2.2.3.1 Små jordbruksenheter

Finnmark är kanske inte känt för sitt jordbruk, men faktum är att redan på 1300-talet och även tidigare hade samerna i Finnmark får och getter. Man flyttade säsongvis med djuren, vilket har pågått i liten omfattning i Tanafjordområdet så sent som i början av detta århundrade. Jordbruk bedrevs i Vestertana primärt för hushållets eget behov. Men det gav tidvis vissa inkomster, speciellt före andra världskriget. Man hade i regel ett par kor, kanske upp till tjugo får och annan boskap. Före 1950-talet hade några hushåll dessutom en oxe bl.a. för vedtransporter från skogen. Osttillverkning var en viktig inkomstkälla och fortfarande på 1930-talet mjölkades fåren. Fårost såldes bl.a. till renskötarna. 104 I Vestertana blev inte modernt jordbruk, med stora investeringar och ett stort antal djur med omfattande kött- och mjölkproduktion, populärt. Detta sammanhänger delvis med kulturella och samhälleliga faktorer (jf. Brox 1964), men också med att de ekologiska betingelserna skiljer sig mellan fjordområdena och inlandet i Finnmark.

Den undersökning som genomförts av Gjerde & Mosli (1985) visar att det i de undersökta kommunerna i Troms och Finnmark fanns skillnader i yrkesanpassning mellan samer och norrmän (op.cit., s. 55–57). Gruppen med norsk bakgrund har en större andel av högkapitaliserade primärnäringsutövare jämfört med personer av samisk härkomst. Jordbruksverksamhet med liten areal och små investeringar skapar problem vid övergång till verksamhet i större skala. Samiska lokalsamhällen har också färre arbetsplatser inom den offentliga och privata servicesektorn. De samiska yrkeskombinationer som bedrivs faller lätt utanför det officiella stödsystemet trots att den näringsformen utgör grunden för bevarande av samiska lokalsamhällen.

Ännu på 1960-talet, då många slutade med jordbruk, fanns enheter med några kor (mjölk) och ett antal får (kött). En informant berättar 105 att han på 1960-talet hade två kor och 15–20 får. I mitten av 1970-talet hade han 30 får. Korna betade i Leibosdalen. Fåren däremot betade inom ett ganska vitt område från Gillás i väst, Geassejávri i söder till Leibos i väst. Hans familj hade en egen torvmyrmark på den västra sidan av fjorden i närheten av gården. Skohö hämtade man från Suor[s]jokdalen (Fielbmá), Mádjitsuovka och Gillás. 106 Många familjer i bygden hämtade torv från ett annat ställe kallat Moalkenjeaggi. Mycket torv gick till bränsle. Skohöplatserna (sa. gáma-suoidne suovka, sing.) var gemensamma för bygdens familjer. På 1970-talet gick den största delen av fårköttet till försäljning. I dag finns inga djur kvar på gården. De söner som nu bor kvar på gården för gårdens traditioner med fjordfiske och utmarksnäringar vidare men kombinerar dessa med mer eller mindre kortvariga sysselsättningar utanför bygden.

2.2.3.2 Kombination med andra näringsformer

Jordbruk har varit en delnäring kombinerad med andra näringar. Jordbruk kan således inte ses fristående från andra näringar. Som exempel kan nämnas att jordbruket tidigare har varit beroende av bl.a. fjordfiske (se Eythorsson 1991, s. 92) då fiskhuvuden m.m. användes som djurfoder. Detta beroendeförhållande har också förekommit i relation till utmarkerna där man hämtade ljung, kvistar, löv, hö och annat foder åt boskapen. En del kreatur var på bete i utmarken. I utmarken hade dessutom varje familj av tradition ett område där hö hämtades.

Kombinationen av olika näringar och yrken skiljer sig från storsamhällets organisation av arbetslivet där sektoriseringen och målsättningar om heltidsabete är dominerande (Ballari 1995). «Den framtidige utviklingen og forståelsen av jordbruket i samiske områder må baseres på at naeringen i stor grad er et lokalt samspill med andre naeringer og yrker» (op.cit., s. 161).

2.2.3.3 Jordbrukets ställning i dag

Tana kommun är en av Finnmarks mer betydande jordbrukskommuner. Jordbruket har utgjort och utgör alltjämt en betydande del av kommunens näringsliv. Så sent som i slutet av 1990-talet sysselsatte jordbruket ca. 10   % av kommunens arbetsföra befolkning. Jordbruket bedrevs länge, på sina håll t.o.m. 1960-talet, för egna behov. Litet fårkött kunde ofta säljas, ibland även nötkött och smör. Det mer marknadsekonomiskt inriktade jordbruket kom sent till Finnmark. Efter andra världskrigets slut skedde stora förändringar i samhället. Penningsekonomin blev alltmer betydelsefull även i de små lokalsamhällena och försäljning av jordbruksprodukter, dvs. kött och mjölk gav möjligheter till regelbundra penninginkomster. Jordbruket bedrivs även i dag på många håll i små enheter och ofta i kombination med andra primärnäringar, hantverk, turism och tillfälliga anställningar. I Tana kommun finns meieri och lantbruksskola.

För närvarande finns en lantbrukare i Vestertana. Han bedriver fårskötsel i kombination med fjordfiske. Hustrun har förvärvsarbete i kommunens centralort. Barnen synes ha lämnat orten då de studerar och arbetar på annan ort.

2.2.4 Om kvinnornas och männens arbete

Den undersökning som genomfördes på 1970-talet om renskötande kvinnors arbetssituation (Flyttsamekvinnens arbeidssituasjon 1979) visar att det egentligen inte var någon särskilt stor skillnad mellan kvinnors och mäns sysslor avseende renskötseln. Samma intryck har jag när det gäller sjösamernas näringar. Det var den dagliga praktiska situationen som avgjorde vem som gjorde vad.

2.2.4.1 Djurens skötsel, insamling av foder m.m.

Av tradition har kvinnorna i Vestertana skött de inom jordbruket förekommande arbetsuppgifterna. De har haft ansvar för djur, mjölkning, rengöring och övrig skötsel av ladugården, insamling av vinterfoder osv. Det är först med mekaniseringen inom jordbruket som männen har fått en större roll i jordbruksarbetet.

Det traditionella jordbruket har byggt på de lokala resurserna. Detta innebar t.ex. att djuren utfodrades med sörpa, dvs. en slags soppa kokad på vatten, renlav, ljung, gräs, bark, kvistar, fiskhuvuden, tång m.m. Före andra världskriget använde man också sill som foder. Det berättas också att rognkjeks fastnade ibland i laxgarn. Därigenom fick man rom som också användes som föda åt kreaturen.

På västra sidan av fjordstrandens branta sluttningar växte hö som slogs med lie eller revs med bara händerna. Man fick också hö från slåtterängar i utmarken. Informanterna bedömer höinsamlingen som ett mycket tungt arbetsmoment:

• «Mis lei lossa eallin boares áiggis. Li[s][s]áin galggai láddjet ja sealggis vie¿¿at suinniid. Váriin láddjejedje. Snuollajávri, doppe ledje buorre suoidnesajit.» «Vi förde ett hårt liv tidigare. Man var tvungen att slå hö i utmarken med lie och frakta höet därifrån på ryggen. Snuollajávri, där hade man bra ängar.»

Varje familj hade sina egna slåtterområden i utmarkerna. I rättsligt avseende är det av intresse att konstatera, att de olika familjerna förfogade över sina respektive ställen av hävd. 107 Höet torkades på plats och lagrades och hämtades i en slags stack kallad «stávrris» eller «stávrá» på samiska. 1/3 del av maten åt korna hämtades från utmarken. Hö fick man naturligtvis också från ängsmarkerna i närheten av gården. Männen deltog i slåtterarbetet innan fjordfisket återupptogs.

Kvinnor och barn samlade lav, mossa, ljung, kvistar och löv som användes som tilläggsfoder åt djuren. När snön kom, hämtades det insamlade fodermaterialet med oxe från utmarken hem till gården. Man körde också veden och höet ner till gården med oxe, häst eller bar på rygg. I transporten deltog både kvinnor och män beroende på vem som hade tid. Barnen hjälpte till där de kunde. På vintern då snön var djup transporterades höet ner till gården med kälke. Lav samlades i klumpar som man på samiska kallade «limpu». Många familjer sålde lav till renskötande samer eller bytte till sig renkött och renskinn.

2.2.4.2 Hemarbete och arbetsfördelning

Jordbruksaktiviteter, tillsyn av barn, beredning av skinn, dvs. «mjukt» handarbete m.m. var kvinnogöra. Före kriget sydde kvinnorna kläder åt familjemedlemmarna samt för avsalu. Man använde sig av skinn från renar, kor, får, säl och utter. Man bytte till sig skinnvaror av renskötare och sydde skor och kläder.

På 1960-talet och i början av 1970-talet hade man alltjämt egna får och man tillverkade garn hemma. Kvinnorna kardade, spann och färgade ullen. Av den ull som spunnits till garn stickade man vantar och av den ull som inte spunnits tovade man ullsockar och ulltofflor. När det gäller handarbete tillverkar kvinnorna i dag alster till vilka idéerna har inhämtats från norska veckotidningar. Männen tillverkade bl.a. kälkar, båtar, bänkar och kärl. Vidare tillverkade de nät och övriga fiskeredskap. De fullvuxna männen och sönerna gjorde det tyngsta arbetet när de var hemma. De fällde träd och höll på med slåtter. Alger rev man i strandbädden (fjaera) för att ges till kreaturen. Männen var behjälpliga i arbetet med alger och tång.

Såväl män som kvinnor har av tradition deltagit i fiske, både i insjöfiske och fjordfiske. Eythorsson (1993, s. 20) ser detta som ett viktigt särdrag för det sjösamiska samhället. Ännu i dag deltar kvinnor i fiske, men endast då det sker för familjens behov eller då man fiskar för nöjes skull. Det yrkesmässiga fisket, dvs. det som sker för avsalu, är i dag ett mansgöromål. Männen sköter även förberedelserna inför fisket, dvs. gör nät och agn i ordning. Ripjakt är männens arbete.

Ved och vatten hämtades av kvinnorna. Männen hjälpte till och speciellt sönerna var behjälpliga vid vedhämtningen. Från myrarna hämtade de torv. På sommaren slog man det hö som skulle användas som skohö. Både kvinnor och män deltog i arbetet. Detta hö transporterades till gården där kvinnor och barn bankade höet mot stenar med en träklubba för att få det att mjukna. Sedan torkade man skohöet och flätade eller rullade det till ringar.

När det gäller bärplockningen så plockade och plockar alltjämt både männen och kvinnorna i Vestertana bär. På många orter är plockning av blåbär, lingon och kråkbär ett typiskt kvinnoarbete. Förr utgjorde havsfisk huvudfödan och fisk åts dagligen. Husdjuren gav mjölk och kött och av mjölk tillverkades ost och smör. I dag har matvanorna förändrats. Många av de gamla traditionella rätterna, t.ex. vattenkakan i vilken bl.a. rom (no. rogn) ingick, har ersatts av nyare tiders allmänt förekommande maträtter och bröd. Den gamla vattenkakan (sa. ℅áhce-gáhkku) har gått ur bruk. Några gamla maträtter förekommer alltjämt, bl.a. «sáme-mális» (samisk köttsoppa). I köttsoppan har man «surpmit» (havregryn) och «boahkke-sávzzabiergu» (lätt torkat fårkött). Numera används även lök och andra grönsaker i soppan. Tran tillverkas fortfarande för hushållets egna behov . Under 1970-talet åt man fortfarande stjälken på kvanne tillsammans med tran. Kvanne hämtades ända från yttersta spetsen av Digermulen (sa. Johkan). Kvanne hämtades också från Duvdegáldu. 108

2.3 Resursutnyttjande och rättsuppfattningar

De utmarksnäringar som är relevanta för denna studie är ripjakt, hjortronplockning och insjöfiske.

2.3.1 Mer om utmarksnäringar

Samerna i Tanafjordomådet som kollektiv har ett bruks- eller resursområde i utmarkerna som de håller sig till. Det är frågan om ett relativt stort område inom vilket man av gammal sedvana skördar markens och vattnens resurser. Inom ett sådant område har de olika släkterna eller lagen sina specifika områden. Vestertanas resursområde är ett område som man delar med renskötare i och med att renbeteslanden överlappar utmarksområdena. I söder och öster gränsar Vestertanas resursområde mot inlandssamernas resursområden.

I Vestertanas utmarker har man haft tre huvudsakliga «släktområden»: ett som är lokaliserat till ett område runt Sommervann, ett till öster därom och ett till väster därom. Detta är en mycket grov indelning. Man har emellertid ibland gjort särskilda avtal med varandra så att de olika lagen har delat ett stort område mellan sig. De släktgrenar som har bedrivit utmarksnäringar i stor skala har också fått använda resurser utanför släktens primära resursområde. Detta har skett så att man undvikit överbeskattning av resurserna. Överbeskattning av resurserna har överhuvudtaget undvikits.

Kombination av de olika årstidsbundna resurserna utifrån tillgång/bestånd har varit en viktig faktor i den lokala resursförvaltningen. Kännedom om andras behov och inhöstningsvanor, arternas biologi och beteende, hydrologiska och ekologiska faktorer, väder och vind, sociala relationer och normer har naturligtvis också inverkat på resursförvaltningen.

De olika platserna inom ett stort bruksområde kan också ses som delar i ett kulturlandskap i vilket förutom resursområden (t.ex. fiskesjöar) också ingår stigar och leder, kåtor och stugor samt heliga platser. Dessa ingår i ett nätverk av platser som tillsammans möjliggör ett flexibelt och bärkraftigt resursanvändande. Traditionellt sker på dessa platser en kulturell överföring av kunskaper och erfarenheter från en generation till en annan. De aktiviteter som äger rum bidrar således till en kulturell produktion och reproduktion (Bourdieu 1977; Giddens 1984 och Helander 1999). Det har konstaterats ovan (se kapitel 2 ovan) att samernas traditionella näringar har betydelse som en inkomstkälla och kulturform samlad och inte var för sig isolerad.

2.3.1.1 Ripjakten

Säsongen för ripjakt med snara (sa. «rievssatbivdu») börjar så snart det blivit tillräckligt mycket snö för att bygga gärden, dvs. sätta upp snarorna. Den effektiva ripjaktsperioden är mellan december och februari. Mot vårvintern blir de så pass ljust att korp och räv lätt ser riporna och kan ta dem från snarorna. Också järv, hermelin och mus medför åverkan på jaktbytet.

