4 Andre lands rett

4.1 Utviklingen i andre land – fra ­registrert partnerskap til felles ekteskapslov

Danmark var det første landet som i 1989 innførte regler om registrert partnerskap mellom personer av samme kjønn, med bortimot samme rettsvirkninger som et ekteskap. I 1993 fulgte Norge opp med lov om registrert partnerskap. Senere har en rekke land innført regler om registrerte partnerskap. Alle de nordiske land har nå lov om registrert partnerskap der det er stor rettslikhet.

I 2001 innførte Nederland som det første landet regler som gir adgang for ekteskap mellom personer av samme kjønn. Ekteskap mellom personer av samme kjønn kan nå inngås i Nederland, Belgia, Canada, Spania og Sør-Afrika. I den amerikanske delstaten Massachusetts kan personer av samme kjønn inngå ekteskap. Ekteskapet anerkjennes imidlertid ikke som et ekteskap etter USAs føderale lovgivning, men kun i henhold til delstatslovgivningen.

At personer av samme kjønn kan inngå ekteskap eller en kontrakt med ekteskapslignende virkninger er fortsatt nye rettsinstitutter og finnes fortsatt kun i et fåtall land. Det er hittil stort sett «vestlige» land som har åpnet opp for partnerskap og likekjønnede ekteskap. Dette kan indikere at økonomiske, politiske og sosiale faktorer har betydning for utbredelsen av partnerskap og likekjønnede ekteskap. 1 Som et generelt utgangspunkt kan det legges til grunn at partnerskap og likekjønnede ekteskap også anerkjennes i større grad i «vestlige» land enn i resten av verden.

Utviklingen går i retning av at stadig flere land gir regler om partnerskap eller likekjønnede ekteskap. Denne internasjonale utviklingen påvirker også rettsoppfatningen i de landene som ikke har regler om partnerskap eller likekjønnede ekteskap ved at aksepten for homofilt samliv og rettslig regulering av dette øker. 2

Det finnes en oversikt over hvilke europeiske land som har felles ekteskapslov, regler om registrert partnerskap, og hvilke land som har regler om henholdsvis stebarnsadopsjon og felles adopsjon på følgende nettadresse: http://www.ilga-europe.org/europe/issues/marriage_and_partnership

Av de nevnte land har Danmark, Sverige, Finland og Storbritannia adgang til assistert befruktning for lesbiske par. Sverige, Nederland, Belgia, Spania og Storbritannia har adgang til adopsjon. Danmark og Island har som Norge adgang til stebarnsadopsjon. Sverige har regler om foreldreskap for barn som er født ved hjelp av assistert befruktning for registrerte partnere eller samboere. I Nederland er det mulig for den ikke-biologiske forelderen å få automatisk felles foreldreansvar. Forutsetningen er at det ikke finnes noen annen forelder.

I Sverige ble utredningen Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 lagt fram i mars 2007. En særskilt utreder, som har hatt bistand av to referansegrupper, er kommet til at ekteskap bør kunne inngås av likekjønnede par og at partnerskapsloven bør oppheves. Et partnerskap som er registrert i Sverige og ikke oppløst foreslås å gjelde som et ekteskap. Den svenske utredningen vil i det følgende bli nevnt flere steder. Utredningen er sendt på høring til et stort antall organisasjoner og religiøse samfunn med høringsfrist 15. januar 2008.

4.2 Diskusjonene i Frankrike, Spania og Sverige

Diskusjon av ekteskapet og dets tradisjon har vært oppe i flere av de land som i dag har felles ekteskapslov. I Frankrike ble spørsmålet om ekteskap for likekjønnede par avvist under henvisning til at likekjønnede ekteskap ikke kan tillates uten at likekjønnede par samtidig blir gitt rett til adopsjon. Nedenfor belyses diskusjonene i henholdsvis Frankrike, Spania og Sverige.

4.2.1 Frankrike

Den franske partnerskapsloven trådte i kraft 15. november 1999, og gjelder for så vel likekjønnede som ulikekjønnede par. (Loven kalles PACS – Pacte civil de solidarité – sivil solidaritetspakt). Partnerskap i Frankrike har ikke samme rettsvirkninger som et ekteskap. Ved innføringen av partnerskapsinstituttet ble det framhevet at partnerskapet var et nytt institutt for de som ikke vil eller kan gifte seg. Partnerskap ble etablert hovedsakelig for å kompensere for at ekteskap ikke er tillatt for homofile.

I Frankrike har en bredt sammensatt tverrpolitisk Kommisjon (30 medlemmer som er valgt inn i parlamentet) vurdert barnets rettigheter og familiens situasjon. Kommisjonen ble foreslått opprettet av nasjonalforsamlingens president.