2.3.1.1.1 Aktiviteterna förr

Informanterna berättar att de för det mesta har jagat ripa på det traditionella sättet genom snarning (sa. gárdun), men under hösten har man också använt gevär. Därvid väntar man tills ripungarna är stora. Om en jägare skjuter fågelungar när de är försvarslösa blir de lätt uppskrämda och därigenom lättåtkomliga. Om man i en sådan situation skjuter ungarnas mor blir ungarna ännu mer vilsna. Samerna väntar tills ripan hinner ändra färg till vitt innan de börjar jaga.

Före kriget kom 50   % av inkomsterna från utmarksnäringarna. 109 Tidigare, t.ex. under 1930-talet, har ripjakten haft en särskilt stor betydelse i de fall man inte hade fått tillräckligt med fisk i fjorden. En av mina informanter berättar om sina jaktaktiviteter före andra världskriget. Då jagade han både ripa och hare. En lokal uppköpare, Kristian Börresen, köpte bytet. Inkomsten varierade beroende på till vem man sålde. På 1930-talet fick man bara 40 öre per ripa från lokala inköpare men priset gick senare efter andra världskriget upp. På 1970-talet fick man strax över tio kronor för en ripa. För närvarande är priset ca. 50 kronor.

På 1950-talet hade en informant under en höstvinter skjutit 500 ripor. En informant beskriver sin ripjakt med snara från 1960-talet och berättar att han då ensam fick 50 ripor per vecka. Han hade skjutit ripor under oktober-månad. Denna jakt skedde emellertid i en mycket begränsad omfattning. Om det var goda ripår, kunde man skjuta 30–50 ripor per vecka. 110 Ibland hände det att man fick samma antal under en dag. Huvuddelen av ripjakten skedde med snara under senare delen av vintern. En informant berättar att man på 1930-talet kunde få 1600 ripor på en månad.

Före den tid då snöskotern kom i allmänt bruk var det tidsödande och mödosamt att ta sig till de mer avlägsna ripjaktsområdena. Efter några veckors jakt transporterades fångsten hem. För transporten användes en lokalt tillverkad släde (sa. savetgielká). Man lastade upp till 70   kg på en sådan släde. Dessa aktiviteter förenades med isfiske. Även hemfärden var mödosam beroende på snödjupet och snöns beskaffenhet. Under ripsäsongen återvände man till fångstområdet med ny proviant så fort man avlämnat fångsten i hemmet eller till uppköparna.

Numera får man 300–500 ripor under en säsong. Om det är gott om ripor under en vinter är fångsten naturligtvis större.

2.3.1.1.2 Rättsuppfattningar gällande ripjakt och arealutnyttjande

Sönerna tog över eller ärvde ripjaktsområden av sina föräldrar. Man jagade ripa där fadern hade varit verksam. En informant t.ex. berättar att han huvudsakligen brukade hålla till i området runt Sommervann men också inom Digermulenområdet. Överhuvudtaget fortsätter man alltjämt med en del av de aktiviteter som ens föräldrar ägnat sin tid åt. En man berättar:

• «Mu vánhemiin lei áhkkorat seamma hommá: dálvit gárdun ja bivdin. Mu[d]uid maid muoraid geassin ja moadde [s]ibiha.» «Mina föräldar gjorde exakt samma arbete: på vintern snarade de och fiskade. Därutöver hämtade de ved och hade några kor.»

De olika byarna och byalagen har haft och har alltjämt sina respektive områden. En informant berättar att det har varit viktigt att hålla sig underrättad om de olika byalagens respektive område:

• «Mii di[d]iimet máskejotla℅℅aid gos dat ledje. Dat eai boahtán min omrodai.» «Vi kände till var Maskejokborna höll till. De kom inte till vårt område.»

Ibland gjorde man särskilda överenskommelser mellan olika jaktlagen för att reglera jakten. I ett sådant jaktlag ingick i första hand 2–3 personer som var släkt med varandra. Alla involverade respekterade sådana överenskommelser. En informant berättar t.ex. hur han och andra jägare från Vestertana delade ett stort område mellan sig:

• «Mii juogadeimmet guovllu. Moai manaime buot johkage¿iide, ja duot leigga vuollelebbos. Moai leimme goa[d]i ráhkadan dohko.» «Vi delade området mellan oss. Vi två höll oss högre upp i fjällen och de där två upphöll sig längre ner. Vi byggde en kåta där.»

Aktivitet i utmarkerna förutsatte förr tillgång till en kåta. Kåtan är alltjämt av stor betydelse. Därutöver markerade den en persons rättigheter i anknytning till ett bestämt område.

Numera är det få som med traditionella metoder jagar ripa i större omfattning. Detta har gjort det möjligt för de enskilda jägarna att utvidga sina områden eller söka sig till nya områden inom bygdens totala resursområde. En person i Vestertana jagar ripa i stor omfattning. Man måste också hålla i minnet att det är naturen själv som bestämmer den exakta lokaliteten och tiden för ripjaktsaktiviteterna. En jägare säger om detta:

• «Gos rievssat doppe gárdu.» «Man lägger ut snarorna där det finns ripor.»

En ripjägare berättar:

• «Ovdal gárdon Geassejávrris, Njuk℅ajávrris, diekko bajás; dihto sajiid Leibosvuomis ja ovdal diekko máttás; Lákku, Gillá¿a, guovdu Idjavuonduoddara.» «Förr snarade jag ripa i området runt Geassejávri, Njuk℅ajávri och därifrån uppåt. Vidare i Leibosvuopmi och förr därifrån söderut, i Lággu, Gillá[s], mitt i Ifjordfjellet.»

En annan ripjägare berättar att han såväl tidigare som i dag håller sig till i Gillá[s]-området. Tidigare sköt man ripor även i Digermulen och tog sig med båt till de platser där man visste att det fanns fåglar.

Informanterna uttrycket den tankegången att de lokalt boende behöver utmarksresurserna för sitt hushåll och som en inkomstkälla. Dessutom är det ju fråga om samiska områden där man som urbefolkning borde ha företrädesrätt (sa. vuosttas vuoigatvuohta). Tankegången är att resurserna i närområdena omkring Vestertana tillhör lokalbefolkningen. En person bekräftar detta med följande ord:

• «Mun meinen ahte dat lea dán guovllu resursaomroda.» «Jag menar att detta är ett resursområde som tillhör denna trakt.»

Kombination av olika inkomstkällor är en förutsättning för att man skall kunna bo kvar i Vestertana. Informanterna ser fortfarande möjligheter för att få sin totala inkomst från flera källor:

• «Lotnolasealáhussii lea ain vejola[s]vuohta. Mis leat gárdesajit ja juo[n]astansajit.» «Det finns fortfarande möjligheter för kombinationsnäringar. Vi har platser för ripjakt och platser för isfiske med garn.»

Dessa möjligheter förutsätter emellertid begränsning (sa. gár¿¿ádus) av utifrån kommandes påverkan och intrång. Helt generellt menar man att utmarksresurserna inte räcker till för alla:

• «Midjiide ii leat maid vie¿¿at jos earát vi¿¿et.» «Det blir ingenting kvar för oss att inhösta om andra gör det.»

För att kunna avgöra var det finns gott om ripor måste man befinna sig uppe i riplanden en hel del. För detta och andra ändamål behöver jägaren färdas med motorfordon och vistas i fjällen. Ripjägare behöver alltså tillstånd att använda motoriserade färdmedel (bl.a. snöskoter) i utmarkerna:

• «Vejola[s]vuo[d]at leat jos bivdi o℅℅osii vuodjit gárddiid ja jávrriid mielde.» «Möjligheterna förutsätter att en jägare och fiskare har ett tillstånd att köra med snöskoter till sina ripgärden och sjöar.»

2.3.1.1.3 Kritik av de icke lokalt boendes närvaro och aktiviteter

Till och med 1970-talet har det varit få icke lokalt boende som bevistat Vestertanasamernas områden. Samerna i Vestertana kunde och utnyttjade sina bruksområden utan några som helst konflikter. Det uppstod inte heller konflikter med byalagen från andra bygder. Informanterna har berättat att de på 1970-talet var i stort sett ensamma om att nyttja sina områden. Man kunde påträffa någon enstaka turist som gick till fots eller åkte skidor i fjällen. Om de icke lokalt boende som bevistar utmarken under sin fritid talar man med följande ord:

• «Dat leat hervvo[s]tallit.» «De är folk som roar sig.»

De lokalt boende samerna har byggt en traktorväg från Vestertana till Sommervann. Denna väg byggdes för bygdens eget bruk och i början körde man där med häst. Irritation och känslor av orättvisa har uppstått när man nu ser att alla som får tillstånd från kommunen kan använda den vägen för att komma till utmarkerna. Antalet jägare från andra orter har ökat. Bättre kommunikationer och ökad fritid har medfört tillströmning av folk från andra orter. Antalet turister och andra icke lokalt boende började öka drastiskt inom Vestertanas resursområde i mitten av 1980-talet. Lagstiftningen och därmed sammanhängande förordningar gör det möjligt för utomstående att bevista och tillgodogöra sig de samiska områdenas resurser på samma villkor som dem som alltid har utnyttjat områdena.

Det gamla samiska rättssystemet avseende utnyttjandet av utmarkerna har nästan brutit samman pga. storsamhällets definition av utmarksresurserna som en allemansrätt. Byborna i Vestertana är kritiska till att icke lokalt boende kan tillgodogöra sig naturrsesurserna i det område som Vestertanaborna betraktar som sitt eget. Detta strider mot samisk sedvana och rättsuppfattning.

En person säger, att:

• «Mu mielas diet lea jorgut. Dainna ii leat dárbu bivdit.» «Enligt min mening är detta fel. De har inget behov av att fiska.»

Man är mycket kritisk till att de icke lokalt boende jägarna jagar med hund och börjar sin jakt i mitten av september. De icke lokalt boendes jaktverksamhet står i motsats till samisk tradition och rättsuppfattning. Man befarar att jakten med hund beskattar ripbeståndet för hårt. Lokalbefolkningen förlorar sina möjligheter att förvalta ripan som resurs. Därutöver skrämmer gevärsjakten riporna. Av dessa skäl vill man senarelägga jakttiden.

• «Mii háliidat sirdit vuosttas oktoberii dan bivddu álggu.» «Vi vill att ripjakten påbörjas den första oktober.»

Terrängfordon gör framkomligheten i utmarkerna lättare. Under 1990-talet har användningen av motorforden ökat i samband med turism och icke lokalt boendes närvaro och aktivitet i utmarkerna. Onödig motorfärdsel kan störa ripjakten eftersom riporna lätt blir skrämda och som följd därav flyttar till annat område. Detta medför medarbete för de samer som håller på med ripjakt.

2.3.1.2 Hjortronplockningen

Numera anses inte hjortronplockning (sa. luome℅oaggin) vara en god inkomstkälla. Några bybor plockar dock för avsalu. Man är däremot mer angelägen om att plocka hjortron för hemmabruk.

2.3.1.2.1 Avsalu och hemmabruk

Förr kunde man under en och samma dag gå flera mil för att hämta 30–40   kg bär. Enligt en informant 111 plockade en 4–6 medlemmars familj 100   kg för sitt eget bruk. Ca. 200 – 300   kg plockades för försäljning. En annan berättar att de plockade 30–50   kg för sitt eget behov. Man kokade bären och förvarade dem därefter i ett träkärl. Dessa uppgifter gäller för ett normalt hjortronår under 1920- och 30-talen. Möjligheterna för transport begränsade bärplockningen. Bären transporterades i beredda fårmagar som lades i en slags ryggsäck. En mage innehöll ca. 10   kg bär. Man tillverkade också näveraskar att bära i. Även kvinnorna bar ner 30–35   kg bär från myrmarkerna i fjällen, dels på ryggen, dels i händerna.

I dag har man möjligheter att få bären transporterade ner från fjällmyrarna med motorfordon. Under 1960-talet började man få tillgång till traktor. Dessförinnan var man tvungen att färdas till fots. Ibland hämtades hjortronen med oxe och senare under 1950- och 1960-talen också med vanlig cyckel.

Hjortronplockningen har under goda år givit goda extra inkomster till hushållet. En informant säger, att:

• «60-vuo[d][d]alogus ledje ma[n]imu[s] buorre luomejagit.» «Under 60-talet hade vi de sista bra hjortronåren.»

Förr var bärplockning en näringsaktivitet som också kvinnorna fick egna inkomster av:

• «Lubmen lei dalle nissoniid dinenvuohki.» «Hjortronplockningen förr inbringade egna inkomster åt kvinnorna.»

Sommartid förenas alltjämt bärplockningen i fjällens myrmarker med insjöfiske. Genom fisket erhålls mat under fjällvistelsen. Detta är en delförklaring till att röding (sa. rávdu) och laxöring (sa. dápmot) av tradition utgör en viktig sommarföda. De bär som plockas under sommaren för försäljning är främst hjortron, men även lingon och blåbär. Kråkbär plockas för eget bruk. Bland sjösamer är t.ex. kråkbär blandade med surmjölk en traditionell maträtt. Av kråkbär kokas även saft. Förr har förvaringen av bären inneburit vissa problem men tillgången till glaskärl och frysboxar har medfört förbättringar i detta avseende.

2.3.1.2.2 Rättsuppfattningar och behov

En slags generell regel i dag är, att myrmarkerna är öppna för alla. De yngre plockarna lär sig från sina föräldrar var man skall plocka bär. När det gäller de mindre myrmarkerna tenderar någon enstaka person fortfarande att följa vissa regler baserade på lokal samisk sedvana. I början av 1900-talet hade de olika familjerna sina specifika hjortronland. En person berättar, att hennes familj bl.a. plockade bär inom området —earretjávri, Hánnojávri och Luohttemuorjávrrit. Men det var tillåtet att plocka utanför sitt egentliga område. Således hade vederbörande familj även skördat bär inom områden runt Njuk℅ajávri och Lo[d]ejotmohkki. 112 Det kan tilläggas att hjortronförekomsten var mycket bra under den första delen av 1900-talet.

«Jahkodat» (karaktären av ett års period) och «hivvodat» (mängden resurser) är på sitt sätt bestämmande för valet av ett hjortronland. Bären mognar på olika ställen under olika tider. Först plockar man bär där de mognar först. Plockningen börjar således i myrmarkerna i öst. Förekomsten av hjortron varierar mycket från år till år. Dvs., om det inte finns hjortron i den myrmark där man traditionellt plockar, beger man sig till andra områden och man plockar där det finns bär.

Detta tolereras av de andra lokalt boende eftersom man i sitt rättstänkande tar hänsyn till andras behov. Man vill garantera att alla får sina behov tillfredsställda för att försäkra sig om bygemenskapens fortsatta existens och därigenom också sin egen existens (jf. Yudkin 1978, s. 2). 113 Den sociala gemenskapen med dess ömsesidiga plikter och rättigheter förutsätter att man hjälper andra och därmed tar man också själv emot hjälp vid behov.