Kommisjon har hatt som mandat å gjennomgå dagens situasjon i Frankrike (også sammenlignet med andre europeiske land), samt å foreslå endringer som er nødvendige for bedre å beskytte barns rettigheter og speile endringer i franske familier. Barnets beste var et grunnleggende prinsipp.

Kommisjonen avholdt rundebordsmøter og høringer (ca 150 i løpet av et år), og la fram sin rapport for Parlamentet 26. januar 2006.

Av rapporten framgår det at Kommisjonen har vurdert mange spørsmål og foreslått en rekke endringer i regelverk knyttet til barn. Kommisjonen har også vurdert likekjønnede ekteskap. Det er lagt til grunn at ekteskap er organisert rundt barn. Ekteskap er ikke bare er anerkjennelse av kjærlighet mellom paret - men en ramme som gir rettigheter og plikter designet for å ivareta en god og trygg utvikling av barnet. Det er vist til at land som har en felles ekteskapslov også har tillatt adopsjon for likekjønnede og utviklet systemer for assistert befruktning eller surrogat for å gi parene mulighet til å få barn. Derfor mener Kommisjonen at felles ekteskapslov forutsetter at likekjønnede par må få rett til adopsjon og assistert befruktning og til å benytte surrogatmor. Samtlige av de gjennomførte høringene bekreftet at debatten om en felles ekteskapslov henger nøye sammen med debatten om adopsjon eller hjelp til kunstig befruktning/surrogatmor, og at disse to debattene ikke kan tas hver for seg.

Barnet eller muligheten til å få barn på en naturlig måte, biologisk, er altså en betingelse for å kunne inngå ekteskap. Ekteskap blir ansett som naturlig mellom mann og kvinne nettopp på grunn av denne biologiske dimensjonen.

Kommisjonens flertall ble ikke overbevist ved høringsmøter om at det ville være barnets beste om likekjønnede par fikk rett til barn, eller rett til ekteskap.

Flertallet ville ikke endre det fundamentale treforholdet far, mor og barn og derfor ble konklusjonen at en ikke ønsket en felles ekteskapslov.

Adopsjon skulle bare tillates ektefeller og single. Det ble henvist til at ekteskap for homofile ikke kan tillates uten at par med samme kjønn samtidig får rett til å adoptere.

Rapporten ble svært dårlig mottatt av interesseorganisasjoner for homofile, samt menneskerettighetsorganisasjoner. Den ble karakterisert som skuffende og konservativ. Hovedkritikken gikk ut på at ikke ett eneste av de 100 konkrete forslagene som ble framlagt av Kommisjonen, tok for seg problematikken rundt homofile foreldre og retten til adopsjon. Rapporten ble derfor på den ene siden ansett som lite kontroversiell, fordi den ikke på noen måte kan sies å være nyskapende, men på den andre siden svært provoserende fordi den unngår dette aktuelle temaet. Spesielt tatt i betraktning at rapporten hovedsakelig undersøkte og vurderte nye former for familietilhørighet og organisering av familielivet. Hovedforslaget la opp til en reform av den nåværende partnerskapsloven når det gjelder arverett og pensjon.

For tiden er det ikke noe særlig debatt om dette. Det var oppe under presidentkampanjen våren 2007, men det var ikke et hovedtema. Sosialistpartiets kandidat Ségolène Royal og sentrumskandidaten Bayrou var for en felles ekteskapslov og homofil adopsjon, mens regjeringspartiet UMP og president Sarkozy er i mot.

4.2.2 Spania

I Spania ble blant annet følgende sagt til lovendringene:

«I denne sammenheng er ekteskapet blitt ansett som en institusjon, men også som et rettslig forhold som kun kan stiftes mellom personer av forskjellig kjønn; det har faktisk vært slik at nettopp denne kjønnsforskjellen tradisjonelt har utgjort et av grunnlagene for anerkjennelsen av denne institusjonen i den sekulære lovgivning og i kirkeretten. Av dette følger at de to siste seklenes lovgivning, som gjenspeiler den da herskende oppfatning, ikke fant det nødvendig å forby eller endog omtale ekteskap mellom personer av samme kjønn, idet forholdet dem imellom ikke på noen måte ble ansett å kunne gi opphav til et ekteskapelig rettsforhold.