I ett samhällssystem där man är beroende av vad naturen ger, löper varje medlem av samhället faran av att, på grund av mer eller mindre tillfällig resursbrist, hamna i en situation där man måste avvika från de generella reglerna för beteende. En renskötares siidatillhörighet kan bestämmas utifrån behovet av betesmarker. Vid renstölder tar man, speciellt förr, hänsyn till behov. Det var mer tillåtet för en fattig man som behövde mat för sin familj att stjäla en ren än för en rik som inte hade liknande behov. En familj som plockar hjortron för sitt hushålls behov kan gå till andras hjortronområden. En person som behöver matfisk kan fiska i andras sjöar eller inom andras zoner i Tana älv. Dessa samiska regler går i många fall emot norskt juridiskt rättstänkande.

Informanterna både i Vestertana och i de andra bygderna talar om behov som bestämmande för vem som skall få tillgodogöra sig markens och vattnens resurser. Man talar således här utifrån samiskt sedvanerättsligt tänkande.

2.3.1.3 Insjösfisket

En av komponenterna i den samiska kombinationsnäringen är alltjämt insjöfiske.

2.3.1.3.1 Fångsten

Under vintern är isfiske med nät (sa. juo[n]asteapmi) vanligt. Under våren använder man pilk för fisket i insjöarna. Fångsten används i hushållet. Matfisk fångas i regel i små sjöar. Förr saltades eller röktes en del av fångsten på plats. Fisken röktes genom att den hängdes upp i kåtans innertak. En sådan kåta kallades áragoahti (sv. kåta med öppen eld).

De lokalt boende tillgodogör sig naturresurserna på ett sätt som är resursvänligt. I fråga om fiske i insjöarna väntar man med att börja fiska till efter fiskens lekperiod. Av tradition undviker man fiskens lekplatser:

Flera bekräftar, att:

• «Mii eat gotte go[d][d]uguliid.» «Vi fångar inte fisk som leker.»

Det huvudsakliga fisket sker främst vintertid. Fiske förekommer endast i begränsad omfattning under sommaren och den tidiga hösten. Förr skedde sommarfisket ibland intill kalla källutlopp eftersom fisken under den varma årstiden söker sig till kyligare vatten. Detta fiske skedde för hushållets behov. Fångsten delades lika mellan de fiskande. Förr fiskades matfisk under den period man plockade hjortron på fjällmyrarna eller slog hö på utmarksängarna.

En av informanterna har berättat om ett par fiskelag som fiskade mycket för avsalu under 1930-talet. Själv hade han fiskat i 51 fiskevatten, dvs. i så gott som samtliga bygdens fiskevatten. Han hade således fiskat i många sjöar som egentligen hörde till andra. Han kunde fiska i dem bl.a. för att det inte var alla familjer som fiskade för försäljning i större omfattning. De flesta fiskade endast för husbehov eller för avsalu i begränsad omfattning. Informanten berättar att fångsterna transporterades på slädar från fjällsjöarna.

I sin ungdom har informanten fiskat i inlandssjöarna inom ett stort område som sträcker sig från Storelva på Ifjordfjället till Tranevatna mot söder, och österut till Uhca Geassejávri (Lille sommervatn) och norrut till Vestertana. Hans familjs egentliga fiskeområde har sedan 1800-talet varit från Geassejávri till Njuk℅ajávri mot Illás-hållet. Han berättar att han haft kåtor bl.a. på följande platser: Gillá[s]johka, Njuk℅ajávri, Duvdegáldu, Geassejávri och Suolovuonluokta (vid fjorden). En annan person har berättat, att hennes familj har en över 100 år gammal tradition att fiska med nät främst i —uollavuonjávri. Ripor har han fångat inom området från Loddejotmohkki (Fuglevannskroken), Svanevatnet, till Uhca Geassejávri i öst.

Under åren 1928–1939 såldes fångsterna till en firma i Oslo. Före andra väldskriget var priset på laxöring mycket högre än på lax och torsk. Som exempel kan nämnas att man i slutet av 1920-talet på sina håll endast fick 3–4 öre för ett kilo torsk. För ett kilo större laxöring fick man 2 kr 15 öre. Rödingpriset var mellan 40 öre och 1 kr 15 öre beroende på storleken och kvalitén i övrigt. Varorna transporterades med båt till Trondheim och därifrån med tåg. Orsaken till att man sålde fisken till Oslo var att ingen av de lokala inköparna på den tiden handlade med insjöfisk. Däremot köpte de ripor och hjortron. En del av den fångade fiskmängden förbrukades i det egna hushållet. (Jf. Prestbakmo 1994, s. 174.)

Före andra världskriget kunde några familjer under bra år få 50   % av sin inkomst från inlandsfisket. Sommervatnet (sa. Geassejávri) var den viktigaste sjön för avsalufisket. Speciellt under mellankrigsåren var det mycket lönsamt att bedriva insjöfiske och andra utmarksnäringar. Ett fiskelag kunde få 2000–3000   kg fisk under en säsong och ibland även mer. En informant berättar att ett fiskelag faktiskt fick 5000   kg insjöfisk under en vintersäsong. Inlandsfisket var då mer lönande än havs- eller fjordfiske. På 1970-talet gällde det omvända förhållandet, fjordfisket var mer lönsamt. En informant berättade i 1970-talets intervjuomgång att 1/5 av hans årliga inkomster kom från insjöfisket. Man sålde fisken färsk till lokala inköpare. Några familjer sålde således så sent som under 1970-talet fjällfisk i stor omfattning och fick goda inkomster därigenom.

2.3.1.3.2 Om de lokala kunskapernas betydelse för resursförvaltningen

Informanterna är måna om att påpeka att man som fiskare måste ha de rätta kunskaperna om hur naturen fungerar. Man har noggranna kunskaper om de olika sjöarna, bl.a om vattennivån på olika ställen, fiskbestånd samt lekplatser och lektider. Fiskarens redskap och metoder skall anpassas till detta. De icke lokalt boende fiskar med nät under sommaren. Speciellt de äldsta informanterna menar att det är först efter det att fisken har lekt som det är ekologiskt försvarligt att inhösta sjöarna. Vidare skall isfiske ske på rätt sätt i förhållande till hur djupt vattnet är i en sjö. Annars finns det en risk att garnen fryser fast i isen. Då får man varken upp garnen eller fisken.

Den sjösamiska fiskemetoden, såväl i insjöfiske som i fjordfiske, har varit och är ännu i dag skonsamt mot naturen, med hänsyn till återväxten av fisk och miljön. En äldre informant berättade att det mot slutet av 1920-talet uppstod en möjlighet att sälja insjöfisk i stora mängder vilket medförde ett plötsligt behov av att fiska i ett stort antal sjöar inom bygdens resursområde. Av tradition hade han och de andra i hans lag fiskat i bestämda sjöar. Nu fanns det ett behov av att fiska i andra sjöar också, sjöar om vilka man inte hade någon exakt erfarenhetsmässig kännedom. Detta medförde att, han och hans fiskekamrater, studerade och gjorde observationer om de olika sjöarna, deras fiskbestånd och fiskens rörelseschema under en period. Detta gjordes för att kunna avgöra hur mycket fisk det gick att fånga utan att tömma sjöarna.

De erfarenhets- och upplevelserelaterade kunskaper som man erhöll användes som grund för den vidare inhöstingsaktiviteten. I resurssparandet tog det redan omnämnda fiskelaget således hänsyn till fiskens lektider och lekplatser (som man undvek) och sjöarnas bärämne. 114

Informanten berättar, att:

• «Mii fárriimet jávrris nubbái nu ahte dat eai gurrejuvvon.» «Vi flyttade från en sjö till en annan så att de inte blev utfiskade.»

En annan säger, att:

• «Dalle olbmot dihte man ollu ovtta jávrri gierdá bivdit.» «Då visste man hur mycket det går att fiska i en sjö.»

De andra inom bygden accepterade detta storfiske pga. att de berörda fiskarna följde lokala handlingsnormer.

Det kan också tilläggas att medlemmarna av ett fiskelag delade fångsten jämt mellan sig. Generellt gäller detta särskilt för nätfisket. En sådan delning av fångst förekom i början av 1900-talet liksom fortfarande på 1970-talet.

2.3.1.3.3 Rättsuppfattningar i anknytning till insjöfiske

Rättstänkandet är i korthet det att vissa bestämda områden och dess resurser i utmarkerna tillhör lokalbefolkningen. De lokalt boende samerna är måna om sina resurser som grund för och del av sitt uppehälle och samhällsordning. Man är missnöjd med de norska bestämmelser som möjliggör att också de icke lokalt boende åtnjuter samma rättigheter för nätfiske i de sjöar som traditionellt har inhöstats av samerna i Vestertana:

• «Guovllu olbmuide galgga[s]ii vuosttas vuoigatvuohta.» «Lokalbefolkningen borde ha företrädesrätt.»

Det har av det ovan redovisade framkommit att de olika bygderna hade var sitt område. Släkterna hade sina områden inom bygdens område. Ett annat sätt att dela det stora området är mellan jaktlagen (som i stort sammanföll med familjeindelningen). För näringsfisket under vintern delade de olika lagen de mindre sjöarna mellan sig. En informant berättar, att:

• «Jávrrit ledje ovdal bearra[s]iid mielde.» «Tidigare var sjöarna delade mellan olika familjer.»

En annan säger, att:

• «Fulkke¿at johte dihto guovllus ovttas bivdimin guoli. Nuppit fas johte nuppi guovllus.» «De som var släkt med varandra utnyttjade ett visst område för fiske. De andra utnyttjade andra områden.»

En tredje hävdar, att:

• «Dihto olbmot johte gu[d]etge gu[d]ege omrodas.» «Vissa personer vistades inom vissa bestämda områden.»

Det har redan framkommit, att det fanns tre stora utmarksområden för resursutnyttjandet. En person bekräftar, att:

• «Jovnna lei Geassejávrris Illásii, earát Geassejávrris Deanu beallái, earát fas Idjavuona vuostá dieid jávrriid.» «Jon bevistade området från Geassejávri till Illás, de andra från Geassejávri mot Tana älv och övriga fiskade sjöarna mot Idjavuotna-hållet.»

Dessa är traditioner sedan mer än 100 år tillbaka i tiden. Alla informanter kan redovisa motsvarande praxis av lång tids karaktär.

Det har varit praktiskt att hålla sig inom ett visst område och bedriva de olika aktiviteterna där. Den kunskapen man hade skaffat sig genom erfarenhet och från de äldre gällde en bestämd lokalitet. Man hade också byggt en eller flera kåtor inom de områden där man vistades. Transport av fångsten var lättare att organisera om inhöstingen var koncentrerad. Släktingarna med skyldighet att vara behjälpliga befann sig inom samma område. En man bekräftar:

• «Eanemus práktihkkala[s] lei ahte guolástii, bivddii ja ℅ohkkii seammá sajis.» «Det var det mest praktiska att man fiskade, fångade djur och samlade på samma ställe.»

Det har redan framgått av ovan, att det under vissa omständigheter anses rätt att fiska i andras sjöar. En person beskriver detta med följande ord:

• «Dat ii lean gildojuvvon johtit earáid jávrriin. Erenoamá¿it stuorát jávrrit leat oktasa℅℅at.» «Det var inte förbjudet att fiska i andra sjöar. Särskilt de stora sjöarna var gemensamma.»

Numera är inte insjöfiske lönande eftersom fiskbeståndet är litet. Många som fortfarande på 1970-talet höll på med detta näringsfång har inte längre någon motivation att fortsätta. Man menar att man för att bedriva yrkesmässigt insjöfiske måste ha möjlighet att förvalta sjöarna (jf. Prestbakmo 1994, s. 174–175). Förvaltningen är nödvändig för att kontrollera fisket, dvs. hålla fiskbeståndet intakt. Lokalförvaltning innebär även tillämpning av lokala regler för resursutnyttjande. På 1960- och 70-talen hade man fortfarande fiskelag som delade områden mellan sig. Då skedde stora förändringar angående bruksmönstret.

2.3.2 Fjordfisket och dess förvaltning

Tanafjord är känd som en resursrik fjord. Av Tana kommuns strategiplan för näringslivet för åren 1997–2000 uppges fjordfisket ha dålig lönsamhet. 115 År 1996 uppgick antalet registrerade fiskare inom Tanafjordsområdet till 120 (Eriksen 1996, s. 9). De båtar som används för fiske i fjorden är små. Till fiskeverksamheten i Vestertana är två «större» båtar knutna, varav en är 26 fot och den andra något längre. Fiskebeståndet och artvariationen har minskat kraftigt i fjorden sedan 1970-talet enligt informanterna. Många produktionsanläggningar är nedlagda i fjordområdena. Småbåtarnas möjligheter att levera fisk har försämrats. Fiskarna i Vestertana levererar fisk bl.a. till Skjånes, Tana bru och en fiskemottagning i Vardö. De aktiva fiskarna har gemensamt inrättat en fiskemottagningsanläggning på kajen i Vestertanas hamn. De lokala fiskarna upplever en stor konkurrens i relation till fiskare från andra orter och nationer. Denna utveckling gäller egentligen för hela Finnmark. (Se också, Mottakssituasjon i Finnmark. Problemstillinger og aktuelle tilltak. Notat. Fiskerisjefen i Finnmark. 27. mars 1996.) 116

Rekryteringen till havsfiske sker inte i den utsräckning som är nödvändig för att upprätthålla lokala fiskemiljöer. Statistik visar att andelen heltidsfiskare i Tana kommun har minskat sedan 1984 (Fiskeridirektoratet/SSB). Särskilt markant är denna utveckling avseende heltidsfiskare i åldern under 30 år. År 1984 var antalet 18 och år 1997, 8. En sned åldersutveckling har således skett i små lokalsamhällen som Vestertana. De som nu fiskar i näringssyfte är omkring 50 år eller äldre såväl i Vestertana som i hela kommunen.

I fritidsfiske och hemfiske deltar även andra familjemedlemmar än de som är aktiva i den dagliga fiskeverksamheten. Ett par pensionärer är aktiva fiskare. En pensionär berättar, att:

• «Bivddán vuona, muhto in eambo go ie¿an atnui.» «Jag fiskar i fjorden, men enbart för eget bruk.»

Den lokala fiskekulturen i Vestertana har behållit många av sina särdrag. Fisket i Vestertana sker fortfarande i huvudsak enligt gamla mönster, dvs. med små fartyg, selektiva redskap, liten mobilitet samt med korta avstånd till fiskefälten. Detta har blivit identitetsskapande för de fjordsamiska miljöerna. Lokalbefolkningen i Vestertana vill utveckla sitt näringsliv utifrån detta.