Men lovgiver kan heller ikke på noen måte ignorere det åpenbare: at samfunnet utvikler seg slik at det danner og anerkjenner forskjellige modeller for samliv og at lovgiver av denne grunn kan, og faktisk også bør, handle deretter og forhindre at det oppstår en brist mellom rettsreglene og verdiene i det samfunnet lovgivningen skal regulere. I denne sammenheng er det ingen tvil om at dagens spanske virkelighet er langt mer variert, mangfoldig og dynamisk enn det samfunnet som ga opphav til Sivillovkodeksen i 1889. Samliv i parforhold mellom personer av samme kjønn, basert på hengivenhet, er i den senere tid i stadig større grad blitt gjenstand for sosial anerkjennelse og aksept, og har beseiret dyptsittende fordommer og stigmatisering. Det erkjennes i dag uten vanskelighet at denne type samliv i parforhold er et miljø der et stort antall mennesker utvikler sin personlighet, et samliv der de gjensidig gir hverandre følelsesmessig og økonomisk støtte, uten større betydning enn den som avledes av et forhold som i sitt vesen er privat, gitt at det til nå ikke har vært formelt regulert i lovverket.

Denne oppfatningen oppstår ikke bare i det spanske samfunnet, men også i langt videre kretser, slik det fremgår av Europarlamentets resolusjon av 8. februar 1994, der Europakommisjonen uttrykkelig anmodes om å fremlegge et utkast til anbefaling for å avskaffe forbud mot ekteskapsinngåelse for personer av samme kjønn, og sikre dem ekteskapets fulle rettigheter og vern.

Historien oppviser en lang rekke diskriminerende praksiser basert på seksuell legning, en diskriminering lovgiver har besluttet å avskaffe. Et rammeverk for personlig realisering som gjør det mulig for personer som fritt tar et seksuelt og affektivt valg å utvikle sin personlighet og sine rettigheter på like vilkår, er blitt et krav fra samfunnet i våre dager, et krav som denne lov søker å tilfredsstille.

Det er ingen tvil om at Konstitusjonen, ved å gi lovgiver ansvar for den rettslige reguleringen av ekteskapet, ikke på noen måte utelukker et regelverk som avgrenser parforholdet på annen måte enn det som har vært tilfelle frem til nå, i en lovregulering som gir rom for nye former for kjærlighetsforhold. Men i tillegg hviler valgfriheten loven innebærer, på et konstitusjonelt grunnlag som lovgiver må ta hensyn til. Slik er fremme av reell likhet mellom borgerne til uhindret utvikling av deres personlighet (Konstitusjonens §§ 9.2 og 10.1), opprettholdelsen av frihet i forhold til samlivsformer (Konstitusjonens § 1.1), og vern av reell likhet i utøvelsen av rettigheter uten diskriminering av noen art på grunnlag av kjønn, oppfatninger eller andre personlige eller sosiale forhold (Konstitusjonens § 14), grunnlovsfestede verdier hvis hjemmel også bør avspeiles i de lovregler som avgrenser borgernes sivilstand i et fritt, pluralistisk og åpent samfunn.

Ut fra et slikt bredt perspektiv søker denne nye lovreguleringen av ekteskapet å imøtekomme en håndgripelig virkelighet hvis endringer det spanske samfunn har tatt inn over seg - med bidrag fra grupper som har forsvart full likestilling i alminnelige rettigheter, uavhengig av seksuell legning-, en virkelighet som krever et rammeverk som normerer rettigheter og plikter for alle som formaliserer sitt parforhold.

I denne sammenheng gir loven adgang til ekteskapsinngåelse mellom personer av samme eller forskjellig kjønn, med fulle og like rettigheter og plikter uavhengig av parets kjønnssammensetning. Følgelig blir alle rettsvirkninger av ekteskapet, som opprettholdes i sin helhet og hvis objektive konfigurasjon respekteres, enestående på alle områder, uavhengig av ektefellenes kjønn, herunder også de rettsvirkninger som er knyttet til sosiale rettigheter og ytelser og muligheten til å være part i en adopsjonssak.

En har likeledes foretatt en helt nødvendig terminologisk tilpasning i Sivillovkodeksens relevante paragrafer som omhandler eller der det kan avledes at det også henvises til ekteskapet, samt en rekke bestemmelser i samme kodeks som eksplisitt omtaler personens kjønn.

I første rekke har en erstattet begrepene mann og hustru med ektefelle og make. I lys av den nye ordlyden i § 44 i Sivillovkodeksen, blir den juridiske betydningen av ektefelle og make en person som er gift med en annen, uavhengig av om disse er av samme eller forskjellig kjønn.

En finner likevel fortsatt begrepene mann og hustru i §§ 116, 117 og 118 i kodeksen, idet de faktiske forhold som omtales i disse paragrafene kun kan finne sted i heteroseksuelle ekteskap.