En man från Vestertana förklarar:

• «Ii dáppe lean ovdal dárbu vuolgit dobbelii. Luossabivdu leai nana ja dasa ii dárbba[s]an stuorra fatnasiid. Soa[d]i áigge ledje [s]árkkat. Mu mielas orru ahte dáppe eai áiggo stuorra fatnasiid háhkat. Olbmot fitnet vuotna℅iegain smávva fatnasiiguin.» «Förr hade man här inget behov av att fara längre ut i fjorden. Laxfisket var viktigt och man behövde inga stora båtar för det. Under kriget fanns några sjark-båtar. Enligt min mening har folk här inte tänkt sig att skaffa några stora fiskebåtar. Folk far längs fjorden med små båtar.»

2.3.2.1 Tanafjordprojektet

Vestertana är avbefolkningsbygd. En man uppger:

• «Muhtimat eai oainne eallingeainnu dáppe.» «En del ser inga inkomstmöjligheter här.»

Orsakerna till utflyttning är många. Arbete och utbildningsmöjligheter på andra orter har säkert samband med frågan. En annan viktig orsak till att man flyttat är att det är svårt att få sitt uppehälle från primärnäringarna. Människornas önskemål att stanna kvar i eller återkomma till bygden och «behovet» av fiske kan inte tillfredsställas i framtiden om man inte har kontinuitet i resursunderlaget. Resurserna måste alltså expanderas in i framtiden. Regelverket måste även gynna ungdomen. 117 Detta är särskilt viktigt i en glesbygd som Vestertana.

Vestertana skall dock inte uppfattas som en från utveckling avskärmad bygd. De som bor kvar i bygden har gjort ett medvetet val att bo kvar. De lever av och med naturen. I bybornas framtidsperspektiv framträder fortfarande en dynamisk vilja att utveckla det lokala näringslivet. Några fiskare i Vestertana har i början av 1990-talet prövat fiskodling under några år, men verksamheten var inte ekonomiskt lönande pga. utter, höga foderkostnader m.m. Lokal tillgång till billigt foder, t.ex. småsill, kunde ha gjort fiskodlingen lönsam. Det kan tilläggas att man numera köper agnfisk vilket på sitt sätt förhöjer driftskonstnaderna för fiske.

Man har under 1990-talet genomfört ett lokalt projekt inom Tanafjordområdet, det s.k. Tanafjordprojektet. Den ovannämnda fiskodlingen var en del av detta projekt. Ett syfte med Tanafjordprojektet har varit att undersöka möjligheterna för kombination av näringar omfattande fiske, jordbruk och icke traditionella näringar (Sluttrapport for Tanafjordprosjektet, 31.8.1999). Man har därvid önskat att förankra det traditionella levnadssättet i det moderna. Ett annat syfte med projektet har varit att registrera fiskenäringens resursunderlag och anpassning inom detta område. Vidare har man velat öka vetandet och kompetensen inom näringsfisket samt utreda möjligheterna för lokal förvaltning (Tanafjordprosjektet. Organisationsplan 11.11.1993). 118

I augusti 1999 hölls ett möte i Tana bru med titeln «Tanafjordprosjektet – hva nå?». I referat (16.8.1999) från detta möte kan man läsa att det rådde enighet bland mötesdeltagarna om «at det er viktig å iverksette tiltak for å sikre fiskeressursene i fjorden for lokale fiskere för det er for seint.» Förvaltningen av kust- och fjordresurser diskuterades. Kommunerna Berlevåg, Gamvik och Tana fick ansvar för att vidareföra initiativet från mötet. 119

2.3.2.2 Fiskeredskap och resurser – vad är problemet?

I början av 1900-talet kom fiskare från andra orter och andra län med modernare redskap (aktiva redskap), större båtar och med andra livsvärden och vanor för att skörda kust- och fjordresurserna. Konflikten mellan modern och traditionell teknologi i fiskerinäringen började göra sig gällande. Motsättningarna mellan lokalbefolkningen och de icke lokalt boende fiskarna blev med tiden starkare pga. lagstiftningen, regleringarna och samhällsutvecklingen som främjade den sistnämnda gruppens intressen. Samerna har egna uppfattningar om hur fisket skall ske vilket bidragit till ett intresse för resursförvaltning hos dem. Av den beskrivning som Steinar Pedersen ger om lokala regler och resursvärn i fjord- och kustområdena i Finnmark (1994, se särskilt s. 95–106) framgår att fjordbefolkningen länge har varit mån om att värna om och reglera resurserna i fjorden. «Det klassiske mönsteret fra 1900-tallets Finnmark når det gjelder fjordbefolkningens kamp for vern av de naere fiskefeltene mot aktive redskaper og en ökologisk forsvarlig beskatning av fiskeressursene, var altså allerede trukket opp for naermere hundre år siden» (Pedersen 1997, s. 26).

De lokala fiskarna fick på sina håll medhåll från myndigheterna i sina strävanden att förvalta fisktillgången på ett sätt som var rimligt i förhållande till lokalbefolkningens situation och rättsuppfattningar. «Amtstinget fulgte for det meste de råd og krav som kom fra lokalt hold. Sentralmyndighetene synes deretter å ha lagt avgjörende vekt på amtstingets uttalelse når det ble gitt kongelige resolusjoner om slike reguleringer» (Pedersen 1994, s. 98). 120

Efter pomorhandelns slut hade fiskarna svårt att göra sin verksamhet gällande. De hade varken kapital eller de nödvändiga kontakterna med beslutsfattare. Handelsmännen visade föga sympati för fiskarna i fjordområdena. Under dessa decennier utkonkurrerade de som fiskade med stora båtar dem som fiskade med mindre båtar, särsilt när det gäller leveranserna av vårtorsk. Uppköparna inhandlade torsk hos dem som hade mest att sälja.

De lokala samiska fiskarnas tänkande präglades av den fiskekultur de levde i. Deras tradition manifesterades genom små båtar, som sagt, och redskap som inte betraktades som tidsenliga efter storsamhällets sätt att se på saken. Båtmotorer hade man inte råd att skaffa förrän under 1950-talet. Med sådana redskap var det naturligt att fiska nära hemområdet. På några håll, t.ex. i Manndalen, fanns en större beredskap att möta den nya situationen. Byborna i Manndalen hade skaffat sig «det tidsmessige utstyret» (Schjött 1958, s. 41), dvs. stora båtar och tidsenliga redskap som möjliggjorde större mobilitet och fiske i stor skala.

På 1920- och 1930-talen var priserna på lax och torsk låga. Informanterna berättade för mig, att det i den situationen var mer lönande att fiska insjöfisk. Fattigdomen var stor under mellankrigsåren inom fjordområdena. Myndigheterna räknade inte nödvändigtvis sjösamerna som en specifik etnisk befolkningsgrupp (Falkenberg 1941, s. 70) och deras näringsformer hamnade lätt utanför de officiella stödsystemen. Efter det andra världskriget betraktades hela den sjösamiska kulturen som «gammeldags og akterutseilt» (Nielsen 1986, s. 126). På många håll verkade den gamla sjösamiska kulturen att försvinna helt (Björklund 1985) tills den kulturella vitaliseringen tog form under 80-talet.

Av tradition har fjordsamerna endast utnyttjat en del av resursbeståndet för att försäkra sig om en ekologiskt hållbar utveckling. Som exempel kan nämnas att när det gäller reglerna för sejfiske, var de lokalt boende fiskarna emot att påbörja fisket för tidigt på sommaren. Detta hänger ihop med resurssparandet. Sej var förr en av de viktigaste resurserna för befolkningen i fjordarna. Snörpvad (snurpenot) har vållat mycket diskussion. Redan i början av 1900-talet påbörjade man användningen av sejsnörpvad i Finnmark, vilket motarbetades av de lokala fjordfiskarna. De sistämnda betraktade fjordarna som sina fiskefält. Snörpvadfisket efter sill, var ett stort problem för fiskarna, eftersom det ödelade fiskbeståndet i fjordarna. I Tanafjorden fanns gott om sill under 50-talet då fisket efter sill påbörjades på allvar med snörpvad. Fiskare från andra håll kom in in fjorden. En lokal fiskare (Pedersen T. 1995, s. 73–74) säger om detta:

«Snurpenotfisket etter sild er vel det mest makabre fisket som har foregått i Norge, og er et godt eksempel på hva fiske uten styring er ... I enkelte sildefangster må det ha vaert flere titalls tonn med torsk, alt fra mort til svaer torsk.»

En annan drar sig till minnes:

• «Ma[n][n]á soa[d]i bohte stuorra snurpenot fatnasat. 80 sala lei vuoksá. Gitta Mátta-Norggas bohte, gitta Vestlánddas. Vuonas lei vallji juohkelagan guolit: sáiddit, báldát, luosat, dorskit, silddit, guv℅℅át ja hivvodat eará. Dat snurpenot lei loaktán silddi.» «Efter kriget kom de stora snörpvadbåtarna. Djupet och bredden var 80 famnar. De kom ända från Vestlandet i Syd-Norge. I fjorden fanns all slags fisk: sej, flundra, lax, torsk, sill, havslaxöring och mycket annat. Fiskande med snörpvad gjorde slut på sillen.»

Man har byggt upp sillbeståndet i fjorden, men man får inte ta upp sill under 25   cm längd. Denna regel förenad med de nya kvotreglerna passar inte för fjordfisket och har lett till att fjordbefolkningen är eller har varit utesluten från sillfisket. En lokal fiskare kommenterar detta:

• «Deike ii heive diet mearrádus.» «Den regeln är inte ändamålsenlig här.»

Einar Eythorsson beskriver i en uppsats (1993) resursförvaltningen i fjordområdena i Finnmark och hur de norska regleringarna har påverkat fiskarnas situation. Eythorsson beskriver många fall där lokalbefolkningen arbetat aktivt för att värna (freda) om sina resurser i fjordarna. Ofta hänvisar fiskarna till sina egna observationer angående fiskens beteendemönster och ekologi. De har bl.a. varit medvetna om att det finns lokala torskbestånd i fjordsystemet (op.cit., s. 38; se också Eriksen 1996). Därutöver reagerar de mot att aktiva redskap används inne i fjordområdena. Parallelt med argument för resurssparande och emot ovänliga redskap oroades lokalbefolkningen också över att tillresande båtar hade tillstånd att ta näringsunderlaget ifrån fjordfiskarna.

De krav som de lokala fjordfiskelagen i Nord-Norge framfört till «Rådgivende utvalg for lokale reguleringer» 1974–93 visar att det ställs krav avseende redskap enligt följande: förbud (sa. gielddus) (fredning) mot bruk av vissa redskap inom ett område och utvidgande av existerande förbud eller fredning. De fiskeredskap vilkas användning, av fjordbefolkningen, krävs reglerad i Finnmark är främst snörpvad, räktrål och not. Från samiskt håll har man framfört liknande krav (se Innstilling fra samisk fiskeriutvalg 1997, s. 101–104).

2.3.2.3 Orättfärdigt straffade

Vestertana har som ett marginaliserat samiskt fjordsamhälle tydliga kulturella gränser mot det norska samhället. Vad detta innebär i praktiken har fjordbefolkningen fått uppleva gång på gång. Rättvisa är en av de frågor som ofta tas upp. Konflikter (eller möten) finns mellan två kulturer, den norska och den samiska, med olika synsätt på en hel rad frågor, bl.a. fiskeförvaltning. «I sådana möten konkretiseras kulturens essens» (Ehn & Löfgren 1982, s. 114), dvs. de kulturella olikheterna, den etniska identiteten, framträder med tydlighet. I påtagliga konfliktsituationer kommer rättsuppfattningarna fram (Svensson 1997, s. 189–190).

Mängder av säl kom in i fjorden under 1977. Därpå följde en rad sälår. Torskbeståndet minskade och en kris för fisket uppstod i fjorden. En man berättar:

• «70-logu álggus lei mis buorre dorskebivdu. 77:s bohte njurjot ja njuorjjojagit biste gitta 89 rádjái. Dalle ii lean [s]at mihkkige mearas.» «I början av 70-talet hade vi här bra torskfångst. År 77 kom sälen och sälåren fortsatte ända till år 1989. Då var ingenting kvar i havet.»

En dramatisk nedgång i torskbeståndet överlag har lett till stora begränsningar av torskfisket i Norge. Före 1990 fanns endast mindre regleringar beträffande torskfiske med konventionella redskap. Därefter infördes ett nytt regleringssystem avseende deltagande i fisket, tillgång till fiskeutrustning och fångststorlek. Reglerna avsåg såväl små som stora fiskebåtar. De fiskare, som fiskade på heltid (blad B), som hade fiskat en viss mängd under åren från 1987 till 1989 och som hade registrerat sitt fartyg på ett behörigt sätt, tilldelades en individuell «fartygskvot» utifrån båtens storlek. De som inte uppfyllde dessa villkor för fartygskvot lydde under andra regler, nämligen reglerna om «maximalkvot» (deltidsfiskare, blad A). Många båtar från fjordkommunerna inordnades under maximalkvotreglerna. De som inordnades under maximalkvot kunde bara fiska tills den för ett antal båtar gemensamma maximala fiskemängden hade fångats. Nord-Troms och Finnmark fick en nedgång i antal egna båtar.

Kvotregleringarna sker årligen. Förhandlingarna om kvot sker först internationellt och sedan nationellt. 121 Kvoten bestäms för trålfiske och fiske med konventionella redskap (garn, lina, juksa m.fl.). Fiskare som förfogar över konventionella fartyg indelas i grupp 1 med fulla rättigheter (blad B) och grupp 2 (deltidsfiskare, blad A) med begränsade kvoter. 122

I början av 1990-talet var fiskekvoterna små och det var svårt att få en fiskekvot. Sedan dess har man justerat kvotorganisationen. Under 1990-talet har t.ex. tillkommit en ordning med «garantert kvantum» så att kvotordningen kanske på ett bättre sätt tillvaratar fjordfiskarnas intressen. Som exempel kan nämnas att de som fyller kraven för att få fiska med maximal kvot (grupp 2) enligt reglerna och som fiskar med fartyg under 10 meter, kan fortsätta med torskfiske innanför «garantert kvantum» även om gruppkvoten eller periodkvoten är fångad. 123

Fiske är en en internationell näring. Fiskbeståndet delas med andra länder vilket föranleder internationellt samarbete om resursförvaltningen. Mer än 90   % av de norska fångsterna exporteras i mer än 2000 produktvarianter till över 150 land. Exportvärdet har nästan fördubblats under den sista 10-års perioden. (St.meld. nr. 51, s. 7, 17.) Den viktigaste exportvaran, när det gäller fiskprodukter, är den odlade laxen som står för en tredjedel av exportvärdet.

Den norska fiskeripolitiken har som målsättning att «legge til rette for en lönnsam utvikling av fiskerinaeringen. En baerekraftig ressursforvaltning er en forutsetning for å oppnå dette» (op.cit., s. 15). Lönsamheten i näringen har ökat sedan år 1990. Den strukturförändring som har skett inom den norska fiskeripolitiken från 1980-talet har syftat till att rationalisera näringen med anledning av överkapacitet i form av alltför många båtar, företag och produktionsanläggningar. Under perioden 1990–97 reducerades antalet små båtar med 40   % (St.meld. nr. 51, s. 46: tabell 6.1). Antalet större båtar (20–28 meter) ökade däremot kraftigt under samma period. I de samiska områdena används i regel båtar under 10 meters längd. I Tana kommun har antalet båtar i storleken 5–9.9 meter minskat sedan 1980-talets början. 124 Antaler båtar under 5 meter är oförändrat. 125 Fisket med småbåtarna sker, såsom redan konstaterats, i närområdena. Torskfångsterna i de nordligaste länen har minskat under perioden 1980–1997. De stora båtarna fångar en ökande mängd torsk medan de små båtarna tar en mindre mängd.

Den ekonomiska utvecklingsprocessen centralt leder till marginalisering och social och kulturell orättvisa i periferin. Den fjordsamiska kulturen blir särskilt trängd. En marginaliserad minoritet förblir marginaliserad och blir kanske ännu mer marginaliserad. Kvotregleringen har påverkat fjordsamerna på ett negativt sätt. De hade nyss upplevt svåra fiskeår och mängden redovisad fångst har varit liten. Många som var registrerade som deltidsfiskare riskerade att falla ut ur systemet och många fjordfiskare i de nordliga länen förlorade plötsligt sina fångsträttigheter. En lokal kombinationsutövare från Vestertana uttrycker bl.a. följande tankegångar om kvotsystemet från det tidiga 1990-talet (Pedersen T. 1995, s. 76):

«Detta med kvotene oppfattet alle, og med rette, som blodig urettferdig og meningslöst. Folk fölte at de ble straffet urettferdig og meningslöst hardt for noe de ikke hade gjort. Det var ikke vi med vår måte å fiske på som hadde tömt havet. Folk fölte at det blev fört en helt gal fiskeripolitikk. De mistet troen på styresmaktene ...»

Informanterna upplever att kvotordningen överhuvudtaget medför många slags olägenheter, bl.a. försvåras rekryteringen till fiskaryrket och konkurrens uppstår mellan fiskarna:

• «Kvohta lea biliidan guollebivddu má[n]gga láhkái, oktage ii beasa álgit bivdit, mii hea[d]u[s]ta rekryterema. Fanaskvohta lea váttis fidnet. Váttis lea maid behollet kvohta. Dihto meari galgá bivdit jos áigu behollet dán kvohta. Badjána gilvobivdu go lea kvohta. Jos kvohta manná vulos, de gártá okto bivdit. Olus fertejit dál bivdit okto, go ii gánnat skihpára doallat. De ii leat sihkkarvuohta.» «Kvotsystemet har förstört fisket på många sätt, ingen kan påbörja fiske, vilket försvårar rekryteringen. Fartygkvot är svår att erhålla. Att behålla kvoten är också svårt. För att upprätthålla sin kvot måste man fånga en viss mängd fisk. Kvotsystemet leder till konkurrens bland fiskarna. Om kvotmängden går ner, måste man fiska ensam. Många måste bedriva fiske på egen hand eftersom det inte lönar sig att behålla någon fiskekamrat. Och då är man inte trygg.»

Man är kritisk till att fisket med små båtar är reglerat:

• «Smávit flohta ii galgga[s]ii reguleret.» «Mindre båtar borde man inte reglera.»

Inkomstmöjligheterna minskar. Många befarar i själva verket, att det snart blir slut på fisket som näring och denna oro sammanhänger inte bara med resurssvikten men också med regleringarna från storsamhället: 126

• «Kvohtat gár¿udit dinenvejola[s]vuo[d]a.» «Kvotordningen försvårar inkomstmöjligheterna.»

Och man befarar, att:

• «Mearrabivdu jávká go ii leat lönsamhehtta.» «Havsfisket förvsinner då det inte längre är lönsamt.»

Vardagen för dem som bor i fjordarna påverkas av beslut som fattas på andra håll. Informanterna är medvetna om att statens makt är kopplad till lagarna. En person bekräftar detta med följande uttalande:

• «Stáhtta mearrida min á[s][s]iid lágaid bokte.» «Staten bestämmer våra förhållanden genom lagarna.»

De många föreskrifterna och lagarna verkar snåriga:

• «Jos olmmo[s] lágaid mielde galgá eallit, de illá fidne oppa dorskige.» «Om man lever efter lagen, då får man knappast ens torsk.»

Utbildning förenas också med det levnadssätt som kan medföra liten förståelse för de som lever av och med naturen:

• «Nuorat leat skuvlejuvvon báberbarggu vuostá. Sii eai [s]at vie℅℅a ealáhusa luonddus.» «Ungdomarna är utbildade för kontorsarbete. De hämtar inte längre sin näring från naturen.»

Denna maktkonstellation och detta maktutövande har inte nödvändigtvis legitimitet i lokalbefolkningens tankevärld och för deras handlingar. Befolkningen i fjordområdena, inklusive Vestertana, har alltid haft en kritisk inställning till många av de norska lagarna och regelföreskrifterna, dvs. till de bestämmelser som negativt påverkar samernas möjligheter att stanna kvar och få sitt uppehälle i hembygden. Ur lokalbefolkningens perspektiv är det en alltomfattande, avlägsen maktapparat som förorsakar dem mycket obehag. Exempel på sådant som upplevs medföra obehagliga konsekvenser är: lagstiftningen, centralstyrningen av fisket, kvotregleringarna av fisket, den nationella naturskyddsverksamheten, den ökande och komplicerade byråkratin, Norges fiskarlag, de stora fiskeflottorna från avlägsna hamnar, det dominerande kunskapsregimet, de varierande priserna och marknaderna, de internationella förhandlingarna om fiskekvot osv.

Sametingets kommentar till statens regleringspolitik avspeglar även de lokalt boendes

uppfattningar:

«Det kan påvises et klart misforhold mellom de statlige målsettingene i samepolitikken og den faktiske utviklinga som er i gang i de sjösamiske områdene. Utvalgets arbeid, og dagens forskning, dokumenterer at nedgangen i tallet på fiskere og det sjösamiske tapet av fangstrettigheter på 1990-tallet, i stor grad kan tillbakeföres til reguleringsordningen av 1990. Utviklingen viser også tap av tradisjonelle fangstrettigheter i de sjösamiske områder siden slutten av 1980-tallet ...»

Som Samisk fiskeriutvalg berörer, har innföringa av reguleringene i 1990 utradert fisket i noen tradisjonelle og viktige sjösamiske fjordområder. Sametinget finner dette paradoksalt i en tid hvor den norske stat har inngått forpliktelser i forhold til urfolksrettigheter nasjonalt og internasjonalt. Den samme stat innförer et system der det nå er dokumentert at urfolksrettigheter i praksis blir rettslig underminert» (Sak 13/98 Innstilling fra samisk fiskeriutvalg – Höring. Mötebok 1/98, s. 167).

Betydelsen av fjordfisket som grund för bosättningen framgår av bl.a. följande uttalande av en av de personer som jag intervjuat:

• «Mii geat leat vuonaid siste, mis leama[s] seammá vuoigatvuo[d]at go eará bivdiiguin. Jos vuonain nohká resursa, de mis ii leat [s]at eallin grunnlag. Juohke guollesorta manná dál ma[n]os.» «Vi som bor inne i fjordarna har haft samma rättigheter som andra fiskare. Livsgrundvalen är borta om resurserna tar slut. Varje fiskart minskar i mängd.»

Alla regler som är knutna till fisket passar inte dem som bor i fjordarna. En lokal fiskare

(1995, s. 77) säger, att:

«Det er faktisk slik at skal forskriftene fölges så er det slutt på fiske inne på fjordene.»

2.3.2.4 Fiskekvoten, Sametinget, Smiths utredning och St.meld. nr. 51

Såväl forskningen som fiskesamernas egna uttalanden indikerar att livsformerna i sjösamiska samhällen inom fjordområdena är kraftigt utsatta. Samerna i Vestertana är territoriellt förankrade inom Tanafjordområdet, inom ett område som har attraktiva resurser i form av fisk. Befolkningen i Vestertana lever där kulturer möts. Befolkningens egen kulturella identitet har sin grund i resursutnyttjande och områdets miljö-ekologiska egenskaper. Den norska fiskenäringens utveckling i fråga om ekonomisk tillväxt, lönsamhet och nationellt regleringssystem utgör ett kulturellt hot mot den samiska gruppen som urbefolkningsgrupp och som etnisk minoritet. De samiska kraven går ut på att utveckla de lokala miljöerna utifrån lokala och samiska kulturella villkor. De lokalt boende samerna vill överleva såväl materiellt som kulturellt, dvs. få sin utkomst i hembygden och samtidigt bevara sina kulturellt betingade normer, kunskaper och sedvänjor. (Jf. Brox 1964.)

Sametingets inrättande och tingets verksamhet har bidragit till att under 1990-talet synliggöra sjösamernas förhållanden. Den av Sametinget bedrivna fiskeripolitiken fick en konkret innebörd genom krisen i den sjösamiska fiskerinäringen. Sametinget tog upp frågan om sjösamernas fiske med Fiskeridepartementet som bad juristen Carsten Smith att utreda frågan. Efter avslutad utredning ändrades kvotordningen något i Finnmark och Nord-Troms. Parallelt styrkte Sametinget sin status genom olika arrangemang i formella styringsorgan bl.a. genom att tinget erhöll plats i det s.k. Reguleringsrådet.

En grundläggande syn för Sametingets fiskeripolitik och målsättningarna för dess fiskeripolitik framgår bl.a. av Sametingets behandling av Innstilling fra samisk fiskeriutvalg, Handlingsplan for samiske kyst- og fjordområder 1997–2001 och överlag av mångfalden av beslutsärenden som behandlats i tinget under 1990-talet (Sametingets vedtak i fiskerisaker 1990–1998). Sametinget ger uttryck för att fiskenäringen bidrar till «å sikre og utvikle samisk kultur og samfunnsliv i sin helhet» (Sak 13/98 Innstilling fra samisk fiskeriutvalg – Höring). Man hävdar också att det samiska områdets naturresurser är helt avgörande för utvecklingen av samisk kultur. Och man understryker betydelsen av fiske som sjösamisk kulturbärare och «at det sjösamiske fisket må kunne utöves på en slik måte at det ivaretar samenes naeringsgrunnlag og tilpasningsbehov, saerlig i forhold til utövelsen av kombinasjonsnaeringsvirksomhet» (Innstilling fra samisk fiskeriutvalg 1997, s. 134).

Sametinget (Handlingsplan for samiske kyst- og fjordområder 1997–2001, s. 7–8) föreslår att man inrättar en fiskeripolitisk zon för förvalting av kust- och fjordsystem. Man föreslår att försök genomförs i Tanafjorden, Lyngenfjorden och Tysfjorden. Vidare vill man införa «naerhets- og avhengighetsprinsippet i forvaltning og beskatning av maritime ressurser», dvs. att de som bor i närheten av eller har ett stort behov av resurser för att säkerställa områdets bosättning skall ha den främsta rätten till resurserna. Sametinget stöder flerbeståndsförvalting. Därutöver kräver man att det införs fritt fiske för fartyg under 10,66 meter, att infrastrukturen med mottagningsanläggningar förstärks, att rekryteringen förbättras, att fiskarnas sociala situation inklusive pension m.m. förbättras. Sametinget vill öka sitt inflytande i fiskerifrågor. Man vill också genom lagstiftning få följande ändringar:

• ekologisk hösting av havets resurser,

• kombinationsnäringsutövare får rätt till fiske,

• företrädesrätt ges för traditionellt kust- och fjordfiske och

• regional styrning av resursförvaltning.

(Se också Sametingets vedtak i fiskerisaker 1990–1998 och Innstilling fra samisk fiskeriutvalg, kapitel 7.)

Carsten Smith hade som uppdrag att utreda «hvilke rettslige forpliktelser myndighetene er bundet av overfor den samiske befolkningen ved reguleringer i fisket» (1990, s. 507). Smith skriver att samiska intressen har blivit skadelidande, inte minst när det gäller ordningen med fartygskvot (op.cit., s. 509). Enligt honom har Samekulturutvalget och Samerettsutvalget på 1980-talet framfört en samepolitisk grundsyn som kräver att statsmyndigheterna aktivt skall bidra till att säkerställa att samerna kan bestå som ett eget folk. Parallelt med andra åtgärder (inrättande av Sametinget m.m.) är detta uttryck för ny syn på samiska rättigheter och samepolitiken i Norge.

Smith framhåller starkt, att artikel 27 i den internationella FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 127 ger samerna en stark rättsskydd. Enligt honom måste artikel 27 «anerkjennes som en sterk rettskilde for samiske rettigheter, både for politiske, kulturelle og ökonomiske rettigheter, og herunder rettigheter til naturresurser i samiske bosettings- og bruksområder» (op.cit., s. 516). Grundlagens paragraf 110 a 128 från 1988 «forsterker de folkerettslige regler ved at de nå også har fått grunnlovens styrke i norsk rett» (op.cit., s. 519). Vidare hävdar han (op.cit., s. 521) att särregler kan krävas för sådant traditionellt resursutnyttjande som utgör grundval för samisk kultur. Dvs. att också kust- och fjordfiske måste räknas som en näring som i förhållande till artikel 27 bör värnas. Särreglerna gällande fisket skall enligt honom knytas till samiska geografiska bosättningsområden. Beträffande evalueringen av fiskeregleringarna måste, enligt Smith, en sådan utvärdering ske utifrån en helhetsbedömning varvid effekterna av den samlade samepolitiken granskas. Det innebär att summan av de enskilda åtgärderna för samernas möjligheter att bevara och utveckla sin kultur, inklusive traditionella näringar, skall utvärderas. Vid en sådan totalbedömning kan det också fastställas hur starkt pressad den samiska kulturen är (op.cit., s. 524–526).

Fiskeridepartementet tar upp frågan om fiske i samiska bosättningsområden i Stortingsmelding nr. 51, s. 57–58. Där står: «Myndighetene önsker at rammebetingelsene for fiskeriene skall gi grunnlag for livskraftige lokalsamfunn. Dette gjelder også for fiske i samiske bosettingsområder.» När det gäller förvalting av resurserna så förkunnar man att myndigheterna är beredda att diskutera lokala förvaltningsåtgärder «der det er hensiktsmessig» och man önskar att fortsätta samarbetet med «samiske interesser» bl.a. genom Reguleringsrådet. Samtidigt påminner man om den förvaltningsstrategi som man redan har i Norge och som skall läggas som grund för de fortsatta strategierna. Man efterlyser mer forskning om lokala fiskbestånd och dokumentation av lokala resurser och lokala regleringsformer. Viljan till engagemang finns (Carstens Smiths utredning, Samisk fiskeriutvalg osv.). De konkreta åtgärderna på lokala nivåer utifrån lokala villkor och värderingar saknas i stort sett.