På den annen side, og som resultat av første tilleggsbestemmelse i denne lov, må all omtale av ekteskap i vår rettsorden forstås slik at bestemmelsene får tilsvarende anvendelse på ektepar som består av to personer av samme kjønn, som på par av forskjellig kjønn.»

I møte i det spanske Justisdepartementet med statssekretæren fikk departementet blant annet opplyst følgende:

I forbindelse med utarbeidelsen av lovforslaget var det stor motstand mot å bruke begrepet ekteskap for homofile. De konservative var meget negative. Den katolske kirken ved biskopene beskyttet tradisjonell lovgivning og mente de måtte beskytte familiene mot lovforslaget om å gi de homofile like rettigheter til ekteskap.

Det var viktig for regjeringen at det heter ekteskap og at det faktisk i praksis er likestilling. Dette er også viktig for å bekrefte sosial aksept av homofile forhold. Fra kirkens side ble det imidlertid oppfattet som et angrep på ekteskapet i forhold til tradisjonelt innhold.

Selve endringen i spansk lovgivning var enkel ved at lovens ordlyd sier at de krav og virkninger ekteskapet medfører vil være de samme enten brudefolkene er av samme eller motsatt kjønn. Synspunktet var at familieretten er komplisert nok som den er, og at det ikke var aktuelt å komplisere tilstanden mer – derfor skulle det være ekteskap for homofile par også.

I følge det spanske statistiske sentralbyrås sider (www.ine.es) ble det i 2006 inngått 4 574 ekteskap mellom personer av samme kjønn i Spania.

I 2005 (fra loven trådte i kraft 04.07.05) ble det inngått 1 269 ekteskap mellom personer av samme kjønn.

Til sammen for 2005 og 2006 blir tallet, i følge det spanske statistiske sentralbyrå, 5 843 ekteskap mellom personer av samme kjønn.

4.2.3 Sverige

I SOU 2007: 17 Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor skriver utreder følgende om ekteskapets tradisjonelle betydning og begrepet ekteskap i sammendraget side 17 flg.:

«Samhällsutvecklingen går framåt och nya värderingar och åsikter kan behöva ges utrymme också då det gäller grundläggande uppfatt­ningar. Samhällets syn på homosexualitet är ett exempel på en sådan omsvängning och på olika områden har det funnits en strävan att upphäva tidigare särbehandling av homosexuella och motverka diskri­minering. Detta har bl.a. kommit till uttryck i den s.k. målsättnings­paragrafen i 1 kap. 2 § regeringsformen där det anges att samhället skall motverka diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning. Att äktenskapet inte står öppet för par med samma kön torde dock varken enligt regeringsformen eller enligt Europakonventionen i och för sig innebära en diskriminering på grund av sexuell läggning, men det torde ändå innebära en form av särbehandling.

Enligt min uppfattning kan den traditionella betydelsen av äkten­skapet som en heterosexuell relation inte vara avgörande för om äktenskap skall öppnas också för par med samma kön. Lagstiftaren måste ha frihet att definiera äktenskapet så att det motsvarar rådan­de uppfattningar. Det kan också sägas ligga mer i linje med äkten­skapsbalkens (ÄktB:s) neutralitet i fråga om hur makarna förhåller sig till varandra att parterna själva får bestämma vem de vill gifta sig med än att man utesluter vissa parbildningar från äktenskapet.

Termen äktenskap.

Referensgruppen med företrädare för trossam­fund har invänt att termen äktenskap inte bör användas i en lagstift­ning som gäller för både par med olika kön och par med samma kön. Man bör i stället använda en annan rättslig term. För tros­samfunden är äktenskapet ett laddat begrepp som på olika sätt är en del av deras trosuppfattningar. Vid de hearings jag hållit har samma invändning framförts från Svenska kyrkan och andra trossamfund.

En omständighet som talar mot ett tillmötesgående av trossam­fundens önskemål är enligt min mening att ordet äktenskap sedan mycket länge har varit i dagligt bruk och att ett byte på många håll skulle kunna uppfattas som helt onödigt. Vidare skulle alla de som redan gift sig ställas inför den situationen att deras valda samlevnads­form plötsligt fick en annan benämning. Också andra skäl talar emot en lösning som tillgodoser trossamfunden. Det är bl.a. svårt att finna någon lämplig synonym som kan beteckna det rättsliga förhållandet mellan två makar.