2.3.2.5 Rättsuppfattningarna i anknytning till fjordfiske

I Tanafjord har det funnits en mängd olika fiskarter. Resursbasen har försämrats, men det finns fortfarande fisk att fånga i fjordområdet. Samerna har egna traditioner och regler för fjordfisket. Redskapstyperna har möjligggjort selektivitet i relation till fångsten. Fisket i fjorden anpassas till väder och vind och ekologi. Efterfrågan på de lokala och nationella marknaderna har alltid påverkat urvalet och fångsternas storlek. Utomstående utövar inflytande på situationen i fjorden, liksom de där gällande norska reglerna.

Några enstaka informanter säger, att:

• «Áhpi lea rabas buohkaide.» «Havet är öppet för alla.»

Men de fjordområden som ligger närmast, och dess resurser – särskilt torsk och lax – uppfattas tillhöra lokalbefolkningen. Att man betraktar närområdena som sina egna är för övrigt också en uppfattning som gäller för utmarksnäringarna. Samernas rätt är inte inskriven i någon jordebok eller fastighetsbok. Man har inte haft behov av att göra det. Samerna i Vestertana har av gammalt utövat sina näringar i anslutning till närområdena. Detta gäller såväl för utmarkerna som för områdena i och runt Tanafjorden. Informanterna menar, att de har vissa rättigheter avseende resurserna i fjorden. Men när det gäller t.ex. torskfisket har de förlorat sina rättigheter i och med fiskekvotsförändringarna. En informant förklarar, att:

• «Mearrasámiin ii lean fápmu doaridit ruoktut bivdovuoigatvuo[d]aid.» «Sjösamerna hade inte makt att ta tillbaka sina fiskerättigheter.»

En annan ger uttryck för, att:

• «Guovllu olbmuin galgga[s]ii leat vuosttas vuoigatvuohta.» 129 «De lokalt boende borde ha den starkaste rätten.»

Den förra informanten konstaterar, att:

• «Earáid ii sáhte luoitit vutnii.» «Man kan inte släppa in andra i fjorden.»

Man anser att de andra skall utestängas särskilt när fiskbeståndet är litet. Att man vill begränsa de icke lokalt boendes fiskeaktiviteter i fjorden sammanhänger delvis med rättsuppfattningen enligt vilken närområdena tillhör lokalbefolkningen.

Sjösamerna har länge varit under hård press från storsamhällets sida. Deras sedvanor, normativa regler och kunskaper är förbisedda. Det är naturligt, såsom det framkommer av ovan, att man i en sådan situation upplever en känsla av social orättvisa. Genom att de stora havgående båtarna har tillgång till fjordens resurser och de norska reglerna främjar detta, ser man som fjordsame tydligt vad en utifrån samisk synpunkt bristfällig resursförvaltning kan medföra. Man befarar, att storsamhället med sitt regelverk och med sin fångstkultur (stordrift) förstör resurser för kommande år och kommande generationer. Man har upplevt att nya regler ofta medför förändringar till det sämre. I många fall har näringsgrundvalen försämrats. Parallelt med minskande resurser i Tanafjord känner man sin existens hotad. Traditionella kunskaper och egna sätt att förvalta resurser däremot leder, och har i vart fall tidigare lett, till situationer som man upplever sig ha inflytande över. Vid en jämförelse mellan de samiska reglerna och normerna för fiske och storsamhällets regler framstår de samiska reglerna som mer trygga för den samiska kulturens och det samiska samhällets fortlevnad, liksom för en uthållig förvaltning av naturresurserna. Att värna om fjordens resurser och anse sig ha rätt att (med)förvalta resurserna är att uppfatta som en samisk rättsuppfattning, särskilt när sjösamerna har främjat sådana frågor sedan minst 100 år tillbaka.

När det gäller fiske av annan art än lax, här avses främst torsk, är alla fiskare från Vestertana hänvisade till samma platser. Torsken befinner sig inom bestämda vatten vilket medför att flera fiskare har sina nät på samma ställen. Dessa fiskbackar eller garnbackar kallas på samiska «njuorat» (sing. njuorra). Den som kommer först till ett ställe har fördelen att välja plats för sina nät enligt egna önskemål.

• «Vuosttas gii boahtá guollesadjái, váldá buoremus báikki. Earát sáhttet suohpput badjel, doarrás suhppot firpmiid ala.» «Den som kommer först till ett fiskeställe upptar den bästa platsen. De andra kan lägga ut sina nät i rät vinkel mot den förstas eller den förras nät.»

Det intressanta är att det inte uppstår några konflikter omkring detta. Man använder sina ekologiska kunskaper för att lägga ut nät på ett sätt som inte stör andras placering av garn. Härvid kommer insikterna om djupet, strömförhållanden och vindförhållanden till användning. Också insikter om och tillhörighten till lokala sociala mönster är av betydelse. Goda sociala relationer utgör en del av rättstänkandet. Man har inte den ambitionen att utesluta andra lokalt boende från fisket. Man känner till varandras behov och vanor och andras närvaro accepteras. Fjordbefolkningen i Vestertana är också van vid att fördela fångsten och ge fisk till dem som inte själva kan delta i fiske. Man är överlag angelägen om att stödja andra lokala fiskare och deras fångstutfall.

Ibland uppstår en situation i den lokala fiskarmiljön i vilken en fiskare upptäcker en bra garnbacke, lägger ut sina nät där och håller kunskapen om denna backe hemlig. 130 Efter en tid upptäcker också de andra i fiskelaget platsen i fråga och kommer dit för att fånga fisk. Detta bryter inte mot de lokala normerna. Men man måste följa vissa regler. Man skall inte vara alldeles för girig (sa. vuovdnái). Man skall tolerera andras närvaro och man får inte störa den andres fiskeverksamhet. Det gäller alltså att lägga ut sina nät på rätt sätt i förhållande till andra nät. För områdets fiskare är fjorden ett bekant territorium som de förutsätts känna väl. Den fiskrika garnbacken kan vara liten i storlek och då är det särskilt viktigt att ha god kännedom om fjorden som arbetsmiljö. Med sina kunskaper om fiskevattnen och om lokala normer påvisar den enskilda fiskaren sin tillhörighet till gruppen och sin behörighet (rätt) till fisket i en bestämd lokalitet. Detta överenstämmer enligt min bedömning med det som Maurstad beskriver i en uppsats (1997, s. 58–61), nämligen att man som fiskare måste kvalificera sig till rättigheter. Fiskarna måste vara duktiga. De måste känna till var och hur man skall fiska och ha kännedom om de lokala reglerna. Först då får de tillträde till havets resurser inom de lokala fiskefälten.

Fiske i liten skala för husbehov och fritidsfiske sker gärna på bestämda platser. Härvid har de olika familjerna utvecklat en sedvana att år efter år, om fiskbeståndet tillåter det, bevista vissa ställen. Också andra lokalt boende fiskare har tillgång till samma ställen. Men man måste hålla i minnet, att man fiskar där det finns fisk:

• «Guolli mearrida gos bivdit bivdet.» «Fisken bestämmer var en fiskare fiskar.»

När det gäller platsen för laxfiske så har man tidigare ärvt en sådan plats efter sin far. Så sker alltjämt. Detta gäller alltså laxfiske med nät. Man har fiskeplatser antingen på statens område eller på privata vatten. Men den plats som man blir anvisad är kanske inte ett bra fiskeställe. Laxfiskaren kan samarbeta med någon annan fiskare så att han får tillgång till flera fiskeplatser. Fångsten delas jämt mellan dem som deltar i ett sådant fiskelag.

Det berättas att de olika lokalsamhällena med anknytning till Tanafjord tidigare kunde fördela fjorden mellan sig. Varje fiskare höll sig troget till sitt eget fält och fiskade inte inom andras fiskebackar (jf. Eythorsson 1991, s. 105, som skriver om «garnplasser i arvebakkene»). Systemet med olika fiskefält upphörde i Tanafjordområdet under 1960- och 70-talen. Det var inte längre någon status att vara fiskare och många avvecklade sin verksamhet. Som följd av flyttning från fjordområdet upphörde de egentliga rättighetsinnehavarna att utnyttja sina fiskefält och andra övertog fälten. Fiskarna skaffade motorer till båtarna vilket medförde större mobilitet och bidrog till att man också prövade andra fiskeområden. 131

2.4 Rätt i Deanodat – sammanfattning

Syftet med denna studie har varit att undersöka samiska sedvanor och rättsuppfattningar när det gäller utnyttjandet av naturresurserna. Jag har letat efter mönster avseende bruket av utmarkernas och fjordområdets resurser. En del kulturella egenskaper har presenterats i syfte att få fram hur kulturbetingade företeelser tar sig uttryck i informanternas vardagsliv, dvs. där de olika näringsrelaterade aktiviteterna äger rum.

Den samiska kulturen och samhället med dess regler, dvs. icke-kodificerade lagar, är en levande del av det dagliga livet i Vestertana liksom de andra orterna som jag studerat inom Tana kommun. De samiska rättsuppfattningarna föreligger inte i skriftlig form eller annan lätt presentabel form. Något behov av att få sedvanorna och rättsuppfattningarna nedskrivna har aldrig uppstått i det samiska samhället. Trots att rättsuppfattningarna inte är samlade i skrift har de varit och är lika gällande ändå.

Rättsuppfattningarna lever i informanternas kulturella idévärld i växelverkan med de dagliga aktiviteterna i olika situationer. En del av de situationer där rättsuppfattningarna framträder är mer synliga än andra. Synliga är t.ex. sådana situationer där konflikter uppstår pga. storsamhällets regelverk och implementeringen av regelverket. Där möts olika kulturer med var sina uppfattningar och begrepp. En del av de samiska reglerna är tänjbara och tillämpningen sker från fall till fall. Det norska samhällets regelverk och sättet att diskutera och tillämpa reglerna är i många fall främmande för de samiska uppfattningarna om verkligheten. 132

Av mitt material framgår att tidigare generationers handlande och normuppfattningar har bildat mall för nuvarande generationers handlingar och uppfattningar. De samiska rättsuppfattningarna avseende nyttjanderätt och sedvänjorna kommer som tradition från det förflutna och transformeras i nuet för samtida behov. Informanterna ger uttryck för att de bedriver sina näringsaktiviteter där deras föräldrar har bedrivit dem och i många fall också med samma metoder och t.o.m. med samma redskapstyper. Som exempel kan nämnas, att en jägare snarar ripor inom samma områden som hans fader. Han har «ärvt» sina ripland på samma sätt som man tidigare ärvt och alltjämt ärver fiskeplatser i Tanafjorden.

Sedvana och lång tids bruk berör övergripande villkor för samtida sjösamiska rättigheter eller uppfattningar om dem. Informanterna kan redovisa lång tids bruk av sina områden. Rättsuppfattningarna går bakåt i tid genom att aktiviteterna sker på platser som länge har använts av bygdens folk, dvs. jakt- och fiskelagen och släkterna. De förankras i samtiden genom vardagens aktiviteter, handlingar och sociala relationer. Hos dem som lever kvar på orten finns inga ambitioner att bryta mot de lokala reglerna. Men man måste hålla i minnet att de norska lagarna och reglerna inkräktar på möjligheterna att följa traditionerna. Samhällsförändringarna i stort främjar inte traditioner.

För utnyttjandet av de olika resurserna i utmarken finns regler som man i viss utsträckning fortfarande följer. Härvid följer man en traditionell fördelning av områden och resurser. Närområdena, såväl i utmarkerna som i och runt Tanafjorden tillhör befolkningen. Lokalbefolkningen anses ha företrädesrätt (sa. vuosttas vuoigatvuohta) till de lokala resurserna. Vissa områden har man ärvt efter sina föräldrar. Existensen av kåtor bidrar till att befästa rättigheterna. Tidigare gjorde man särskilda avtal mellan de olika jakt- och fiskarlagen om resursutnyttjandet. Genom förhandling och därpå följande överenskommelse, har man tidigare kunnat förvärva rättigheter av mer eller mindre permanent karaktär. De som är beroende av utmarksnäringar och resursutnyttjandet i fjorden uppges av informanterna att ha den största rätten till resurserna. Kännedom om de andra lokalt boendes behov och planer bidrar till att förstå deras handlingar i relation till resursutnyttjande.

En förutsättning för att sjösamerna skall kunna livnära sig är att de har den främsta rätten till de olika naturresurserna inom deras bosättningsområde. De lever av naturen och behöver dess resurser för sitt livsuppehälle på orten. Det innebär att sjösamerna skall kunna kombinera nyttjandet av olika resurser. Informanterna anser att de har rätt att försörja sig genom kombination av olika näringar.

Det har framkommit att samerna har speciella miljö-ekologiska betraktelsesätt som innebär att man har förvaltat och vill med/förvalta sina egna områden och resurserna inom dessa. Detta synsätt avseende förvaltningsrätten gäller såväl utmarkerna som fjordområdena. Man vill helst begränsa de icke lokalt boendes aktiviteter och närvaro. Till saken hör, såsom redan framgått av ovan, att informanterna anser att de närliggande resurserna tillhör lokalbefolkningen. Viljan att med/förvalta närområdena och där befintliga resurser kan också sättas i samband med kontakter med norsk administration och lagstiftning.

7.VED1 Litteratur til kapittel 1

Altern Inger (red.), 1996. Lokalsamfunn og lokalsamfunnsforskning. En artikkelsamling. Tromsö universitet. Stensilserie A 96/83.

Anaya James S., 1996. Indigenous Peoples in International Law. Oxford University Press. New York, Oxford.

Asch Michael, 1992. Errors In Delgamuukw : An Anthropological Perspective. I: Frank Cassidy (red.). Aboriginal Title in British Columbia: Delgamuukw v. The Queen. Oolichan Books & The Institute for Reasearch on Public Policy. 221–243

Benda Beckmann Franz, 1997. Citizens, Strangers and Indigenous Peoples: Conceptual Politics and Legal Pluralism. I: Law and Anthropology. International Yearbook For Legal Anthropology. Vol. 9. Martinus Nijhoff Publishers. The Hague, Boston, London. 1–42.

Berger Peter L. & Thomas Luckman, 1980. The Social Construction of Reality. A Treatise in Sociology of Knowledge. Irvington Publishers, Inc. New York.

Betydning av produksjonsfaktorene og produksjonsfaktorenes sammensetning for avkastningen i reindriftsnaeringen. Bajos. Guovdageaidnu. 1990.

Björklund Ivar & Terje Brantenberg, 1981. Samisk Reindrift – Norske Inngrepp. Om Altaelva, reindrift og samisk kultur. Universtitetsforlaget. Tromsö, Oslo, Bergen.

Borofsky Robert, 1994. Introduction. I: Robert Borofsky (red.). Assessing Cultural Anthropology. McGraw-Hill, Inc. New York, St. Louis, San Franscisco. 1–22.

Borrows John, 1996. With or Without You: First Nations Law (in Canada). I: McGill Law Journal/Revue de Droit de McGill. 41. 630–664.

Brody Hugh, 1981. Maps and Dreams. Indians and the British Columbia Frontier. Douglas & McIntyre. Vancouver, Toronto.

Bromley Daniel W., 1989. Economic Interests & Institutions. The conceptual foundations of public policy. Basil Blackwell.

Casey Edward S., 1996. How to Get from Space to Place in a Fairly Short Strech of Time: Phenomenological Prolegomena. I: Steven Feld & Keith Basso (red.). Senses of Place. School of American Research Press. Santa Fe, New Mexico. 13–52.

Clifton James A. (red.), 1986. Introduction to Cultural Anthropology. Essays in the Scope and Methods of the Science of Man. Houghton Mifflin Company. New York, Atlanta, Geneva, Ill.

Cohen A.P., 1985. The Symbolic Construction of Community. Ellis Horwood Limited & Tavistock Publications. Chichester, London, New York.

Dikkanen Siri L., 1965. Sirma. Samiske Samlinger. Bind VIII. Norsk Folkemuseum & Universitetsforlaget. Oslo.

Eidlitz-Kuoljok Kerstin, 1987. Den samiska sitan – en utmaning. I: Rig 3/87. 74–76.

Eira John Henrik, 1999. Notat til möte i styringsgruppa for distriktsinndelingen i Öst-Finnmark. Forslag til ny distriksinndeling. Öst-Finnmark reinbeiteområde. Reindriftsforvaltninen i Öst-Finnmark. Vedlegg 5.

Eira Nils Isak, 1994. Bohccuid luhtte. DAT. Guovdageaidnu.

Eythorsson Einar, 1991. Ressurser, livsform og lokal kunskap. Studie av en fjordbygd i Finnmark. Hovedfagsoppgave i samfunnsvitenskap. Institutt for samfunnsvitenskap. Universitetet i Tromsö.

Flerbruksplan For Tanavassdraget. Norsk-Finsk Grensevassdragskommisjon. Fylkesmannen i Finnmark. Miljövernavdelingen. Rapport nr. 34. 1990.

Flyttsamekvinnens arbeidssituasjon 1979. Die[d]ut 4/79. Sámi Instituhtta.

Forslag til ny distriktsinndeling. Öst-Finnmark Reinbeiteområde. Reindriftsforvaltningen Öst-Finnmark. 1999.

Foucalt Michel, 1980. Power/Knowledge. Pantheon Books. New York.

Gaski Linna, 1993. Utnyttelse av utmarksressurser; endringer i samhandlingsmönstre og kulturell betydning. Hovedfagsoppgave. Planlegging og lokalsamfunnsforskning. Institutt for Samfunnsvitenskap.

Gaski Linna, 1994. Konsekvenser lokalt av statlig ressursforvaltning. I: Tidsskrift for Naturforvaltning 2/94. 42–45.

Geertz Clifford, 1973. The Interpretation of Cultures. Basic Books, Inc., Publishers. New York.

Giddens Anthony, 1976. New Rules of Sociological Method. Hutchinson. London.

Giddens Anthony, 1984. The Constitution of Society. Outline of the Theory of Structuration. Polity Press. Cambridge.

Giddens Anthony, 1991. Modernity and Self-Identity. Self and Society in the Late Modern Age. Polity Press. Cambridge.

Gjerde Arild & Jens H. Mosli, 1985 Samiske Naeringers Plass i Samfunnsplanlegginga. Diedut 5/85. Sámi Instituhtta.

Gjessing Gutorm, 1954. Changing Lapps. Department of Anthropology. The London School of Economics and Political Science. London.

Gluckman Max, 1971. Politics, Law and Ritual in Tribal Society. Basic Blackwell. Oxford.

Goodenough W.H., 1961. Comment on Cultural Evolution. I: Daedalus 90. 521–528.

Griffith John, 1986. What is legal pluralism? I: Journal of Legal Pluralism 24/86. 1–55.

Hansen Ketil, 1988. Laks til alle – alle til lags. Om laksefisket i Tanavassdraget. NIBR-rapport 9/88. Norsk Institutt for By- og Regionforskning. Oslo, Alta, Trondheim.

Harris Marvin, 1994. Cultural Materialism Is Alive and Well and Won’t Go Away Until Something Better Comes Along. I: Robert Borofsky (red.). Assessing Cultural Anthropology. McGraw-Hill, Inc. New York, St. Louis, San Franscisco. 62–75.

Helander Elina, 1996. The Status of the Sami People in the Inter-State Cooperation. I: Jyrki Käkönen (red.) Dreaming of the Barents Region. Interpreting cooperation in the Euro-Arctic Rim. Research Report 73/96. Tampere Peace Research Institute. Tampere. 297–306.

Helander Elina, 1999a. Land and Saami Traditional Rights. I: Tom G. Svensson (red.). On Customary Law and the Saami Rights Process in Norway. Proceedings from a Conference at the University of Tromsö. Skriftserie 8/99. Sámi Dutkamiid Guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsö. 143–164.

Helander Elina, 1999b. Sami subsistence activities – Spatial aspects and structuration. I: Acta Borealia 2/99. 7–25.

Helander Johannes, 1985. Tenojoen vesistön kalastusoikeuksista. I: Tenojoen Kalastustoimikunnan mietintö I. Komiteanmietintö 9/85. Helsinki.

Honko Lauri, 1981. Traditionsekologi – en introduktion. I: Lauri Honko & Orvar Löfgren. Tradition och miljö. Ett kulturekologiskt perspektiv. LiberLäromedel. Lund. 9–64.

Hultkrantz Åke, 1960. General ethnological concepts. Copenhagen.

Häkli Jouni, 1992. Sosiaaliset Prosessit, Tila ja Lokaliteettitutkimus. Tampereen yliopisto.

Aluetieteen laitos. Tutkimuksia B 63.

ILO-convention no 169 concerning indigenous and tribal peoples in independent countries.

Itkonen T.I., 1948. Suomen lappalaiset vuoteen 1945. I. Werner Söderström Osakeyhtiö. Porvoo, Helsinki, Juva.

Jebens Otto, 1993. Om bruk og rettsoppfatning i Finnmark under en historisk synsvinkel. I: NOU 1993: 34. Rett til og forvaltning av land og vann i Finnmark. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget. Vedlegg 2. 382–399.

Knudtson Peter & David Suzuki, 1992. Wisdom of the Elders. Stoddart.

Korpijaakko Kaisa, 1989. Saamelaisten Oikeusasemasta Ruotsi-Suomessa. Lakimiesliiton Kustannus. Mänttä. (Publicerats i svensk översättning 1994.)

Lash Scott & John Urry, 1994. Economies of Signs and Space. Sage Publications. London, Thousand Oaks, New Delhi.

Magga Ole Henrik, 1994. Sámi Past and Present and the Sámi Picture of the World. I: Lassi Heininen (red.). The Changing Circumpolar North: Opportunities for Academic Development. Arctic Centre Publications 6. 13–20. (Publicerats också i Die[d]ut 4/96 av Sámi Instituhtta.)

McCormack Patricia A., 1993. Romancing the Northwest as Prescriptive History: Fort Chipewyan and the Northern Expansion of the Canadian State. I: Patricia A. McCormack & R. Geoffrey Ironside (red.). The Uncovered Past: Roots of Northern Alberta Societies. Canadian Circumpolar Institute. University of Alberta. Circumpolar Research Series 3. 89–104.

Merry Sally Engle, 1991. Law and Colonialism. Review Essay. Law and Society Review. 25: 4.

Miliband Ralf, 1973. The State in Capitalist Society. Quartet Books Limited. London.

Monet Don & Skanu’u (Ardythe Wilson), 1992. Colonialism on Trial. Indigenous Land Rights and the Gitksan and Wet’suwet’en Sovereignty Case. New Society Publishers. Philadelphia, Pa., Gabriola Island, BC.

Nilsen Ragnar & Jens Halvdan Mosli, 1994. Inn Fra Vidda. Hushold og ökonomisk tilpasning i reindrifta i Guovdageaidnu 1960–1993. Bajos & Norut. Guovdageaidnu, Tromsö.

Norberg-Schulz Christian, 1971. Existence, Space and Architecture. London.

NOU 1978: 18A. Finnmarksvidda. Natur-Kultur.

NOU 1984: 18. Om samenes rettsstilling.

NOU 1985: 14. Samisk kultur og utdanning.

NOU 1988: 42. Naeringskombinationer i samiske bosettingsområder.

NOU 1993: 34. Rett til og forvaltning av land og vann i Finnmark. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget.

NOU 1994: 21. Bruk av land og vann i Finnmark i historisk perspektiv. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget.

NOU 1997: 4. Naturgrunnlaget for samisk kultur.

NOU 1997: 5. Urfolks landrettigheter etter folkerett og utenlandsk rett. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget.

NOU 1999: 9. Til laks åt alle kan ingen gjera? Om orsaker til nedgangen i de norske villaksbestandene og forslag til strategier og tiltak for å bedre situasjonen.

Nordiska Samerådet. Samekonferensen 1983. Samiska näringar. Utsjoki.

Oskal Nils, 1997. Nomaden – Tenkning om Nomader og Nomadetenkning. Inlegg på landsmötet til Norske Reindriftsamers Landsforbund 12.6.97.

Owe Stein, 1998. En undersökelse av rettsoppfatninger i Finnmark. En uppsats. Stencil.

Paine Robert, 1970. Lappish Decisions, Partnerships, Information Management, and Sanctions – A Nomadic Pastoral Adaptation. I: Ethnology 9/70:1. 52–67.

Paasi Anssi, 1984. Aluetietoisuus ja alueellinen identiteetti ihmisen spatiaalisen sidoksen osana. Suunnittelumaantieteen yhdistyksen julkaisuja 13. Helsinki.

Pedersen Roger, 1988. Snöscooteren. En forutsetning for et vellykket friluftsliv? En intervjuundersökelse i Tana kommune. Hovedoppgave. Institutt for Naturforvaltning. Norges Landbrukshögskole.

Pedersen Steinar, 1986. Laksen, allmuen og staten. Fiskerett og forvaltning i Tanavassdraget för 1888. Die[d]ut 2/86. Sami Instituhtta. Guovdageaidnu.

Pedersen Steinar, 1988. Konflikten mellom Karasjokfolks laksefiske og det offisielle lov og regelverk. Ca. 1870–1919. Die[d]ut 1/88. Sami Instituhtta. Guovdageaidnu.

Pehrson Robert N., 1964. The Bilateral Network of Social Relations in Könkämä Lapp District. Bind VII. Samiske Samlinger. Norsk Folkemuseum. Universitetsforlaget.

Peters Bernhard, 1996. On reconstructive legal and political theory. I: Mathieu Deflem (red.). Habermas, Modernity and Law. Sage Publications. London, Thousand Oaks, New Delhi. 105–134.

Prestbakmo Hans, 1994. Bruken av utmarksressursene i Finnmark i dette århundret. I: NOU 1994: 21. Bruk av land og vann i Finnmark i historisk perspektiv. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget. 135–203.

Prestbakmo Hans, 1999. Distrikt nr 9 Corgasnjárga – Driftsforholdene for reindrifta i distriktet m.m. I: Forslag til ny distriktsinndeling. Öst-Finnmark Reinbeiteområde. Reindriftsforvaltningen i Öst-Finnmark. Vedlegg 1.

Radcliffe-Brown A.R., 1952. Structure and Function in Primitive Society. Cohen/West. London.

Reindriften i Finnmark. Lovgivning og distriktsinndeling. Forslag til ny distriktsinndeling i Finnmark. 1994.

Ressursregnskap for reindriftsnaeringen. For reindriftsåret 1. april 1996–31. mars 1997. Reindriftsforvaltningen. 1998.

Ridington Robin, 1992. Fieldwork In Courtroom 53: A Witness To Delgamuukw. I: Frank Cassidy (red.) Aboriginal Title in British Columbia: Delgamuukw v. The Queen. Oolichan Books & The Institute for Reasearch on Public Policy. 206–220.

Sammallahti Pekka, 1989. Sámi-Suoma sátnegirji. Saamelais-suomalainen sanakirja. Jorgaleaddji Oy. Ohcejohka.

Sandvik Gudmund, 1993. Statens grunn i Finnmark. Et historisk perspektiv. I: NOU 1993: 34. Rett til og forvaltning av land og vann i Finnmark. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget. Vedlegg 1. 334–380.

Sandvik Gudmund, 1997. Om oppfatningar av retten til og bruken av land og vatn i Finnmark fram mot slutten av 1960-åra. I: NOU 1997: 4. Naturgrunnlaget for samisk kultur. Vedlegg 1. 578–607.

Sara Aslak Nils, 1978. Grunnprinsipper i urbefolkningens politikk. I: Kultur på karrig jord. Festskrift til Asbjörn Nesheim. Oslo. 275–283.

Sara Mikkel Nils, 1993. Reindriftsnaeringens tilpasning og reindriftspolitikk. Die[d]ut 2/93. Sámi Instituhtta.

Shiels Edward, 1981. Tradition. Faber & Faber. London, Boston.

Situasjonsrapport i Öst-Finnmark Reinbeiteområde. Arbeidet med ny distriktsinndeling.

Reindriftsforvaltningen i Öst-Finnmark.

Smith Carsten, 1990. Om samenes rett til naturressurser – saerlig ved fiskeriureguleringer. I: Lov og rett. 507–534.

Solem Erik, 1970 (1933). Lappiske rettsstudier. Universitetsforlaget. Oslo, Bergen, Tromsö.

Strategisk Naeringsplan for Tana kommune 1997–2000.

Ström Bull Kirsti, 1997a. Studier i reindriftsrett. Tano Aschehoug.

Ström Bull Kirsti, 1997b. Sedvanemessig arealbruk. (Rettsforhold – eksterne og interne). I: Reindriftsnytt 4/97. 16–24.

Ström Bull Kirsti, 1999. The Legal History of Reindeer Herding in Finnmark County. I: Tom G. Svensson (red.). On Customary Law and the Saami Rights Process in Norway. Proceedings from a Conference at the University of Tromsö. Skriftserie 8/99. Sámi Dutkamiid Guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet I Tromsö. 115–126.

Svensson Tom G., 1978. Culture Communication and the Sami Ethnic Awareness. I: Ethnos 78:3–4. 211–235.

Svensson Tom G., 1997. The Sami and Their Land. Novus forlag. Oslo.

Tanner Väinö, 1929. Skoltlapparna. Antropogeografiska studier inom Petsamo-området. Fennia 49:4. Helsingfors.