Termen äktenskap i dess olika språkliga former är vidare en i de flesta länder vanlig benämning på ett av staten sanktionerat för­hållande mellan två personer med vilket följer en rad rättsverkningar på olika områden. I de internationella konventionerna på familje­rättens område är äktenskapet också den gängse benämningen. Att nu ersätta den etablerade termen äktenskap med en annan term för att beteckna något som i allt skall motsvara äktenskapet kan inne­bära stora risker för att det nya begreppet i andra länder kommer att missuppfattas såsom innebärande något annat än äktenskap. Ett annat skäl är att ordet äktenskap kommer att leva kvar även om svensk lagstiftning ändras. Skälen emot att införa en annan benäm­ning på det rättsliga begreppet äktenskap är så starka att jag inte funnit detta vara en framkomlig väg.

Reproduktivitet.

En invändning som framförts är att äktenskapet är en samhällelig institution där barn skall födas och växa upp och att det från denna utgångspunkt är viktigt att samhället värnar om äktenskapet. Äktenskapet är emellertid inte bara är till för dem som skaffar sig barn. Barnafödande är inget krav för äktenskap och många som inte kan eller vill skaffa barn gifter sig ändå. Att homosexuella saknar möjlighet att få gemensamma biologiska barn kan då knappast vara ett argument mot att människor med samma kön skall kunna gifta sig med varandra. Tvärtom har Europadomstolen i ett rättsfall slagit fast att möjligheten att få gemensamma biologiska barn inte är en förutsättning för rätten att ingå äktenskap.

Barnperspektivet.

Enligt min mening ger barnperspektivet inte heller någon egentlig vägledning när det gäller att ta ställning till om homosexuella skall kunna gifta sig med varandra eller inte. För barnet torde det vara mest betydelsefullt att relationerna till föräldrarna är goda och trygga oavsett deras kön och vilken rättslig form de valt för sin samlevnad. Och om det skulle förhålla sig så som har häv­dats i debatten att äktenskapet ger barnen en större trygghet måste man ställa frågan varför barn i familjer där föräldrarna har samma kön inte skall jämställas med barn till gifta heterosexuella föräldrar.

Andra samlevnadskonstellationer.

Det har vidare uttryckts farhågor för att äktenskapet skulle urvattnas om homosexuella skulle få gifta sig med varandra och att andra samlevnadskonstellationer på sikt skulle kunna komma att inkluderas i äktenskapet. Det går natur­ligtvis inte att ge något bestämt svar på frågan huruvida införandet av en möjlighet för homosexuella att gifta sig skulle ha någon inverkan på giftermålsfrekvensen bland heterosexuella. Vad som däremot kan sägas är att en sådan reform inte med automatik behöver leda till att andra samlevnadskonstellationer också skall inkluderas. Ytterst är detta en fråga för lagstiftaren men skulle ett sådant steg någon gång i framtiden bli aktuellt skulle det enligt min mening innebära ett större trendbrott än äktenskap för par med samma kön.

Behovet av en lagändring.

En fråga som också behöver besvaras är huruvida en lagändring verkligen är nödvändig eftersom rättsverk­ningarna av äktenskapet inte nämnvärt skiljer sig från dem som följer med det registrerade partnerskapet. Detta kan naturligtvis ses som ett argument mot en lagändring. Min bedömning är emellertid att det nu från olika utgångspunkter finns skäl för att ha en gemensam lagstiftning för homosexuella och heterosexuella som vill manifestera sina etablerade förhållanden. En lagändring står också i samklang med vad som nu får anses vara många människors uppfattning.

Internationella komplikationer.

Vad slutligen gäller den invänd­ningen som framförts från olika håll, nämligen att det internationellt privat- och processrättsliga regelverket inte är anpassat till andra äktenskap än dem som ingås mellan en kvinna och en man är detta givetvis ett problem. I dagsläget är det inte troligt att några ändringar i de olika konventioner som finns på familjerättens område kan komma ändras så att samma regler kommer att gälla för både hetero­sexuella äktenskap och äktenskap där makarna har samma kön. Situationen är för övrigt densamma när det gäller registrerade part­nerskap. Det har inte hindrat oss och flera andra länder att införa regler om registrerat partnerskap och några länder, Nederländerna, Belgien, Spanien, Kanada och Sydafrika, har trots bristen på en inter­nationell harmonisering inte tvekat att ta steget och öppna äkten­skapet för par med samma kön. Jag kan inte se att en bristande anpassning av det internationellt privat- och processrättsliga regel­verket skall behöva utgöra ett hinder för en svensk lagstiftning på området. I mångt och mycket får frågan i nuläget ses som en infor­mationsfråga. Det är viktigt om en lagstiftning skall komma till stånd att man satsar på informationsåtgärder till dem som berörs av reformen.»