Tegengren Helmer, 1953. En Utdöd Lappkultur i Kemi Lappmark. Acta Academiae Aboensis. Åbo Akademi. Åbo.

Turi Johan, 1987 (1910). Muitalus sámiid birra. Sámi Girjjit.

Tönnesen Sverre, 1972 (1979). Retten Til Jorden i Finnmark. Rettsreglene om den såkalte «Statens umatrikulerte grunn» – en undersökelse med saerlig sikt på samenes rettigheter. Universitetsforlaget. Bergen, Oslo, Tromsö.

Tönnesen Sverre, 1977. Om retten til jorden i Finnmark. I: Knut Bergsland (red.). Samenes og sameområdenes rettslige stilling historisk belyst. Universitetsforlaget. Oslo, Bergen, Tromsö. 124–155.

Tylor E.B., 1871. Primitive Culture: Researchers into the Development of Mythology, Philosophy, Religion, Art, and Custom. John Murray. London.

Valonen Niilo, 1956. Ptarmigan Trapping in the Village of Nuorgam in Utsjoki. I: Studia Ethnographica Upsaliensia XI. Arctica. 164–174.

Varsi Hans-Erik, 1992. Reiseliv i samiske områder. Die[d]ut 6/92. Sámi Instituhtta.

Vorren Örnulv, 1962. Finnmarksamenes nomadisme. Tromsö Museums Skrifter Vol. IX, 2. Universitetsforlaget. Oslo.

Vorren Örnulv, 1980. Samisk Bosetning på Nordkalotten, Arealdisponering og Ressursutnytting i Historisk-Ökologisk Belysning. I: Nord-Skandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning. Acta Universitatis Umensis. Universitetet i Umeå. Umeå. 235–261.

Vorren Örnulv, 1989. Veidekulturens arealfordeling, siidagrenser og ressursutnytting i Samelands nordöstlige strök. I: Grenser i Sameland. Samiske Samlinger. Bind XIII. Norsk Folkemuseum. Oslo. 12–42.

Webster’s Third New International Dictionary of the English Language. Merriam – Webster Inc. Springfield, 1986.

Whitaker Ian, 1955. Social Relations in a Nomadic Lappish Community. Bind II. Samiske Samlinger. Norsk Folkemuseum. Oslo.

7.VED2 Litteratur til kapittel 2

Ballari Öystein, 1995. Samisk Jordbruk. Skriftserie nr 3. Sámi dutkamiid guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsö. 157–167.

Barth Fredrik, 1969. Introduction. I: Fredrik Barth (red.). Ethnic Groups and Boundaries: The Social Organization of Culture Difference. Universitetslaget. Bergen, Oslo. 9–38.

Berkes Fikret & M. Taghi Farvar, 1989. Introduction and overview. I: Fikret Berkes (red.). Common Property Resources. Ecology and community-based sustainable development. Belhaven Press. London. 1989.

Björklund Ivar, 1985. Fjordfolket i Kvaenangen. Fra samisk samfunn til norsk utkant 1550–1980. Universitetsforlaget. Tromsö, Oslo, Bergen, Stavanger.

Bourdieu Pierre, 1977. Outline of a theory of practice. Cambridge University Press. Cambridge.

Brantenberg Terje, 1999. Samisk sedvane og norsk rett. I: Ivar Björklund (red.). Norsk ressursforvaltning og samiske rettighetsforhold. Ad Notam Gyldendal. 158–181.

Bromley Daniel W., 1989. Economic Interests and Institutions. The Conceptual Foundations of Public Policy. Basil Blackwell.

Brox Ottar, 1964. «Avvisning av storsamfunnet» som ökonomisk tilpasningsform. I: Tidsskrift for samfunnsforskning. 3/64. 167–178.

Ehn Billy & Orvar Löfgren, 1990. Kulturanalys. Ett etnologiskt perspektiv. Liber.

Eidheim Harald, 1971. Aspects of the Lappish Minority Situation. Universitetsforlaget. Oslo.

Eikeland Sveinung, 1998. Kommunal forvaltning av torske-, rognkjeks- og villaksfisket? I: Björn K. Sagdahl (red.). Fjordressurser og Reguleringspolitikk. En utfordring for kystkommuner? Kommuneforlaget AS. Oslo. 229–239.

Eriksen Inge Arne, 1996. Beregning av torskeressursen i Tanafjorden i Finnmark. Fiskerikandidatoppgave. Norges fiskerihögskole. Universitetet i Tromsö.

Eythorsson Einar, 1991. Ressurser, livsform og lokal kunnskap. Studie av en fjordbygd i Finnmark. Hovedfagsoppgave i samfunnsvitenskap. Institutt for samfunnsvitenskap. Universitetet i Tromsö.

Eythórsson Einar, 1993. Fjordfolket, fisken og forvaltningen. FDH-rapport 12/93.

Falkenberg Johs., 1941. Bosettingen ved Indre-Laksefjord i Finnmark, opptegnelser fra 1938. Nordnorske samlinger II. Oslo.

Featherstone Mike, 1992. Cultural Theory and Cultural Change. An Introduction. I: Mike Featherstone (red.). Cultural Theory and Cultural Change. Sage. London, Newbury Park, New Delhi. vii-viii.

Flyttsamekvinnens arbeidssituasjon. Die[d]ut 4/79. Sámi Instituhtta.

Freeman Milton M.R., 1988. The Significance of Animals in the Life of Northern-Foraging Peoples and its Relevance Today. Departement of Anthropology and Boreal Institute for Northern Studies. University of Alberta. Edmonton.

Giddens Anthony, 1984. The Constitution of Society. Outline of the Theory of Structuration. Polity Press. Cambridge.

Gjerde Arild & Jens H. Mosli, 1985. Samiske naeringers plass i samfunnsplanlegginga. Die[d]ut 5/85. Sámi Instituhtta.

Halonen Leif & Else Turi, 1983. De samiske kyst – og fjordområder. Rapport fra seminar 23.–25. April 1982 i Lakselv. Die[d]ut 1/83. Sámi Instituhtta.

Hamre Johannes, 1991. Barentshavets fiskeressurser – utvikling og potensiale. I: Nils Chr. Stenseth, Bina Trandem & Görill Kristiansen (red.). Forvaltning av våre fellesressurser. Finnmarksvidda og Barentshavet i et lokalt og globalt perspektiv. Ad Notam forlag. Oslo. 231–242.

Helander Elina, 1992. Sámi knowledge – subjective opinion or science? I: Diehtogiisá. Newsletter from Nordic Saami Institute. 1/92. 3–4.

Helander Elina, 1996. Sustainability in the Sami area: The X-file factor. I: Elina Helander (red.). Awakened Voice. The Return of Sami Knowledge. Die[d]ut 4/96. Nordic Sami Institute. 1–6.

Helander Elina, 1999a. Sami subsistence activities – spatial aspects and structuration. I: Acta Borealia 2/99. 7–25.

Helander Elina, 1999b. Samiska rättsuppfattningar i Tana. Manuskript.

Helander Elina & Kaarina Kailo, 1998. The Nomadic Circle of Life. A conversation on the Sami knowledge system and culture. I: Elina Helander & Kaarina Kailo (red.). No Beginning, No End. The Sami Speak Up. Circumpolar Research Series 5/98. Canadian Circumpolar Institute. 163–184.

Hettne Björn, 1992. Etniska konflikter och internationella relationer. Studentlitteratur. Lund.

Hågvar Geir, 1989. Nomadisme og eiendomsrett. I: Kjetil Steinsholt (red.). Perspektiver på eiendom. Kompendium. Norges landbrukshögskole. Ås. 245–272.

Innstilling fra Samisk fiskeriutvalg. Oppnevt av Fiskeridepartementet 21. juli 1993. Innstilling avgitt 10. april 1997.

ILO-konvensjon nr. 169 om urbefolkninger og stammefolk i selvstendige stater.

Jebens Otto, 1999. Om eiendommen til grunnen i Indre Finnmark. Cappelen Akademisk Forlag.

Kalstad Johan Albert, 1982. Utmarka som ökonomisk ressurs for samene ved kysten. I: Ottar. Kystsamisk bosetting. 4/82. 30–35.

Kolsrud Knut, 1955. Sjöfinnane i Rognsund. I: Studia Septentrionalia VI. Oslo. 81–174.

Larsen Anders, 1979. Maerrasámiid birra. Acta Borealia. B. Humaniora nr. 16. Tromsö museum. Tromsö.

Maffesoli Michel, 1996. The time of the tribes. Sage. London, Thousand Oaks, New Delhi.

Maurstad Anita, 1997. «Du har satt i mina tall» – Om fiskeripraksis og forvaltning i sjarkfiske. I: Johnny-Leo Ludviksen (red.). Kunnskap, politikk og ressursforvaltning. Forskningens rolle i samisk bygdeutvikling. Skriftserie nr. 3. Sámi dutkamiid guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsö. 57–72.

Maurstad Anita & Jan H. Sundet, 1998. Den usynlige torsken – Forsker- og fiskerkunnskap om lokale fiskeressurser. I: Björn K. Sagdahl (red.). Fjordressurser og Reguleringspolitikk. En utfordring for kystkommuner. Kommuneforlaget. Oslo. 9–25.

Nielsen Reidar, 1986. Folk uten fortid. Gyldendal Norsk Forlag. Oslo.

Nilsen Ragnar, 1998. Fjordfiskere og ressursbruk i nord. Ad Notam Gyldendal.

Nilsen Ragnar, 1999. Naeringstilpassninger og ressursbruk i samiske fjordströk. I: Ivar Björklund (red.). Norsk ressursforvaltning og samiske rettighetsforhold. Ad Notam Gyldendal. 89–105.

NOU 1993: 34. Rett til og forvaltning av land og vann i Finnmark. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget.

NOU 1997: 4. Naturgrunnlaget for samisk kultur.

NOU 1999: 9. Til laks åt alle kan ingen gjera? Om orsaker til nedgangen i de norske villaksbestandene og forslag til strategier og tiltak for å bedre situasjonen.

Olsen Nancy Vibeke, 1977. Håper det e’ plass til mae også. Samiske ungdoms utvikling og forvaltning av en samisk identitet i et flerkulturelt samfunn. Hovedoppgave i sosiologi, Institutt for Samfunnsvitenskap. Universitetet i Tromsö.

Paine Robert, 1957. Coast Lapp Society. I. A study of neighbourhood in Revsbotn fjord. Tromsö Museum. Tromsö.

Pedersen Steinar, 1987. Fornorskning på nye måtar. I: Syn & Segn. 3/87. 202–208.

Pedersen Steinar, 1994. Bruken av land og vann i Finnmark inntil förste verdenskrig. I: NOU 1994: 21. Bruk av land og vann i Finnmark. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget. 13–133.

Pedersen Steinar, 1977. Samisk bruk av sjöressursene i Finnmark. I: Innstilling fra Samisk fiskeriutvalg. Oppnevt av Fiskeridepartementet 21. juli 1993. Innstilling avgitt 10. april 1997. 20–44.

Pedersen Steinar, 1999. Samiske sedvaner og rettsoppfatninger. Deanodat – siida og bygd. Manuskript.

Pedersen Terje, 1995. Fiskeripolitikken sett ut fra et lokalt ståsted. I: Johnny-Leo Ludviksen (red.). Kunnskap, politikk og ressursforvaltning. Forskningens rolle i samisk bygdeutvikling. Skriftserie nr. 3. Sámi dutkamiid guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsö. 73–79.

Prestbakmo Hans, 1994. Bruken av utmarksressursene i Finnmark i dette århundret. I: NOU 1994: 21. Bruk av land og vann i Finnmark. Bakgrunnsmateriale for Samerettsutvalget. 135–201.

Ridington Robert, 1988. Knowledge, Power, and the Individual in Subarctic Hunting Societies. I: American Anthropologist. 90/88. 98–110.

Schjött Turid Blytt, 1958. Bosetning og erverv i Manndalen. I: Polmak og Manndalen. To samebygder. Samiske samlinger, Bind IV, 2. Norsk Folkemuseum. Oslo.

Smith Carsten, 1990. Om samenes rett til naturressurser – saerlig ved fiskeriureguleringer. I: Lov og rett. 507–534.

Solem Erik, 1970 (1933). Lappiske rettsstudier. Universitetsforlaget. Oslo, Bergen, Tromsö.

St.meld. nr. 21 (1962–63). Om kulturelle og ökonomiske tiltak av saerlig interesse for den samisktalende befolkning.

St.meld. nr. 51 (1997–98). Perspektiver på utvikling av norsk fiskerinaering.

Stordahl Vigdis, 1996. Same i den moderne verden. Endring og kontinuitet i et samisk lokalsamfunn. Davvi Girdi O.S.

Strategisk Naeringsplan for Tana kommune 1997–2000.

Svensson Tom G., 1978. Culture Communication and the Sami Ethnic Awareness. I: Ethnos 78: 3–4. 211–235.

Svensson Tom G., 1997. The Sami and Their Land. Novus forlag. Oslo.

Svensson Tom G., 1998. Om samisk sedvanerätt och rättsuppfattningar. I: Else Grete Broderstad (red.). Samiske rettigheter – utfordringar lokalt, regionalt, nasjonalt og internasjonalt. Skriftserie nr. 5. Sámi dutkamiid guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsö. 41–52.

Svensson Tom G., 1999. Introduction. I: Tom G. Svensson (red.). On Customary Law and the Saami Rights Prosess in Norway. Skriftserie nr. 8. Sámi dutkamiid guovddá[s]/Senter for samiske studier. Universitetet i Tromsö. 2–11.

Thomassen Ole, 1999. Lappenes forhold nedskrevet 1896–98 av skolelaerer Ole Thomassen om Lyngen og Porsanger herreder. Sámi Giellaguovddá[s], Gáivuona suohkan.

Thuen Trond, 1995. Quest for Equity. Norway and the Saami Challenge. Institute for Social and Economic Research. Memorial University of New foundland.

Varsi Hans-Erik, 1992. Reiseliv i samiske områder. Die[d]ut 6/92. Sámi Instituhtta.

Vorren Örnulv & Ernest Manker, 1976. Samekulturen. En kulturhistorisk oversikt. Universitetsforlaget. Tromsö, Bergen, Oslo.

Wadel Cato, 1991. Feltarbeid i egen kultur. Seek A/S. Flekkefjord.

Yudkin John, 1978. Introduction. I: John Yudkin (red.). Diets of man: needs and wants. Applied Science Publishers LTD. London. 1–4.

Aarseth Björn, 1983. Hvilke tiltak av generell karakter er gjort for den samiske befolkning? Hvilke begrensninger finnes for den kystsamiske befolkning? I: Leif Halonen & Else Turi. De samiske kyst- og fjordområder. Rapport fra seminar 23.–25. April 1982 i Lakselv. Die[d]ut 1/83. Sámi Instituhtta. 10–15 (med debatt).